Det mesta som bör sägas om nedrivningen av SD:s reklamkampanj på Östermalms T-banstation häromdagen har redan sagts och jag tänker inte ägna något utrymme åt att upprepa alla goda poänger som gjorts. Det räcker med att ta en titt på min blogglista här intill. Det jag vill fästa uppmärksamhet på är klippet ovan som dokumenterar höjdpunkten på demonstrationen, då ett grupp jublande ungdomar river ned SD:s affischer i rulltrappan på stationen, medan polisen lojt tittar på och gör några symboliska markeringar.
Det vi ser är en mobb som uppnått fullkomlig extas över sin egen rättfärdighet och över glädjen att vinna en moralisk seger över den hatade fienden. I min ungdom deltog jag i ett par antirasistiska demonstrationer kring 30 november, men jag har aldrig bevittnat något liknande. På den tiden handlade om det tämligen sammanbitna manifestationer, som kämpade hårt i motvind för att hålla ihop de egna leden och inte låta sig provoceras till våld. Det gick inte att lita på media, som ständigt hoppades på att "det skulle hända något" så att de skulle få in en bra bild på löpsedeln. Inte heller var allmänheten särskilt sympatiskt inställd till de antirasistiska demonstrationerna och man hamnade ofta i debatter om yttrandefrihetens gränser på skolgården. Redan då hade jag en molande känsla av att det kanske inte var helt oproblematiskt, vare sig i taktisk eller i etisk mening, att mobilisera stora demonstrationer mot en liten grupp skinnbollar.
Det kommer alltid finnas ungdomar som vill demonstrera mot världens ondska och till stöd för någon progressiv sak. Det hör till. Men idag jublar de unga demonstranterna som om de deltog i ett religiöst väckelsemöte och berörts av en högre makt. Jag känner inte igen mig och ryggar tillbaka inför det jag ser. Många talar om att det offentliga samtalet är på väg att spåra ur och det håller jag verkligen med om. Men vad innebär denna väckelserörelse för samhället i stort?
Innan SD kom in i riksdagen 2010 befann sig den svenska vänstern i reträtt och saknade någon fråga som kunde ena de olika grupperingarna. Alliansen hade visat en gång för alla att de borgerliga partierna kunde regera landet. Inget av de tre rödgröna partierna, med möjligt undantag för Maria Wetterstrand, hade några ledare som kunde inspirera väljarna. Inte heller verkade de rödgröna partierna sitta på några idéer som kunde mobilisera de egna leden. Socialdemokraterna var splittrade om man skulle samarbeta med V och MP, och Mona Sahlin ledde en av partiets sämsta valrörelser. Men när SD kom in i riksdagen fick vänstern – inte minst den utomparlamentariska vänstern – ny styrkraft och ett nytt fokus i en alltigenom negativ fråga: det övergripande målet att bekämpa SD med alla till buds stående medel. Samhällsdebatten gjorde en våldsam vindkantring åt vänster och till mångas förtvivlan bistod den organiserade borgerligheten med att släppa fram extremvänstern på områden där den tidigare varit portförbjuden. Just nu genomgår stora delar av det offentliga livet en socialistisk väckelsevåg som påminner om det sena 60-talet. Inte undra på att de rättfärdiga ungdomarna jublar av salighet över att få stå i centrum och ge fritt upplopp för sina drifter.
Men då som nu är vänstervågen till större delen ett medelklassfenomen och till skillnad från 60-talet är arbetarrörelsen ett skugga av sitt forna jag. Det finns inte någon folkopinion för socialistiska experiment och i hela Europa går arbetarklassen över till konservativa partier. Redan nu finns det en solid icke-socialistisk majoritet i riksdagen och den majoriteten kommer av allt att döma bli ännu starkare efter nästa val. Om nuvarande trender håller i sig kommer SD antingen att bli det största eller näst största partiet vid nästa riksdagsval och förr eller senare kommer de övriga borgerliga partierna tvingas bita i det sura äpplet och tråckla ihop någon slags regering med stöd från SD. Och man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket pris SD kommer att utkräva för att regera med borgerligheten i någon form. Man kommer att ge sig på alla de hjärtfrågor som vänstern håller kära: mångkulturen, normkritiken, identitetspolitiken, den vänstervridna Public service, kulturradikalismen och så vidare.
Frågan som måste ställas är vad den jublande vänstern kommer att ta sig till när den till slut får kontakt med den bistra verkligheten och inser att man inte kommer att få som man vill. Och det är ju inte första gången något sådant händer. När det röda 60-talet avlöstes av det krisdrabbade 70-talet drog den hårda kärnan i vänstern slutsatsen att kapitalismen hade korrumperat arbetarklassen och att demokratin var en borgerlig fars. Istället för att engagera sig partipolitiskt började vänstern agera utomparlamentariskt och många drogs till extrema rörelser som Röda arméfraktionen. Andra gjorde gemensam sak med olika våldsbenägna befrielserörelser i tredje världen, i synnerhet Mellanöstern. Vänsterns haveri beredde vägen för det nyliberala 80-talet, men vägen dit var kantad av politiskt våld och svåra kriser.
Det är svårt att sia om hur vänstern kommer att hantera det oundvikliga nederlaget, men vi kan skönja konturerna i den senaste tidens socialistiska väckelserörelser. I bästa fall får vi se fler extatiska aktioner och försök till sabotage av den demokratiska processen, vilka lätt kan utmanövreras av samhället. I värsta fall kan vänstern göra gemensam sak med våldsammare krafter i samhället och bokstavligen försöka krossa sina fiender. Hur det än kommer att bli borde SÄPO hålla ett öga på den utomparlamentariska vänstern och resten av samhället måste förbereda sig på att försvara det öppna samhället och dess institutioner. Om vi inte klarar av det kommer vi bereda vägen för mycket obehagliga krafter både höger- och vänsterkanten.
