Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna
tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger
mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast
vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om
jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de
demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur
av singaporeanskt eller ryskt snitt.
Ovanstående skrev jag någon dag efter det att Löfvén bildat regering i oktober och nu har mina värsta farhågor besannats: borgarna och de rödgröna fegade ur i sista stund och gjorde upp om nya spelregler mitt under pågående mandatperiod för att beröva SD sin vågmästarroll. Nu befinner vi oss i ett läge där 49 av riksdagens ledamöter inte längre räknas och där Alliansen tilldelat vänsterpartiet vetorätt över regeringens politik.
Grattis, politiker, jag hoppas att ni är stolta över vad ni åstadkommit. Ni har åsidosatt det parlamentariska systemet och den interna partidemokratin, och ni har bekräftat att SD är det enda oppositionspartiet. Hur ska ni kunna möta väljarna i nästa val? Hur ska ni möta era medlemmar på nästa partistämma? Eller var ni så desperata att undvika en katastrof i extravalet att ni inte tänkte så långt?
Det som gör decemberöverenskommelse till en odemokratisk valkartell är att partierna inte hade något mandat från väljarna och sina partimedlemmar att agera på det här sättet. Inte nog med att Anna Kinberg Batra haft mage att bilda kartell med Stefan Löfvén innan hon ens valts till partiordförande, hon har också haft fräckheten att lova bort moderaternas röster i åtta år framöver, ända fram till riksdagsvalet 2022! Det är inte en särskilt lysande inledning på ett ledarskap över Sveriges andra största parti. Vad finns det för poäng med att inställa sig på moderaternas partistämma om en vikarierande partiledare kan göra upp över medlemmarnas huvuden på det sättet? Att Kinberg Batra anser att hon kan komma undan med detta tyder på att hon leder ett leninistiskt elitparti, där politbyrån kan köra över medlemmarna hur som helst.
Som sagt. Fyra år är en lång tid i politiken och mycket kan ännu hända. Om den interna partidemokratin fungerar inom borgerligheten så kommer partiledningarna bytas ut och valkartellen rivas upp. Men om den här överenskommelsen mot all förmodan ligger fast till nästa val så finns det inte bara skäl att ifrågasätta om Sverige fortfarande är en parlamentarisk demokrati. Det finns också goda skäl att vädra tanken att svensk politik kanske fjärrstyrs utifrån. Varför skulle annars vår politiska elit vara så ivrig att förstöra spåren efter decennier av politisk infiltration från östblocket just nu? Ja, jag vet hur det låter och jag gillar inte konspirationsteorier heller. Men tanken har slagit mig mer än gång under det senaste året. Jag hoppas verkligen att det händer något snart så jag kan vifta bort de tankarna en gång för alla. Jag vill verkligen tro att det finns någon mening med att rösta i riksdagsvalet nästa gång.
måndag 29 december 2014
torsdag 11 december 2014
Kamikazevalet
Ju mer jag funderar på det ännu ej utlysta extravalet desto mer säker blir jag på att det kan bli en fullkomlig katastrof för de etablerade partierna. Det verkar som om partierna utåt sett låtsas som att detta blott och bart är en repris på det förra valet och man nu ger väljarna en andra chans att säga sitt. Men det här är inget val som andra.
I normala val kommer riksdagsvalet som ett slags grand finale på en lång het politisk sommar med P1:s sommarpratare, allmänt semestermys, roséstinna Almedalsveckor, ungdomsläger, kändisvimmel, dörrknack i sensommaren och andra sommarritualer. Allt detta mynnar ut i en nagelbitande melodifestival där folket får säga sitt och politikerna får i uppdrag att gilla läget och bilda regering. Det blir mycket svårt att upprepa den här dynamiken under Sveriges mest kalla och mörka årstid och i ett läge där det är oklart vad partierna exakt går till val på, med undantag för SD som intagit en central position i valdebatten. Än så länge finns det tid för de rödgröna och alliansen att drömma fram en vision som kan tävla med SD:s brutala tydlighet, men för var dag som går framstår detta som mer osannolikt. Istället gräver partierna ned sig allt djupare i skyttegravarna.
