Samhällsupplösning

Just nu håller jag på med att läsa ut de sista kapitlen i Timothy Snyders bästsäljande bok Black Earth, som ger en delvis ny syn på hur förintelsen av sex miljoner judar kunde inträffa under andra världskriget. Hans resonemang är mycket komplext, men det centrala argumentet är tämligen enkelt, nämligen att det var Nazitysklands och Sovjetunionens upplösande av ett flertal central- och  östeuropeiska stater ("state destruction") som möjliggjorde förintelsen och andra ohyggligheter under andra världskriget. Den judiska befolkningen i Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och flera andra länder var extra sårbara för folkmord eftersom de blivit statslösa i samband med att Hitler och Stalin upplöst de stater de var medborgare i. De länder som ockuperades av Tyskland, men som lyckades behålla sina regeringar och sin statsförvaltning, var mycket mer framgångsrika med att rädda judar från förintelsen, just därför att det ingår i en stats uppgift att ansvara för sina egna medborgare.

Boken kommer mycket lägligt och när jag sträckläser den är jag nog inte ensam om att komma tänka på migrantkrisen i Medelhavet eller Rysslands hotfulla hållning i Östeuropa, två katastrofer som hotar att leda till nya folkmord och folkvandringar. Men boken är så pass sammansatt att olika läsare kommer att dra olika slutsatser av Snyders analys. En för mig naturlig slutsats av hans resonemang är att det öppna samhällets centrala institutioner – medborgarskapet, rättsstaten och statssuveräniteten – är värda att försvara, även om de inte är perfekta och inte kan lösa alla problem. Det finns inga hållbara alternativ till den etablerade ordningen med relativt stabila nationalstater som utgör själva hörnstenen i både EU och det internationella samfundet. 

Det är med dessa insikter jag tittade på Uppdrag gransknings reportage om illegala bosättningar och den efterföljande debatten. UG tecknar en dyster bild av ett samhälle i upplösning, där medborgarnas privategendom inte längre respekteras, där polisen och myndigheter vägrar att upprätthålla gällande lagar och där politiska extremister cyniskt utnyttjar misären för att flytta fram sina positioner. Naturligtvis är läget inte lika allvarligt överallt, men vad händer när de öppna gränserna och migrantkaoset sprider sig från utsatta delar av Malmö och Bergslagen till medelklassens förorter och Stockholms innerstad? I UG berättade flera intervjuade om faran för fysiska sammanstötningar och att medborgargarden kan komma uppstå. På andra håll talas det nu om att regeringen kan att tvingas styra med undantagslagar om asyltrycket på Sverige fortsätter att ligga på cirka 1000 sökande per dag. Även i Tyskland knakar systemet i fogarna sedan Merkel öppnat armarna för hundratusentals migranter, varav endast en liten del kommer från krigsdrabbade länder.

Det som sker just nu illustrerar att kravlös altruism och gränslös öppenhet kan leda till att just de institutioner som skall garantera det öppna samhället och en dräglig levnadsstandard för alla invånare, riskerar att upplösas på sikt. Någonstans finns det en gräns för hur många nya medlemmar ett samhälle kan ta emot utan att förtroendet mellan stat och dess medborgare dunstar bort. Någonstans finns det en gräns för hur mycket skattebetalande medborgare är beredda att uppoffra utan att man får ställa kritiska frågor till de som begär hjälp. Och det är just samhällen som har ett dysfunktionellt förhållande mellan stat och medborgare som gett upphov till de stora migrantströmmarna inom EU och till EU. Vi kommer inte att kunna hjälpa någon om vi inte skyddar det samhälle som det tagit generationer att bygga upp.

Förr eller senare kommer våra folkvalda politiker att bli tvungna att riva av plåstret och göra en helomvändning i migrationspolitiken, likt Luciabeslutet 1989. Det kommer att bli smärtsamt för många parter och kanske kommer socialdemokraterna och moderaterna att bli tvungna att kalla in gamla statsmän som Göran Persson och Carl Bildt för kunna bilda en trovärdig samlingsregering. Nyval är uteslutet med tanke på opinionsströmningarna. Men det som bekymrar mig är vad som kan hända om politikerna tar sitt förnuft till fånga för sent. Det finns destruktiva krafter på höger- och vänster-kanten som cyniskt jublar över den samhällsupplösning och demoralisering som just nu breder ut sig i migrantkrisens spår.  Både extremvänstern och extremhögern är fullt på det klara med att deras framtidsvisioner bara kan födas ur kaos och de är fullkomligt mentalt förberedda på att dra nytta av situationen. Vi ser redan nu hur vänsterns vision om ett samhälle där privategendomen inte längre respekteras håller på att förverkligas på lokalt håll, något som kunnat inträffa på grund av det dödläge i migrationsdebatten som vänstern framtvingat. Vi ska inte ha några illusioner om att den verkligt nyfascistiska högern inte smider planer på att vidta drastiska åtgärder för att utnyttja en djup samhällskris. Och inte ens vissa libertarianer kan undgå att visa öppen skadeglädje över hur storskalig invandring kan undergräva centrala institutioner.

Inget av detta är något speciellt nytt för de flesta av våra grannländer, som upplevt krig, ockupation, folkomflyttningar och folkmord på nära håll, men i det fredsskadade Sverige inser vi inte hur lätt man kan rasera ett helt samhällsbygge, trots de bästa av intentioner. Skogsbranden förra sommaren visade att vitala delar av det svenska katastrofberedskapen inte längre fungerade som de skulle. Nu står vi inför en ny katastrofal situation och ingen ska inbilla sig att undantagslagar kommer att kunna trolla fram bostäder och jobb i den takt som invandringen kräver. De flesta av EU:s medlemsländer, till och med Tyskland, inser vad som står på spel och försöker vidta åtgärder för att stabilisera migrantflödet,  men precis som i NATO-frågan är den svenska godtrogenheten inte bara en fara för oss själva, utan våra grannar. Även om det är mycket litet som tyder på det så får vi hoppas att våra politiker nyktrar till snart.

