torsdag 16 oktober 2014

Den anständiga och den oanständiga vänstern

I ett land där reptilvänstern har starka fästen inom gammelmedia och de etablerade partierna är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns anständiga människor på vänsterkanten. Människor som är beredda att lyssna till motståndare, ompröva tidigare ståndpunkter och gå emot strömmen när magkänslan säger att något är fel. Eftersom ett hälsosamt politiskt samtal behöver tydligt artikulerade röster på alla flanker måste vi slå vakt om dessa röster, vi bör uppmärksamma dem inte bara när de har fel, utan när de träffar rätt.

Åsa Linderborg är en person som nästan alltid har fel i sakfrågor: det må vara Israel, antirasismen, eller kommunismens förbrytelser. Listan kan göras lång. Men varje gång jag fnyser åt henne kommer jag ihåg att hon skrivit en gripande bok om sin alkoholiserade far, en av få svenska böcker som faktiskt rört mig till tårar. Linderborg utstrålar en motsägelsefull integritet som jag måste förhålla mig till. Det vore lätt att förklara hennes integritet med de perspektiv hon fått när hon gjort sin klassresa från arbetarkvarteren i Västerås, till en doktorsexamen i historia och vidare in i kultureliten, men man skulle precis lika gärna säga att det är hennes integritet som möjliggjort klassresan.

När man läser hennes kolumner den senaste tiden märker man att hon kämpar med att få grepp om det radikalt förändrade inrikes- och utrikespolitiska landskapet: SD:s framgångar i riksdagsvalet, Rysslands invasion av Ukraina, Mellanösterns apokalyptiska sammanbrott, islamismens frammarsch och så vidare. Ingenting som händer nu kan förklaras med det marxistiska tankebygge hon skolats i sedan tonåren, men hon vägrar att sluta tänka eller att hålla käft. Ibland blir det fel, ibland inte. Ta bara hennes reaktion på utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister, där hon vägrar att stämma in i hyllningssången och jamsa med i det identitetspolitiska pladdret:
Identitetsperspektivet blir så dogmatiskt att det går över styr om vi inte kan förhålla oss till det faktum att Alice Bah Kuhnke är Sveriges största makthavare på kulturområdet. Mediernas jobb är att granska makten, alldeles oavsett ministerns kön och hudfärg.
Denna mening beseglar sannolikt hennes anseende inom reptilvänstern, men hon har sagt något som måste sägas och hon är uppenbarligen beredd att ta konsekvenserna. Och det blir inte sämre av att det är en vänsterdebattör som säger det.

En annan vänsterpolitiker som jag motvilligt hyser aktning för är Nalin Pekgul, en politiker som jag i det närmaste avskydde när hon var som mäktigast. Sedan hon trätt (eller tvingats) undan från maktens köttgrytor har hon dock utvecklats till en av de ihärdigaste och mest initierade kritikerna av islamiseringen av Sveriges förorter, nu senast i ett skarpt inlägg mot den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan, som hon anklagar för att ha en dold islamistisk agenda. Dessutom har hon skrivit en bok tillsammans med sin make på samma tema. Ingen behöver tvivla på att konsekvenserna av detta för hennes politiska karriär kommer att bli förödande. Socialdemokraterna är ett parti som sätter högt värde på lojalitet och sammanhållning, och det är uteslutet att Pekgul kommer hamna på valbar plats den närmaste tiden. Hon är stekt, men hon kan hålla huvudet högt.

Min aktning inför Linderborgs och Pekguls integritet är lika intensiv som min förskräckelse för hur arrogant och nedlåtande Mehmet Kaplan har valt att bemöta anklagelserna att han går islamismens ärenden. Ta bara hans replik i Dagens Industri, där ingressen bjuder på följande tankevurpa:

Vissa debattörer behöver uppenbarligen en fiende när det gäller frågan om extremism.