Därför vågar jag säga att den avgörande frågan kommer att bli valdeltagandet, som med all sannolikhet kommer att bli lägre än i det ordinarie riksdagsvalet och likna Europavalet mer än ett vanligt riksdagsval. (Jag är inte ens säker på om jag själv kommer att rösta.) Lågt valdeltagande missgynnar ofta stora etablerade partier och ger små uppstickare en extra skjuts uppåt. Om vi fortfarande hade befunnit oss i maj månad hade det funnits en rad uppstickare att välja mellan – Fi, MP, PP, SD och V – men efter den rödgröna muppministärens kapitala fiasko är det högst osannolikt att MP och V kommer att kunna bära upp ett rödgrönt regeringsalternativ. Sossarna kommer sannolikt göra ett katastrofval. Inom borgerligheten är situationen minst lika osäker. Centern har vind i seglen, men det råder upprorsstämning i moderaterna på lokal nivå, det parti som förlorade mest till SD, samtidigt som KD och FP håller på att tappa styrfart ordentligt. Det enda partiet som har vind i seglen just nu är SD och inget tyder på att detta kommer att förändras de närmaste månaderna.
I det ordinarie valet den 22 september 2014 röstade 6.290.016 (c:a 85%) medborgare i riksdagsvalet, vilket ledde till att SD:s 801.178 röster blev 12,86% av de totala röstetalet och 49 mandat i riksdagen.
Låt oss för ett ögonblick strunta i de senaste opinionsundersökningarna och istället utgå ifrån att SD lyckas få ut alla sina 800.000 väljare i extravalet den 22 mars 2015, varken mer eller mindre, men med ett lägre allmänt valdeltagande. Ponera att bara fem miljoner (68% av valmanskåren) lyckas pallra sig ut till valbåsen – det skulle innebära att SD skulle få 16% procent av rösterna utan att behöva anstränga sig. Om valdeltagandet blir lika lågt som EU-valet (51,07%), men med bibehållet röstetal för SD, skulle siffran bli 21%.
Om vi tar hänsyn till att SD just nu stiger i opinionsundersökningarna och antar att de kan få ut sina nya väljare till valbåsen blir bilden ännu mer dramatisk. Om vi utgår ifrån att SD behåller sina röster och hämtar nya röster ut potten av väljare från det ordinarie riksdagsvalet (6.290.016 röster), så skulle det nuvarande opinionsläget med 18% procent av väljarkåren innebära 1.132.202 röster i mars 2015. Men om det totala valdeltagandet samtidigt sjunker till 5,5 miljoner skulle detta leda till att denna miljon röster skulle utgöra 20,5% av rösterna och om det sjönk till 5 miljoner skulle man ha chans på 22,6% av mandaten i riksdagen – det vill säga mer eller mindre det antal mandat moderaterna har i den nuvarande riksdagen. Vad händer då?
Det här är naturligtvis en mycket grov sifferlek där jag har lekt med ett litet antal parametrar och jag utgår ifrån att statsvetare kommer att göra mer vederhäftiga prognoser med sina mer slipade analysverktyg. Allt jag velat peka på är att ett ökat allmänt stöd för SD i kombination med ett lågt valdeltagande kan ge SD betydligt fler mandat i riksdagen än opinionssiffrorna ger för handen. Är detta något som de rödgröna partierna och Alliansen har övervägt? Vi kan stå inför ett paradigmskifte i svensk politik och det verkar inte som några av de etablerade partierna har några reservplaner i skrivbordslådan inför en sådan utgång. En övertygande frammarsch för SD skulle tränga ut flera etablerade riksdagspartier och samtidigt ge en långvarig baksmälla för de vingklippta maktpartierna, som nu skulle tvingas regera tillsammans med SD som enda oppositionsparti. Är de förberedda på detta? Annars riskerar extravalet 2015 bli ihågkommet som "kamikazevalet" av de nya krafter som kommer att tvingas städa upp och förnya de partier som överlever denna prövning.
I normala val kommer riksdagsvalet som ett slags grand finale på en lång het politisk sommar med P1:s sommarpratare, allmänt semestermys, roséstinna Almedalsveckor, ungdomsläger, kändisvimmel, dörrknack i sensommaren och andra sommarritualer. Allt detta mynnar ut i en nagelbitande melodifestival där folket får säga sitt och politikerna får i uppdrag att gilla läget och bilda regering. Det blir mycket svårt att upprepa den här dynamiken under Sveriges mest kalla och mörka årstid och i ett läge där det är oklart vad partierna exakt går till val på, med undantag för SD som intagit en central position i valdebatten. Än så länge finns det tid för de rödgröna och alliansen att drömma fram en vision som kan tävla med SD:s brutala tydlighet, men för var dag som går framstår detta som mer osannolikt. Istället gräver partierna ned sig allt djupare i skyttegravarna.
