Om detta må ni berätta

I en DN-kolumn berättar Lena Sundström om hur en tonårig judisk pojke i Łódź upplevde det skickelsedigra året 1939, då Nazityskland invaderade och utplånade Polen. På bara ett halvår gick livet i Łódź från att vara ett ganska normalt stadsliv till ett helvete på jorden för stadens judar. Och vad är slutklämmen? Med tanke på att Ryssland haft den goda smaken att högtidlighålla hundraårsminnet av första världskriget genom att invadera Ukraina skulle man förvänta sig en hänvisning till vad som sker i vårt grannområde: "på ett halvår blev det omöjliga möjligt". Och med tanke på att ISIS bedriver etnisk och religiös rensing i Syrien och Irak – med benägen hjälp från ditresta svenska medborgare – skulle man kanske kunna föreställa sig att en vink till allt detta hemska borde vara på sin plats när man talar om sjuttiofemårsminnet av andra världskriget. Nej, naturligtvis inte, skribenter från mediavänstern misslyckas aldrig med att överträffa varandra i provinsialism (Sundström lyckas inte ens stava den polska stadens namn rätt). Slutklämmen handlar naturligtvis om en pinsam svensk nazistsekt som fått otillbörlig uppmärksamhet av gatuvåldsvänstern som i sin tur hyllas dagligen av journalister ur Public Service.

När man diskuterar tyskarnas våldtäkt på Polen 1939 bör man ha ett par saker klara för sig. För det första var det Vänsterpartiets bundsförvant Josef Stalin som släppte ut Hitler ur buren och möjliggjorde inte bara hans polska kampanj utan också erövringen av stora delar av Västeuropa. Stalin hade tänkt sig att Hitler skulle fastna i ett skyttegravskrig på västfronten som förra gången och det var på vippen att Hitlers egna generaler avsatte honom när han förberedde anfallet på Frankrike. Men Hitler framhärdade och lyckades mot alla odds besegra det i dåläget bättre rustade Frankrike. Därefter blev Hitler geniförklarad och ingen vågade sätta sig upp mot honom förrän det misslyckade attentatsförsöket i Rastenburg 1944. För det andra ledde Stalin över Hitler flera gånger vad beträffar massmord när det andra världskriget inleddes. Som Yale-historikern Timothy Snyder påpekat i sin bok Den blodiga jorden så hade Stalin hunnit avrätta tusen gånger fler människor på etniska grunder än Hitler hade 1938. En av Stalins första åtgärder i det ockuperade Polen var att utplåna landets alla politiska, ekonomiska och sociala eliter i det som senare blev känt som Katynmassakern. Det skulle dröja till sommaren 1941 innan Hitler började knappa in på det försprånget genom att inleda sitt systematiska massmord på Europas judar. Poängen är inte att bagatellisera Hitler illdåd genom att jämföra dem med Stalins, men vi måste inse att dessa två diktatorer möjliggjorde varandras brott mot mänskligheten.

Att framhålla detta i en diskussion är dock ganska svårt i Sverige, där vänstern har skyddsklassats. De borgerliga ledarsidorna lyckas ibland pricka in rätt poänger, men samtidigt är det uppenbart att man i Sverige kan komma undan med nästan vilka otidigheter som helst så länge som man lyckas intyga att man tillhör någon schattering inom vänstern. Och skulle man gräva djupare i frågan om vänsterns skuld tvingas man ju att ta ställning till att Sveriges kommunistiska parti var det enda riksdagspartiet som faktiskt var knutet till Nazityskland genom Komintern och Molotov-Ribbentropp-pakten och som uttryckte förståelse för den tyska invasionen av Norge och Danmark. Man skulle tvingas ta ställning till att samma vänsterparti som påstår sig ha gjort rent hus med kommunismen ogenerat residerar i en fastighet som köptes för blodspengar från Stalin på 1930-talet. Man kan fortsätta, men jag avstår för att bevara söndagsfriden.