Vad menar han här, rent logiskt? Om man pekar ut en rörelse som extremistisk så har man definitionsmässigt identifierat en politisk fiende – i alla fall så länge som man anser att en parlamentarisk demokrati med yttrandefrihet är något att stå upp för. Vill man vara välvillig kan man ju förklara påståendet med att Kaplan försöker utmana vårt intellekt med en olösbar zenbuddhistisk gåta. Men om man inte vill göra det allt för krångligt för sig så är den mest rimliga tolkningen av denna horrör att Kaplan inte anser att islamismen är extremistisk, vilket är precis den hållning som Pekgul med flera anklagar honom för att hysa.

Längre ned i genmälet kommer han med följande kryptiska påstående:

Men på ett djupare plan handlar den här frågan om ifall människor med muslimsk tro har rätten att alls resonera intellektuellt, eller om vi kollektivt ska reduceras till andra klassens deltagare i den politiska debatten. För om man som muslim inte får säga något alls om politiska frågor annat än att man hatar extremism så kommer extremismen aldrig att kunna diskuteras eller bekämpas. 

Det här säger han alltså i svaromål mot Nalin Pekgul, som enligt egen utsago är troende muslim, och som tagit sig "rätten att resonera intellektuellt" i Dagens Industri. Antingen menar han att hon inte är någon riktig muslim eller lider av något slags falskt medvetande, vilket i så fall bekräftar hennes misstanke att Kaplans islamistiska rörelse försöker monopolisera rätten att avgöra vad som är islam och vem som är muslim. Eller så menar han stilenligt nedlåtande att Pekgul fått sin inträdesbiljett i det svenska politiska samtalet genom att inte tala om något annat än islamisk extremism, vilket sin tur vittnar om hans djupa okunnighet om hennes politiska gärning och vilket politisk pris hon betalat för att tala ut om islamismen i de svenska förorterna. När Nalin Pekuls inlägg kom på tal i veckans avsnitt av Bar & Politik, kunde den forna stridskamraten Mona Sahlin inte förmå sig att instämma i eller ens beröra Pekguls kritik. Och det här är alltså den statsministerkandidat som Pekgul stödde obrottsligt lojalt under förra valrörelsen. (Sveket mot Pekgul kanske är ett ämne som Daniel Suhonen skulle kunna avhandla i en uppföljare till sin bok om socialdemokraternas bysantinska hovintriger.)

Men det mest oroande i Kaplans inlägg och alla andra bemötanden av kritiken mot honom är hans uppenbara brist på engagemang mot radikal islamism. Så fort det kommer på tal skyndar han bajsnödigt vidare till sin favoritfråga – "islamofobin" – och först där känner man att förstoppningen lättar och att det börjar hetta till på allvar. För Kaplan är den verkliga betydelsen av terrordåden den 11 september 2001 att de ledde till en ökad misstro mot islam och muslimer. Inte att tusentals oskyldiga människor miste livet i ett terrorattentat. Inte heller kan man skönja någon trovärdig ilska mot de personer som förknippat hans religion med politiskt våld av oskyldiga.

Man kan inte avkräva privatpersoner engagemang eller ställningstaganden, men vi ställer högre krav på våra politiker. Där vill vi ha svar. Det är mig fullkomligt obegripligt att det etablerade borgerligheten eller den i formell mening borgerliga dagspressen inte slår mynt av att den oanständiga vänstern fått sådan vikt i den rödgröna muppministären. Det är öppet mål. Annie Lööf har förvisso vuxit i rollen som oppositionens informella ledare, men det övergår mitt förstånd hur hon – eller de andra borgerliga partiledarna – kan försitta tillfället att avlossa en bredsida i Bar & Politik mot Kaplans svajiga värdegrund, Romsons arroganta hyckleri eller Bah Kunkes beklämmande ytlighet. Nej, den uppgiften har man lastat över på den anständiga vänsterns ansvarsområde. Ingenting stämmer längre.