Därför vågar jag säga att den avgörande frågan kommer att bli valdeltagandet, som med all sannolikhet kommer att bli lägre än i det ordinarie riksdagsvalet och likna Europavalet mer än ett vanligt riksdagsval. (Jag är inte ens säker på om jag själv kommer att rösta.) Lågt valdeltagande missgynnar ofta stora etablerade partier och ger små uppstickare en extra skjuts uppåt. Om vi fortfarande hade befunnit oss i maj månad hade det funnits en rad uppstickare att välja mellan – Fi, MP, PP, SD och V – men efter den rödgröna muppministärens kapitala fiasko är det högst osannolikt att MP och V kommer att kunna bära upp ett rödgrönt regeringsalternativ. Sossarna kommer sannolikt göra ett katastrofval. Inom borgerligheten är situationen minst lika osäker. Centern har vind i seglen, men det råder upprorsstämning i moderaterna på lokal nivå, det parti som förlorade mest till SD, samtidigt som KD och FP håller på att tappa styrfart ordentligt. Det enda partiet som har vind i seglen just nu är SD och inget tyder på att detta kommer att förändras de närmaste månaderna.
I det ordinarie valet den 22 september 2014 röstade 6.290.016 (c:a 85%) medborgare i riksdagsvalet, vilket ledde till att SD:s 801.178 röster blev 12,86% av de totala röstetalet och 49 mandat i riksdagen.
Låt oss för ett ögonblick strunta i de senaste opinionsundersökningarna och istället utgå ifrån att SD lyckas få ut alla sina 800.000 väljare i extravalet den 22 mars 2015, varken mer eller mindre, men med ett lägre allmänt valdeltagande. Ponera att bara fem miljoner (68% av valmanskåren) lyckas pallra sig ut till valbåsen – det skulle innebära att SD skulle få 16% procent av rösterna utan att behöva anstränga sig. Om valdeltagandet blir lika lågt som EU-valet (51,07%), men med bibehållet röstetal för SD, skulle siffran bli 21%.
Om vi tar hänsyn till att SD just nu stiger i opinionsundersökningarna och antar att de kan få ut sina nya väljare till valbåsen blir bilden ännu mer dramatisk. Om vi utgår ifrån att SD behåller sina röster och hämtar nya röster ut potten av väljare från det ordinarie riksdagsvalet (6.290.016 röster), så skulle det nuvarande opinionsläget med 18% procent av väljarkåren innebära 1.132.202 röster i mars 2015. Men om det totala valdeltagandet samtidigt sjunker till 5,5 miljoner skulle detta leda till att denna miljon röster skulle utgöra 20,5% av rösterna och om det sjönk till 5 miljoner skulle man ha chans på 22,6% av mandaten i riksdagen – det vill säga mer eller mindre det antal mandat moderaterna har i den nuvarande riksdagen. Vad händer då?
Det här är naturligtvis en mycket grov sifferlek där jag har lekt med ett litet antal parametrar och jag utgår ifrån att statsvetare kommer att göra mer vederhäftiga prognoser med sina mer slipade analysverktyg. Allt jag velat peka på är att ett ökat allmänt stöd för SD i kombination med ett lågt valdeltagande kan ge SD betydligt fler mandat i riksdagen än opinionssiffrorna ger för handen. Är detta något som de rödgröna partierna och Alliansen har övervägt? Vi kan stå inför ett paradigmskifte i svensk politik och det verkar inte som några av de etablerade partierna har några reservplaner i skrivbordslådan inför en sådan utgång. En övertygande frammarsch för SD skulle tränga ut flera etablerade riksdagspartier och samtidigt ge en långvarig baksmälla för de vingklippta maktpartierna, som nu skulle tvingas regera tillsammans med SD som enda oppositionsparti. Är de förberedda på detta? Annars riskerar extravalet 2015 bli ihågkommet som "kamikazevalet" av de nya krafter som kommer att tvingas städa upp och förnya de partier som överlever denna prövning.