Sveriges vägran att ta emot judiska flyktingar från Tyskland under 1930-talet var och är en skamfläck i vår historia. Det kan dock vara värt att erinra sig att när västmakterna misslyckades med att bereda en tillflyktsort till de tyska och österrikiska judarna hade inte förintelsen inletts och få hade kunnat föreställa sig vad som var på väg att hända. Hälften av de tyska judar som såg Hitler komma till makten 1933 lyckades fly och dog en naturlig död, till skillnad från Polens, Litauens, Ukrainas och Vitrysslands judar som i stort sett utplånades i regelrätta massakrer. Den polske pojke som Sundström skildrar så inkännande hade inte räddats om Sverige hade förhindrat nazistiska partier från att verka på 1930-talet. Han hade bara räddats om omvärlden haft mod att sätta stopp för Hitler i tid. Han hade bara kunnat räddas om Stalin inte släppt fram Hitler den där ödesdigra dagen för 75 år sedan – påhejad av vänsterpartiets föregångare. Om detta må ni berätta.

I målsmans närvaro

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om den svenska statsmedians förlorade heder, men det får bli en annan gång. Eller på ett annat sätt. Nu har en självständig europeisk nation invaderats av en mäktig granne i öster – Ryssland. Vårt grannland Finlands territoriella suveränitet har kränkts av ryska flygplan inte mindre än tre gånger på en vecka. Det är allvar nu. Vi kan ha ett östeuropeiskt storkrig vid vår tröskel inom ett par månader och vi kan dras in i detta krig, vare sig vi vill det eller ej. Man kan ha olika åsikter om hur Ryssland och Ukraina hanterat krisen, som nu utvecklats till ett krig, men det råder inget tvivel om vilket av de två länderna som utgör ett reellt hot mot freden i Östersjön.

Om Sverige hade varit ett normalt land så hade hotet från Ryssland varit fråga nummer ett i valrörelsen. Man kan tycka det ena eller andra om vinster i välfärden, normkritiska dagis, skolbetyg i ordning, datalagringsdirektiv, vargjakt, könskvotering till styrelseposter, köttfria måndagar, Bromma flygplats' fortsatta existens, vänsterextremismens försänkningar i Sveriges Radio eller Sverigedemokraternas uppfattning om a-kassan. Men inga av dessa frågor har någon som helst betydelse om vi inte kan värna om vår suveränitet som nation. Man kan debattera för- och nackdelarna med att öppna gränserna för fri invandring på ett stratosfäriskt upphöjt principiellt plan – men om du inte har ett land kvar att öppna gränserna i, ja då är sådana diskussioner ren snickarglädje i bästa fall. Faktum är att att fullkomligt öppna gränser och fullkomligt fri rörlighet är ett idiotsäkert sätt att underminera ett försvar. Om man nu hade ett, till att börja med.

Jag går ut på nätet för att hitta svar och information, men det är nästan lika dödstyst som det brukade vara när François Bronett bad om största möjliga tystnad inför ett cirkusnummer. Gammelmedia rapporterar och kommenterar pliktskyldigt och motvilligt det som sker i Ukraina, men nyheterna knuffats målmedvetet ned på webbsidorna. Ute på Twitter kvittras det om än det ena, än det andra, som skett i motståndarens läger, men det hörs mycket litet om vad som pågår i vårt närområde.

Tystnaden från vänster är förutsägbart öronbedövande. Ingen av våra mest pålitliga vänsterkvittrare har något intressant, intelligent eller fyndigt att säga om kriget – inte krisen! – i Ukraina. Om de orkar höja blicken söder om Smygehuk eller öster om Haparanda kan du slå vad om de kvittrar om vad som sker i Gaza, som vore det svensk inrikespolitik. Nej, vänta nu, Göran Greider lyckas kvittra fram en kålsuparteori om vad som just nu sker i östra Ukraina mitt bland semesterbilder och ögonblickslyrik. Alltid något. Men avstå från att läsa den följande konversationen om du inte helt vill tappa tron på människosläktet.

