Nu är det allvar. Regeringen och försvarsmakten har bekräftat att det var en ubåt som kränkte svensk territorialvatten tidigare i höst. Att kränka Sveriges territoriella integritet djupt inne på vårt territorialvatten är betydligt allvarligare än att göra en liten inflygning över svenskt luftrum. I bästa fall handlar det om att ryssarna ökat sin militära aktivitet och vill sända en signal till Sverige, men i värsta fall kan det vara förberedelser till krig. Vår värnlöshet har skapat ett säkerhetspolitiskt vakuum som är en fara både för oss själva och våra grannar. Och det osäkra politiska läget under muppministären är en öppen inbjudan till lede Vladimir att trappa upp sina provokationer.
Nu är det dags för riksdagspartierna att samla sig och snabbutreda ett NATO-medlemskap. Just nu skiter jag i statsbudgeten och vem som är statsminister. Jag förväntar mig att S och M tar ledningen med stöd av C, FP och KD. Det här är ett lysande tillfälle för moderaterna att vinna tillbaka de väljare man förlorat till SD eller sofflocket. Onekligen kommer en diskussion om NATO-inträde riva upp stora sår inom sossarna, men det är en smäll de får ta. De har skjutit upp det här beslutet alldeles för länge och väljarna kommer att straffa dem om de inte visar upp det statsmannaskap som sossarna länge förknippades med. De kan ta hjälp av den bildsköne socialdemokraten Jens Stoltenberg, som säkert ställer upp med att charma skeptikerna.
Ingen förväntar sig att MP och V kommer att ställa upp på ett NATO-medlemskap, men det vore klädsamt om de steg åt sidan och inte försvårade processen, genom att till exempel kräva en uppslitande folkomröstning. Utan nationell suveränitet finns det inget utrymme att drömma vackra drömmar om en ambitiösare jämställdhetspolitik eller generösare asylmottagning. Så enkelt är det. Och vem som helst utom Göran Greider begriper att ett NATO-medlemskap skulle göra det lättare att minska den svenska vapenexporten, som finansierar vår alliansfrihet. Kanske skulle en omställning till civil produktion frigöra resurser att återta förlorad mark inom tillverkningsindustrin.
Slutligen skulle en diskussion om NATO-inträde skulle också ge SD en möjlighet att ta steget fullt ut och bli ett trovärdigt parti genom att göra upp med sin ryssvänliga falang och överge sitt motstånd till NATO. Det skulle göra att partiet blev mer i linje med sina väljare som är betydligt mer positiva till NATO än partiledningen är. En sådan omsvängning skulle vara svår att genomföra nu när partiledaren är sjukskriven, men om de inte klarar av det så har de gett ett kraftfullt vapen till M i nästa valrörelse.
Det är dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar nu. Om Sverige inte går med i NATO snarast så bör vi fundera på om inte ryssarna underhåller ett nät av agenter djupt inne i det svenska politiska systemet. Det är en frågeställning som jag kanske kommer att återkomma till i ett senare inlägg.
fredag 14 november 2014
lördag 8 november 2014
Ogiltig färdhandling
Med tanke på det ökade asyltrycket mot Sverige börjar det bli uppenbart för kunniga politiska bedömare att en kraftig åtstramning av invandringen kommer att bli nödvändig inom en snar framtid. Även om ingen vågar säga det rent ut är det just en åtstramning som många borgerliga debattörer som Thomas Gür, Ivar Arpi, Peter Santesson med flera har i tankarna. De lägger fram bevisen för det orimliga i de nuvarande volymerna och låter läsarna dra sina egna slutsatser, samtidigt som mediavänstern ylar av ångest inför det oundvikliga slutet på fyllefesten. Frågan är inte om det kommer ske, utan hur det kommer att ske.
Eftersom den svenska invandringsdebatten gått i baklås sedan SD kom in i riksdagen 2010 är det mest sannolikt att den oundvikliga åtstramningen kommer att ske på grund av påtryckningar utifrån. Det kommer att göra mycket ont för gemene man på ett sätt jag snart kommer att förklara, men det skulle ändå vara den minst smärtsamma utvägen för de etablerade politiska partierna och opinionsbildarna, som kan göra sken av att behålla avståndet till SD och istället kan skylla på force majeure. Jag är ganska övertygad om att flera borgerliga politiker redan nu dagdrömmer om att EU tvingar oss att strama upp vår invandringspolitik, ungefär som en försynt studieintresserad elev hoppas att klassföreståndaren ryter till mot klassens bråkmakare.
Hittills har EU och våra grannländer inte haft något emot att Sverige blivit slutdestination för den omfattande asylinvandringen till Europa. Italien och andra Medelhavsländer skickar gladeligen vidare asylsökare utan pass och asylskäl till Sverige, där politikerna inte anser att de har något annat val än att ge dem PUT. Men när prognoserna pekar mot att det kan bli hundratusentals asylsökande plus anhöriginvandring så innebär detta att Sverige inom ett par år kommer att dela ut medborgarskap och pass till kanske en kvarts miljon personer eller mer, varav en mycket stor del varken har asylskäl eller har identifierat sig tillfredsställande. En liten del av dem kan mycket väl vara terrorister från ISIS som sedan kan sedan resa fritt till andra EU-länder och visumfritt till en rad andra länder.