The Invasion of the Body Snatchers
Som de flesta andra högutbildade etniska svenskar mitt i livet har jag en vid bekantskapskrets med stark övervikt av folk med olika typer av vänsteråsikter, så de senaste månaderna har stora delar av mitt Facebook-flöde dominerats av olika former av reaktioner på valresultatet och det stundande nyvalet. Från andra hörn av min bekantskapskrets utanför Sverige strömmar det dessutom länkar och utfall som handlar om olika exempel på polisiärt övervåld mot etniska minoriteter i USA. Vad som händer i resten av världen, med möjligt undantag för Mellanöstern, verkar inte bekymra någon. Att utvecklingen i kriget mellan Ryssland och Ukraina kanske, möjligen, skulle kunna vara ett större hot mot vår och Europas demokrati verkar inte föresväva någon kritisk massa av tänkande individer ur släktet homo sapiens.
Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:
Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.
Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:
- 13 procent av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet och än fler kommer sannolikt att göra det i extravalet. Alltså är vi på väg in i en ny Weimarrepublik och om vi inte aktar oss så kommer betydande delar av svenska folket forslas in i ett nytt Auschwitz-Birkenau. Det är inte välkommet att påpeka det problematiska i att hatet mot SD nu blivit starkare än sexualdriften.
- En obeväpnad svart man dräps av en vit poliskonstapel i en småstad i Missouri. Detta kan allenast och enkannerligen vara ett uttryck för strukturell rasism, inte en urspårad vapenkultur eller mänsklig inkompetens. Varje försök att vidga diskussionen avfärdas som en eftergift åt 500 år av rasism och diskriminering.
- President Obama trumfar igenom en amnesti för några miljoner odokumenterade invandrare. Detta får inte ses som en pragmatisk och humanitär engångsåtgärd i en ohållbar situation, utan bevisar utom varje rimligt tvivel att fri invandring och öppna gränser är det enda rätta, överallt, oavsett sammanhang. Hur denna inställning går ihop med en skälig minimilön för låginkomsttagare eller ett fungerande socialt skyddsnät är en ovidkommande frågeställning.
Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.
torsdag 4 december 2014
Gör extravalet till en folkomröstning om försvaret
Jag är lättad. En historiskt svag och inkompetent vänsterregering med minimalt parlamentariskt stöd har äntligen fallit, tack vare att Alliansen vågade stå för sin politik och på grund av att SD såg ett guldläge att flytta fram ställningarna. Det demokratiska systemet visade sig fungera och det kanske finns hopp för den svenska parlamentariska demokratin trots allt. Nu blir det extraval den 22 mars 2015 och väljarna får en ny chans att säga sitt.
Frågan är bara vad vi ska rösta om. SD har spelplanen klar för sig och vill göra extravalet till en folkomröstning om massinvandringen, något som är helt begripligt med tanke på partiets inriktning. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har hanterat situationen mästerligt, oavsett vad man anser om SD:s politik. Mer oklart är dock vad de övriga partierna kommer att gå till val på. Tror verkligen Löfvén, Fridolin och Romson att väljarna kommer att belöna dem för att ha skapat svensk nutidshistorias mest taffliga och oerfarna regering? Då är det mycket illa ställt med det rödgröna blocket, men allt tyder på att det finns litet sjukdomsinsikt i det lägret.
Och hur ska Alliansen kunna utnyttja detta guldläge att återvinna regeringsmakten? Även om borgarna fortfarande utstrålar betydligt mer sammanhållning, erfarenhet och statsmannaskap än de rödgröna, så kan de inte köra på som vanligt efter de tydliga signaler borgerliga väljare gav i september genom att gå över till SD. Om Alliansen låter extravalet bli en folkomröstning om massinvandringen riskerar de att förlora ännu fler röster till SD, när allt fler väljare inte utan skäl betraktar SD som det mest trovärdiga partiet i migrationsfrågor. Just nu står alldeles för mycket på spel för borgerligheten för att man ska klara av att hantera denna utmaning, KD riskerar att falla ur riksdagen och även FP hänger löst i ett extraval. Alliansen har helt enkelt inte någon tid till att genomföra någon omsvängning i migrationspolitiken för att möta verklighetens bistra utmaningar och de egna väljarnas förväntningar. En sådan omorientering kan bara ske när det parlamentariska läget stabiliserats och man hittat en ledare som kan stå på egna ben.