lördag 4 oktober 2014

Statskuppen

För första gången på många år har jag på allvar börjat tvivla på om Sverige egentligen är en parlamentarisk demokrati och om det över huvud taget är någon mening att rösta. Förra gången jag kände på samma sätt var under folkomröstningen om EU 1994, då ja-sidan hade ett enormt övertag bland politiker och i media, trots att befolkningen var delad mitt itu i frågan. Det brydde sig dock inte överheten om, som med hot och lämpor skulle baxa svenska folket in i EU. Statsmedia förvandlades till en propagandakanal, där man lyckades klämma in EU-frågan i nästan vilka inslag som helst – inte helt olikt det sätt på vilket genusfrågor och militant "antirasism" idag blivit en till dårskap gränsade besatthet för vår journalistkår. Själv var jag engagerad för nej-sidan av ohejdad vana, men min övertygelse svajade betänkligt och jag kom på mig själv med att känna mig lättad när ja-sidan till slut vann. Samtidigt lämnade hela kampanjen en sur eftersmak av att det inte var rent spel, att politikerna svek sitt uppdrag att representera väljarna och att medierna mer agerade som hejarklack åt ja-sidan.

Nu har jag begrundat regeringsskiftet och det känns som om en statskupp har inträffat mitt framför ögonen på oss. Jag ska inte upprepa det som redan sagts så vältaligt om muppministären på mina bloggrannar. Kärnfrågan kvarstår: trots att väljarna röstat fram en övertygande icke-socialistisk majoritet i riksdagen och vill se ett samarbete mellan borgarna och SD, så lägger sig borgarna platt och låter socialdemokraterna och miljöpartiet bilda en minoritetsregering som är svagare än Ullstens folkpartiregering på 70-talet och radikalare än Göran Perssons olika regeringar.

Hur kan detta ens hända i en parlamentarisk demokrati? Oavsett vilket parti man röstar på tycks Miljöpartiet få en plats vid köttgrytorna, av det enda skälet att alla etablerade partier vill utestänga SD. Naturligtvis ska inte SD få mer inflytande än de fått i riksdagen, men är det inte dags för våra makthavare att sätta sig ned och fundera hur det nya opinionsläget ska få genomslag i politiken? Eller är avsikten att åter straffa väljarna genom att träffa oansvariga överenskommelser om invandring och sätta samman en av de tunnaste regeringarna i mannaminne? Och om det fortfarande inte är möjligt att släppa in SD i stugvärmen, varför kan man inte bilda en social-moderat betongregering som åtminstone har ett parlamentariskt underlag att genomföra sin politik och sedan låta väljarna säga sitt om fyra år?

Jag förstår inte heller vad borgarna har för plan för att återerövra regeringsmakten eller vad de har för plan över huvud taget. Kanske vill de ge de rödgröna tillräckligt med rep för att hänga sig själva av pur skadeglädje, men hur ska de agera om muppregeringen faller om ett par månader? Ett nyval skulle kunna bli katastrofalt för flera etablerade partier och SD skulle sannolikt stärka sin ställning ytterligare. Samtidigt finns inget som tyder på att dödläget i den svenska politiken kommer att brytas. Oavsett hur många röster SD får vid ett nyval eller vilka som bildar regering så kommer Miljöpartiet att beredas plats vid köttgrytorna.

Vad är det egentligen för mening med att rösta vare sig taktiskt eller ideologiskt om utfallet blir mer eller mindre detsamma? Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur av singaporeanskt eller ryskt snitt.

fredag 3 oktober 2014

Värdegrundsdemokratiska väktarråd i Hongkong...och Sverige

Vi har haft val och regeringsskifte. Tvärtemot nyvänsterns övermodiga förhoppningar om en vänstervåg med starka resultat för V-MP-Fi så fick vi en icke-socialistisk riksdagsmajoritet med SD som tredje största parti och den svagaste socialdemokratiska regeringen i modern tid. Hela det politiska landskapet har rämnat i ett jordskred – som när allt kommer omkring var fullkomligt förutsägbart – men nyvänstern skriker primalskrik över det skedda och betraktar valresultatet som illegitimt.