Exit Schengen

I kölvattnet på den eskalerande flyktingkrisen i Medelhavet signalerar viktiga politiker och opinionsbildare i Sverige och Tyskland, mot bättre vetande, att gränserna numera är helt öppna för de som vill söka asyl eller söka sig ett bättre liv i Nordeuropa. Istället för att agera med ledarskap och framsynthet fattar våra folkvalda politikerna nu beslut i affekt och låter sig ledas av ett opinionsläge som gränsar till panik. Oavsett var man står i frågan om hur man ska bäst hjälpa de syriska flyktingarna känns detta inte betryggande på något sätt och det politiska priset kan bli mycket, mycket högt. För andra gången denna sommar står själva EU:s framtid på spel och det är nog inte bara jag som undrar vilken roll Putin och Erdogan spelar i denna tragedi.

Om inte EU:s politiker tar sig samman nu och snabbt formulerar en lösning på hur flyktingar kan hjälpas på plats och asylsökande fördelas mellan olika EU-länder, så fruktar jag att den fria rörligheten i Europa kommer att sättas ur spel inom en snar framtid. Den fria rörligheten inom EU plus Schengen-samarbetet är en hörnpelare i EU och ett viktigt skäl till att många regeringar lätt lyckats locka sina väljare att hoppa på EU-projektet, inte minst i Öst- och Sydeuropa. Men den fria rörligheten bygger på att EU har en gemensam asylpolitik och att man upprätthåller gemensamma gränskontroller utåt. Det ingår i själva suveränitetsbegreppet att hålla koll på vilka som är medborgare och vilka som passerar genom ens yttre gränser. Släpper man ambitionen att kontrollera sina gränser kan man inte längre göra anspråk på att vara en suverän nation eller ett förbund av suveräna stater. Eller för att parafrasera en gammal aforism om försvaret, så har varje statsbildning en befolkning: sin egen eller någon annans.

När nu Sverige och Tyskland ensidigt signalerar att vem som helst som lyckas ta sig dit är välkommen att få asyl så utsätter man både EU-länder och icke-EU-länder i sydöstra Europa för enorma påfrestningar, vilket först Grekland, Serbien och Makedonien fått känna på och nu senast Ungern. Kanske står Tjeckien, Slovakien och Polen på tur. Dessa länder får nu ensamma och med knappa resurser ta ansvar för att hantera alla de som förhoppningsfullt vill söka sig ett nytt liv i Nordeuropa, med eller utan giltiga asylskäl. Alternativet är att man ordnar nya vägar in i Europa, med sannolik följd att EU:s utlandsbeskickningar och vårt transportsystem havererar fullständigt. Det säger sig självt att denna situation inte kommer att hålla på sikt och om inte Angela Merkel och andra europeiska ledare snabbt formulerar en hållbar krisplan så kommer gränsbommarna att åter att sänka sig över Europa och ett av EU:s existensberättigande kommer att försvinna. Ungern har redan byggt ett taggtrådsstaket och överväger att sätta in armén, men det kan lika gärna bli Tyskland som tar det första steget och stänger gränserna för att sätta press på sina grannar i Östeuropa. Och opinionsundersökningar visar nu att den majoritet av brittiska väljare som säger sig vilja lämna EU kan bli ännu större om EU inte visar sig förmöget att hantera de ökande flyktingströmmarna. Ytterst hotas hela EU-projektet och jag undrar om våra politiker och opinionsbildare inser vilka krafter de satt i rullning den här gången.

Det är kanske själviskt att sörja den fria rörligheten i Europa med tanke på den humanitära krisen i Mellanöstern. Men vi får inte glömma att man måste hålla sitt eget hus i ordning om man ska kunna hjälpa andra. Och om EU:s östeuropeiska medborgare inte längre kommer att kunna resa fritt i Unionen kommer många av dem att vända sig bort från hela EU-projektet. Förhållandet mellan Tyskland och Polen kommer att utsättas för hårda ansträngningar. De ryssar i Estland och Lettland, som blivit medborgare där och åtnjutit alla fördelar, kommer inte längre ha något incitament att sitta still i båten. Kanske är jag alarmistisk; EU har visat sig vara förmöget att klara sig ur kriser förut och stärkas på kuppen.

Det är lätt att se vilka som kommer att förlora på att de fria rörligheten i Europa upphävs. I första hand är det EU:s medborgare, inte minst de i Östeuropa, som kommer att dra kortaste strået, men även alla dem som söker sig till Europa av olika skäl kommer att förlora på att Europa sluter sig i sig självt. Men vem vinner på det? Som många andra påpekat före mig så är det Ryssland, och möjligen Turkiet, som kommer att kunna glädja sig åt att EU försvagas och det är inte otänkbart att Putin på olika sätt jobbat för att öka flyktingströmmarna till Europa för att underminera EU. Han har sannolikt inte glömt att Warszawa-pakten krackelerade när dess medlemsstater släppte ambitionen att kontrollera gränserna och det var just Ungern utfärdade en dödsdom mot DDR när man klippte taggtrådsstängslet mot Österrike och släppte igenom östtyskar på väg till Förbundsrepubliken. Det är dags att sluta se EU som alla goda gåvors givare och inse att flyktingkrisen har djupt existentiella och akuta säkerhetspolitiska dimensioner.

Se även: Ogiltig färdhandling