Men det finns en fråga som Alliansen kan använda för att återta initiativet: försvaret. Visserligen har M tappat mycket av sin trovärdighet efter åtta år av besparingar och nedrustning, men de två herrar som stod som främst ansvariga för denna politik, Reinfeldt och Borg, har lämnat den politiska scenen och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget gör att Alliansen har en gyllene chans att vända frågan till sin fördel, inte minst då FP och KD är både försvars- och NATO-vänliga. Om borgarna skulle göra extravalet till en folkomröstning om försvaret och våga ta upp frågan om ett möjligt NATO-medlemskap, så har man en realistisk chans att kunna återta initiativet och ge nytt liv åt Alliansen.
Just i försvarsfrågan saknar nämligen Alliansens motståndare trovärdighet, något som är särskilt uppenbart beträffande V och MP. Så länge som Löfvén envisas med att regera med dessa två vänstersekter så saknar S all trovärdighet i alla frågor som berör nationell säkerhet. Och om S menar allvar med att ta ansvar och söka blocköverskridande överenskommelser, så är försvaret ett utmärkt lackmustest på hur mycket allvar S egentligen menar. Här har S ett lysande tillfälle att visa vad man går för och komma ut på rätt planhalva. Om försvaret blev den stora valfrågan skulle S få möjlighet att hoppa på båten och slippa den uppslitande folkomröstning som vore den troliga konsekvensen av en brusten försvarsöverenskommelse mellan M och S. Ingen förväntar sig att S ska ska klara av en kovändning i NATO-frågan på tre månader, men en tydlig fingervisning från S-ledningen att man ämnar att ingå en bred och förutsättningslös överenskommelse om försvaret efter valet skulle ge tillräckligt med demokratisk legitimitet för att rättfärdiga en senare omsvängning om NATO. Det är dock långt ifrån säkert att Löfvén är förmögen att se detta.
Återstår dock SD. För många har det varit mindre uppenbart att även SD saknar trovärdighet i försvarsfrågan. Det är ju just SD:s försvarsvänliga politik som gjort att man lyckats fånga upp en del gammelmoderater. Men SD:s folkhemsnostalgi och starka motstånd mot NATO gör det möjligt för borgarna (och socialdemokraterna) att ifrågasätta SD:s trovärdighet i en fråga som borde ligga varje Sverigevän och sann patriot om hjärtat: rikets säkerhet. SDU:s årsmöte valde just om den ryssvänlige Gustav Kasselstrand och återupprepade sitt krav att Sverige ska stå utanför NATO. Här går SD i otakt med sina egna väljare och det finns helt enkelt inte tid att genomföra en på sikt fullt möjlig omsvängning i frågan om NATO. Partiledaren är sjukskriven och man har inte råd att förlora SDU:s stöd i ett extraval. SD har bundna händer.
Att lyfta försvarsfrågan skulle ge borgarna ett tillfälle att ta sig ur det dödmansgrepp som identitetspolitiken hållit om Alliansen de senaste fyra åren. Man skulle få en realistisk chans att återvinna regeringsmakten och därmed vinna tid till att genomdriva en realpolitisk nödvändig omorientering av migrationspolitiken utan att snegla på SD. Dessutom skulle borgarna få en möjlighet att skapa en ny berättelse om Sverige, ty försvaret är en institution där man kan fostra nationell tillhörighet och sund patriotism utan hänsyn till vilken plats i världen där man råkar vara född.
Som sagt. Alliansen kan vinna extravalet och bryta det parlamentariska dödläget om man bara har modet och dådkraften att utnyttja detta tillfälle. Sprid detta inlägg om du vill bidra till att detta sker.
Frågan är bara vad vi ska rösta om. SD har spelplanen klar för sig och vill göra extravalet till en folkomröstning om massinvandringen, något som är helt begripligt med tanke på partiets inriktning. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har hanterat situationen mästerligt, oavsett vad man anser om SD:s politik. Mer oklart är dock vad de övriga partierna kommer att gå till val på. Tror verkligen Löfvén, Fridolin och Romson att väljarna kommer att belöna dem för att ha skapat svensk nutidshistorias mest taffliga och oerfarna regering? Då är det mycket illa ställt med det rödgröna blocket, men allt tyder på att det finns litet sjukdomsinsikt i det lägret.