Eller? Det är just här det kommer att bli problem. Sverige har blivit ett centrum för identitetstvätt och det kommer att få konsekvenser på sikt. Om inte Sverige klarar av att upprätthålla kontroll över vilka som rör sig över våra gränser och vilka som får svenska medborgarskap så kommer andra att göra det. Om vi river de återstående murarna kring Sverige så kommer andra resa murar mot Sverige. Migration är, precis som marknader, ett jämviktssystem. Ingen vill ha en granne som låter sitt hus stå öppet för vem som helst och som inte håller ordning på sina gäster. Det är det här som REVA-debatten egentligen handlar om eller borde handla om, nämligen vår skyldighet att upprätthålla de inre gränskontrollerna. Men nu riskerar vårt asylsystem att haverera på kort tid och förr eller senare kommer våra grannar att sätta ned foten, eftersom vi inte verkar vara förmögna att göra det själva.
Ett första steg är att våra nordiska grannländer upphäver passfriheten och inför permanenta gränskontroller vid våra gemensamma gränser. Ett andra steg är att samma sak sker med EU och att vi kanske till och med kastas ur Schengen tills vi rett upp asylröran. Ett tredje steg, om vi inte skärper oss, är att svenska pass förlorar sin gräddfilsstatus i världen och att vi kommer att tvingas söka visum till länder som vi är vana att kunna resa till på stundens infall. Alla dessa åtgärder finns runt hörnet om vi inte skärper oss och slutar dela ut permanenta uppehållstillstånd och pass som om det handlade om rabattkuponger till ICA.
Vilken regering, vilken politiker, vilket parti vill stå som ansvarig för en sådan vindkantring? Men det är bara att välja. Om inte vi väljer kommer någon annan att göra det åt oss och de kommer sannolikt att skita i hur ont det gör.
Uppdatering 1: Nu har Expressens Anna Dahlberg tagit tjuren vid hornen och gjort upp en lista på rimliga åtgärder som borde vidtas för att rädda asylpolitikens trovärdighet. Det är uppenbart att fördämningarna håller på att brista.
Uppdatering 2: Södermanlands nyheter: "Turkiet hatar svenska pass"
Eftersom den svenska invandringsdebatten gått i baklås sedan SD kom in i riksdagen 2010 är det mest sannolikt att den oundvikliga åtstramningen kommer att ske på grund av påtryckningar utifrån. Det kommer att göra mycket ont för gemene man på ett sätt jag snart kommer att förklara, men det skulle ändå vara den minst smärtsamma utvägen för de etablerade politiska partierna och opinionsbildarna, som kan göra sken av att behålla avståndet till SD och istället kan skylla på force majeure. Jag är ganska övertygad om att flera borgerliga politiker redan nu dagdrömmer om att EU tvingar oss att strama upp vår invandringspolitik, ungefär som en försynt studieintresserad elev hoppas att klassföreståndaren ryter till mot klassens bråkmakare.
Hittills har EU och våra grannländer inte haft något emot att Sverige blivit slutdestination för den omfattande asylinvandringen till Europa. Italien och andra Medelhavsländer skickar gladeligen vidare asylsökare utan pass och asylskäl till Sverige, där politikerna inte anser att de har något annat val än att ge dem PUT. Men när prognoserna pekar mot att det kan bli hundratusentals asylsökande plus anhöriginvandring så innebär detta att Sverige inom ett par år kommer att dela ut medborgarskap och pass till kanske en kvarts miljon personer eller mer, varav en mycket stor del varken har asylskäl eller har identifierat sig tillfredsställande. En liten del av dem kan mycket väl vara terrorister från ISIS som sedan kan sedan resa fritt till andra EU-länder och visumfritt till en rad andra länder.
Eller? Det är just här det kommer att bli problem. Sverige har blivit ett centrum för identitetstvätt och det kommer att få konsekvenser på sikt. Om inte Sverige klarar av att upprätthålla kontroll över vilka som rör sig över våra gränser och vilka som får svenska medborgarskap så kommer andra att göra det. Om vi river de återstående murarna kring Sverige så kommer andra resa murar mot Sverige. Migration är, precis som marknader, ett jämviktssystem. Ingen vill ha en granne som låter sitt hus stå öppet för vem som helst och som inte håller ordning på sina gäster. Det är det här som REVA-debatten egentligen handlar om eller borde handla om, nämligen vår skyldighet att upprätthålla de inre gränskontrollerna. Men nu riskerar vårt asylsystem att haverera på kort tid och förr eller senare kommer våra grannar att sätta ned foten, eftersom vi inte verkar vara förmögna att göra det själva.
Ett första steg är att våra nordiska grannländer upphäver passfriheten och inför permanenta gränskontroller vid våra gemensamma gränser. Ett andra steg är att samma sak sker med EU och att vi kanske till och med kastas ur Schengen tills vi rett upp asylröran. Ett tredje steg, om vi inte skärper oss, är att svenska pass förlorar sin gräddfilsstatus i världen och att vi kommer att tvingas söka visum till länder som vi är vana att kunna resa till på stundens infall. Alla dessa åtgärder finns runt hörnet om vi inte skärper oss och slutar dela ut permanenta uppehållstillstånd och pass som om det handlade om rabattkuponger till ICA.
Vilken regering, vilken politiker, vilket parti vill stå som ansvarig för en sådan vindkantring? Men det är bara att välja. Om inte vi väljer kommer någon annan att göra det åt oss och de kommer sannolikt att skita i hur ont det gör.
Uppdatering 1: Nu har Expressens Anna Dahlberg tagit tjuren vid hornen och gjort upp en lista på rimliga åtgärder som borde vidtas för att rädda asylpolitikens trovärdighet. Det är uppenbart att fördämningarna håller på att brista.
Uppdatering 2: Södermanlands nyheter: "Turkiet hatar svenska pass"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)