Det är bara den pålitliga gammelhögern som har reagerat på händelseutvecklingen och det är i deras kvitterflöden man finner ledtrådar till vad som sker i Ukraina i dag och funderingar kring vad som bör göras för att få det svenska försvaret på fötter. Och så har vi Carl Bildt som äntligen vågar säga det otänkbara: att Ukraina befinner sig i krig. Skönt att få det bekräftat, men synd att utrikesministerns chef inte riktigt lyckas uppamma riktigt lika mycket passion bakom orden.

Och var är alla förslagna liberaaaler? Ni är väldigt lågmälda just nu. Precis som vänstern. Varför? Jag gissar att skälet är att alla era teoribyggen och andra luftslott – i likhet med vänsterns – bygger på att det är någon annan som tar hand om statens hårda uppgifter, de uppgifter som säkerställer att vi överhuvudtaget har ett samhälle att revoltera emot, när lusten faller in eller ledan faller på. Er samhällskritik är intressant, upplysande och ibland oroande. Men glöm aldrig att ni kan leka era lekar i skyddet av vuxnas närvaro. Frågan är bara hur många vuxna som finns kvar i rummet.

Hur Sverige kommer att gå med i NATO

Av allt att döma har Putin inlett en invasion av östra Ukraina. Nu behövs det bara att han skapar en egen Gleiwitz-incident så har vi snart ett fullskaligt krig i vårt närområde. Medan Putin kommer att kämpa för sin politiska överlevnad så kommer Ukraina kämpa för sin överlevnad som nation. Om detta inträffar kommer det inte finnas kvar några intellektuellt hederliga argument mot att Sverige går med i NATO. Det är inte längre en fråga om Sverige går med i NATO utan hur.

Trots detta har NATO-frågan inte blivit en valfråga, vilket det skulle blivit i nästan annat land som helst i samma situation. Samtliga borgerliga partier är förvisso för ett NATO-inträde med varierande entusiasm, men de har avstått från att driva frågan av hänsyn till Socialdemokraterna som riskerar att drabbas av en existentiell kris om NATO bleve en valfråga. Prioriteten för de etablerade partierna just nu är att komma helskinnade genom valet och rafsa fram en regeringsduglig koalition ur ett mycket osäkert politisk underlag. Men när vi väl fått en regering, förmodligen under Löfvéns ledning, kommer NATO frågan flyta upp som en kork till vattenytan. Med all sannolikhet kommer läget i Ukraina ha blivit än mer akut när vi väl är där.

På något sätt kommer (s) att genomgå någon form av omvändelse under galgen och byta fot i NATO-frågan, ungefär som regeringen Carlsson gjorde en u-sväng i EG-frågan i början på 90-talet. Exakt vad som kommer att frambringa en sådan omvändelse kan man bara spekulera i, men den kommer att ske och när sossarna väl bestämt sig kommer de två betongpartierna (m) och (s) att göra upp om NATO-inträde tillsammans med de borgerliga partier som är kvar i riksdagen, samtidigt som (mp) och (v) kommer att framföra ett halvhjärtade protester. (sd) kommer att ligga lågt i frågan eftersom partiets negativa inställning till NATO inte ligger i fas med de egna väljarna. Naturligtvis kommer detta bli en uppslitande process för socialdemokraterna och det går inte att utesluta vare sig partisplittring eller folkomröstning (om betongpartierna känner sig säkra på ett positivt utfall).

Det är så här Sverige fungerar. Vi är en paternalistisk och konsensusinriktad parlamentarisk demokrati där de styrande föredrar att göra upp i rökiga rum framför att låta folket avgöra stora frågor i öppen debatt och tydliga val. Jag vågar nästan slå vad om att vi är med i NATO före nästa riksdagsval 2018 och att ett nytt konsensus kring detta uppstått.