Och hur ska Alliansen kunna utnyttja detta guldläge att återvinna regeringsmakten? Även om borgarna fortfarande utstrålar betydligt mer sammanhållning, erfarenhet och statsmannaskap än de rödgröna, så kan de inte köra på som vanligt efter de tydliga signaler borgerliga väljare gav i september genom att gå över till SD. Om Alliansen låter extravalet bli en folkomröstning om massinvandringen riskerar de att förlora ännu fler röster till SD, när allt fler väljare inte utan skäl betraktar SD som det mest trovärdiga partiet i migrationsfrågor. Just nu står alldeles för mycket på spel för borgerligheten för att man ska klara av att hantera denna utmaning, KD riskerar att falla ur riksdagen och även FP hänger löst i ett extraval. Alliansen har helt enkelt inte någon tid till att genomföra någon omsvängning i migrationspolitiken för att möta verklighetens bistra utmaningar och de egna väljarnas förväntningar. En sådan omorientering kan bara ske när det parlamentariska läget stabiliserats och man hittat en ledare som kan stå på egna ben.
Men det finns en fråga som Alliansen kan använda för att återta initiativet: försvaret. Visserligen har M tappat mycket av sin trovärdighet efter åtta år av besparingar och nedrustning, men de två herrar som stod som främst ansvariga för denna politik, Reinfeldt och Borg, har lämnat den politiska scenen och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget gör att Alliansen har en gyllene chans att vända frågan till sin fördel, inte minst då FP och KD är både försvars- och NATO-vänliga. Om borgarna skulle göra extravalet till en folkomröstning om försvaret och våga ta upp frågan om ett möjligt NATO-medlemskap, så har man en realistisk chans att kunna återta initiativet och ge nytt liv åt Alliansen.
Just i försvarsfrågan saknar nämligen Alliansens motståndare trovärdighet, något som är särskilt uppenbart beträffande V och MP. Så länge som Löfvén envisas med att regera med dessa två vänstersekter så saknar S all trovärdighet i alla frågor som berör nationell säkerhet. Och om S menar allvar med att ta ansvar och söka blocköverskridande överenskommelser, så är försvaret ett utmärkt lackmustest på hur mycket allvar S egentligen menar. Här har S ett lysande tillfälle att visa vad man går för och komma ut på rätt planhalva. Om försvaret blev den stora valfrågan skulle S få möjlighet att hoppa på båten och slippa den uppslitande folkomröstning som vore den troliga konsekvensen av en brusten försvarsöverenskommelse mellan M och S. Ingen förväntar sig att S ska ska klara av en kovändning i NATO-frågan på tre månader, men en tydlig fingervisning från S-ledningen att man ämnar att ingå en bred och förutsättningslös överenskommelse om försvaret efter valet skulle ge tillräckligt med demokratisk legitimitet för att rättfärdiga en senare omsvängning om NATO. Det är dock långt ifrån säkert att Löfvén är förmögen att se detta.
Återstår dock SD. För många har det varit mindre uppenbart att även SD saknar trovärdighet i försvarsfrågan. Det är ju just SD:s försvarsvänliga politik som gjort att man lyckats fånga upp en del gammelmoderater. Men SD:s folkhemsnostalgi och starka motstånd mot NATO gör det möjligt för borgarna (och socialdemokraterna) att ifrågasätta SD:s trovärdighet i en fråga som borde ligga varje Sverigevän och sann patriot om hjärtat: rikets säkerhet. SDU:s årsmöte valde just om den ryssvänlige Gustav Kasselstrand och återupprepade sitt krav att Sverige ska stå utanför NATO. Här går SD i otakt med sina egna väljare och det finns helt enkelt inte tid att genomföra en på sikt fullt möjlig omsvängning i frågan om NATO. Partiledaren är sjukskriven och man har inte råd att förlora SDU:s stöd i ett extraval. SD har bundna händer.
Att lyfta försvarsfrågan skulle ge borgarna ett tillfälle att ta sig ur det dödmansgrepp som identitetspolitiken hållit om Alliansen de senaste fyra åren. Man skulle få en realistisk chans att återvinna regeringsmakten och därmed vinna tid till att genomdriva en realpolitisk nödvändig omorientering av migrationspolitiken utan att snegla på SD. Dessutom skulle borgarna få en möjlighet att skapa en ny berättelse om Sverige, ty försvaret är en institution där man kan fostra nationell tillhörighet och sund patriotism utan hänsyn till vilken plats i världen där man råkar vara född.
Som sagt. Alliansen kan vinna extravalet och bryta det parlamentariska dödläget om man bara har modet och dådkraften att utnyttja detta tillfälle. Sprid detta inlägg om du vill bidra till att detta sker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)