Men jag är distraherad, som vanligt. Det kan knappast undgått någon att hundratusentals studenter tagit till gatorna i Hongkong för att protesterna mot Pekings beslut att låta en centralt tillsatt valberedning begränsa valmöjligheterna i valet av chefsminister 2017. Även om den kinesiska centralregeringen aldrig lovat helt fria val av chefsministern och till den lagstiftande församlingen så ser många Hongkong-bor beskedet från Nationella folkkongressen som ett svek mot de utbredda förväntningarna att Deng Xiaoxing idé om "ett land, två system" skulle bereda vägen för en gradvis demokratisering. Tvärtom har Peking visat sig betydligt mer klåfingrig än den forna kolonialmakten och de centralt utsedda chefministrarna har mer agerat som representanter för Peking än som talesmän för Hongkong-borna.

Mycket står på spel. Det handlar inte bara om Hongkongs framtid som en liberal enklav intill en totalitär statskapitalistisk stormakt, det handlar precis lika mycket om vilken riktning Kina ska ta i framtiden. Även om det är osannolikt att Peking kommer att ge några betydande eftergifter, så kommer händelseutvecklingen i Hongkong ha stor påverkan på Kinas inrikes- och utrikespolitik. Om fasaden rämnar det minsta och man ger efter på någon punkt, kan detta göda förväntningar på andra håll, som Tibet och Xinjiang där befolkningen lider under ett betydligt hårdare förtryck än annorstädes. Om upplösningen på dramat blir det minsta våldsam och om – Gud förbjude – fastlandskinesiska trupper blandar sig i leken, så äventyras inte bara Hongkongs framtid som en distinkt del av Kina,  det kommer också bli mycket svårare för Peking att försäkra taiwaneserna om att Taiwan skulle kunna upprätthålla självstyre efter en Anschluß till Kina. Ytterst står Xi Jinpings karriär som Kinas ledare på spel; om han uppfattas som svag eller inkompetent så finns det många som är beredda att skuffa honom åt sidan. Bo Xilai-affären häromåret visar att Kina inte alls är immunt mot statskupper eller våldsamma maktkamper. Vare sig vi vill det eller ej riskerar allt detta att påverka oss i lilla Sverige.

Allt detta får mig att tycka att riksdagsvalet och regeringsskiftet känns som tämligen beskedliga tillställningar. Men det finns oroande tecken på att vår parlamentariska demokrati håller på att spåra ur. Bara det faktum att vi får en övermodig vänsterregering trots att väljarna haft fräckheten att rösta in en icke-socialistisk riksdagsmajoritet borde stämma till eftertanke. Och borgerligheten har målat in sig i ett hörn i sin vägran att göra upp med SD, trots att deras egna väljare inte önskar annat än att ett sådant samarbete kommer till stånd. Ett nyval skulle av allt att döma bara förstärka SD:s hand. Så trots att vi har en formell parlamentarisk demokrati med fri- och rättigheter – som Hongkong-kineser hett åstundar – så befinner vi oss i en djup demokratisk kris och utgången är oviss.

Med tanke på vad som pågår i Hongkong är det därför ganska pikant att ledande vänsterdebattörer som Stefan Jonsson drömmer våta drömmar om att begränsa väljarnas möjligheter att rösta in vilka partier de vill i riksdagen. Naturligtvis är förbud mot partier och organisationer som öppet utmanar statsskicket inte på något sätt uteslutna i ett demokratiskt land. Men det Jonsson och många längtar efter är ett politiskt korrekt väktarråd som kan diskvalificera partier som strider mot en godtyckligt uttolkad värdegrund och på sätt säkra de etablerade partiernas ställning i riksdagen. Sådana förslag strider både mot den parlamentariska demokratins andemening och faktiska tillämpning. Parallellerna är slående till Pekings centralt utsedda valberedning som ska säkerställa att alla kandidater är lojala mot den bestående ordningen. Kanske är det inte så konstigt att den alltmer världsfrånvända svenska vänstern är så tyst om det som händer i Kina.