Det är något som skaver i Snowden-affären

Just i samma ögonblick som handelskriget mellan Ryssland och Väst trappas upp ytterligare så erfar vi att ryska myndigheter har förlängt Edward Snowdens uppehållstillstånd med tre år. Ända sedan Edward Snowden hoppade av till Hong Kong förra året och avslöjade detaljer hur den amerikanska underrättelsetjänsten spionerat på främmande makter och privatpersoner har han blivit en hjälte för många liberala bloggare. Jag tycker visserligen att det är sunt att diskutera hur mycket information statsmakten ska tillåtas samla in på vanliga medborgare, men samtidigt har jag svårt att begripa  den spelade förvåningen över USA:s omfattande spioneriverksamhet.

Kan vi uppföra oss som vuxna? Var det någon som på allvar trodde att världens ledande underrättelsetjänster skulle avstå från att använda Internet för att få insyn i våra privatliv på samma sätt som privata storföretag och diktaturregimer spionerar på oss dagligen? Varje gång vi köper en produkt eller söker efter något på Internet samlas informationen in av privata koncerner som sedan försöker förutse och dra nytta av trender i våra konsumtionsmönster. De så kallade "stora data" som man sedan utvinner ur den uppsamlade informationen har blivit ett slags hårdvaluta som företag köper och säljer utan att fråga om vårt medgivande. Och den totalitära (ja, totalitära) kinesiska diktaturregimen har fulländat bruket av Internet som ett verktyg för övervakning och propaganda, inte olikt det "sanningsministerium" som George Orwell varnade oss för i sin roman 1984.

Så visst vi bör diskutera privatlivets helgd och granska statsmaktens bruk av känslig information, men vi får inte blanda ihop korten och glömma bort att det finns en avgörande skillnad mellan att bevakas av en demokrati och en diktatur. Den yttrandefrihet som vi åtnjuter i västvärlden är en säkerhetsventil som gör det omöjligt att hemlighålla statliga övergrepp i längden, vilket i sin tur gör det möjligt att ställa saker till rätta. Och eftersom ingen enskild demokrati är fulländad finns det nästan alltid möjligheter att läcka komprometterande uppgifter utomlands, i en annan demokrati.

Mikael Holmströms utmärkta bok Den dolda alliansen, som ger ett välbehövligt perspektiv på den för liberaler så förhatliga FRA-lagen, hade varit otänkbar i en diktatur. Och det är naturligtvis ett övergrepp av stora mått att Chelsea Manning dömdes till ett långvarigt fängelsestraff för att ha läckt Wikileaks-materialet, men en visselblåsare som han eller hans föregångare Daniel Ellsberg hade aldrig fått något utrymme i en diktatur som Kina. Faktum är att en kinesisk Snowden hade haffats i samma ögonblick som han köpt sin flygbiljett ut ur landet – om han ens fått ett pass till att börja med. Så nej, USA och Kina är inte lika goda kålsupare. Demokratier tvättar sin smutsiga byk offentligt.

Och nu måste jag komma till det som verkligen skaver i hela Snowden-affären: hans val av tillflyktsorter. Om Snowden verkligen hade de rena avsikter han påstår sig ha, varför flydde han till Hongkong av alla ställen? Hongkong-borna åtnjuter för förvisso demokratiska rättigheter som deras landsmän på fastlandet endast kan drömma om, men Hongkong är likafullt en del av Kina och kryllar av kinesiska underrättelseagenter som skulle begå tjänstefel om de inte mjölkade Snowden på information. Lika svårförsvarligt är det att han valde att fortsätta till Ryssland, där han slutligen fick asyl och nu tjänstvilligt spelar rollen som hovnarr i Putins regim. Det finns massor av demokratier med ett horn i sidan till USA som Snowden hade kunnat fly till om han velat, inte minst i Latinamerika. Vad är det för fel på Argentina, till exempel?

Om en kinesisk underrättelseagent på mellannivå mot all förmodan hade lyckats ta sig till USA eller ett EU-land för att läcka känslig information om Kinas massövervakning av sina medborgare så hade han kallats "avhoppare" i väst och "förrädare" i Kina. Eftersom jag inte är förtrogen med alla turer i Snowden-affären kan jag bara spekulera varför Snowden valde att fly till först Kina och sedan Ryssland, men det är något som inte stämmer, ekvationen går inte ihop.

Under Kalla kriget fick många vänstermänniskor och ibland även liberaler för sig att Sovjet var en användbar motvikt mot den förhatliga västvärlden. Östblocket jamsade gärna med och höll god min i elakt spel. Samtidigt som Sovjetunionen berömde politiker i väst som ville skapa en kärnvapenfri zon i Norden på 80-talet placerade man ut kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön, som man betraktade som ett sovjetiskt innanhav. Östtyskland var förvånansvärt framgångsrikt i att rekrytera talesmän i Sverige, men än idag vägrar svenska myndigheter allmänheten full insyn i exakt vilka svenskar som jobbade för Stasi. Nu har ett nytt kallt krig brutit ut och återigen dyker det upp personligheter som gärna framhåller Ryssland eller Kina som motvikter till den västerländska hegemonin eller tror sig veta att väst och öst är lika goda kålsupare. De borde veta bättre. Fooled me once, shame on you. Fooled me twice, shame on me.

Fred i vår tid

Detta måste nog vara ett av de mest korkade kolumner jag läst i svenska gammelmedia om konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Bakgrunden är att Tyskland och Ryssland enligt osäkra uppgifter håller på med att förhandla fram ett avtal som ska skapa fred i östra Ukraina och stabilitet i förhållandet mellan Ukraina och Ryssland. Expressens Mats Larsson sammanfattar överenskommelsen i dess huvuddrag:

Omvärlden skulle acceptera att Krim nu är ryskt, och i gengäld skulle Ryssland avbryta allt finansiellt och militärt stöd till separatister i östra Ukraina.
Området skulle få större självbestämmande men fortsätta vara en del av Ukraina. Kiev skulle också lova att inte söka medlemskap i Nato, något president Petro Porosjenko ändå sagt inte är aktuellt.

Detta tycker Larsson är en utmärkt idé, ty Krim har ju "egentligen" aldrig tillhört Ryssland:

En del kommer att ropa förräderi om Krim, men sanningen är att om inte Nikita Chrusjtjov i sin förvirring skänkt bort halvön 1954, så hade Krim varit ryskt hela tiden.
Att acceptera korrigeringen av detta historiska misstag, känns som ett rätt litet pris, för att få ett stabilt och fredligt Ukraina.

Detta låter ju alldeles utmärkt, eller hur? Man måste ju ge och ta.

Det är bara det att Ryssland redan 1994 skrev på ett avtal där man erkände Ukrainas självständighet och territoriella integritet i utbyte mot att Ukraina överlämnade sin kärnvapenarsenal till Ryssland. Ukraina lovade också Ryssland att Krim skulle få självstyre och man såg också till att Ryssland fick behålla sin Svartahavsflotta i Sevastopol. Det var alltså detta avtal som Ryssland bröt med berått mod när man annekterade Krimhalvön tidigare i år.

Vem tror på allvar att Putin kommer att respektera ett nytt säkerhetsavtal med Ukraina när han redan bevisat att han kan skita högaktningsfullt i ingångna avtal? Förra gången gav Ukraina upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier, nu ska man dessutom lova Ryssland att inte gå med i försvarsalliansen NATO. Och detta ska förhandlats fram av samma land som för bara 75 år sedan inledde andra världskriget med att dela upp Östeuropa i en tysk och en sovjetisk sfär. Nej, detta får bara inte stämma.

Men oavsett hur det förhåller sig med den saken borde Expressen skämmas över att historielöst torgföra önskedrömmar om att Ryssland bara kommer att bli fredligt om vi slänger dem ett köttben till. Vi vet hur det brukar gå med sådana drömmar.