Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag beundrar Alice Teodorescu och jag sällar mig således till dem som gratulerar henne till utnämningen som politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Teodorescu är (ännu) inte en tung högerskribent i samma division som Sanna Rayman, Ivar Arpi eller Johan Hakelius, men hon har ett blixtrande intellekt och en självsäkerhet som gör henne till en farlig motståndare i TV-debatter. Hon har en nästan magisk förmåga att få sina motståndare att tappa fattningen och glömma bort sina argument, och hon har sannolikt en lysande framtid som borgerlig opinionsbildare. Därför är det inte konstigt att stora delar av den svenska journalistkåren, som är gravt vänstervriden, fördömt utnämningen i skarpa ordalag. Så sent som i morse använde Po Tidholm sin plattform som krönikör på Godmorgon världen i P1 för att avlossa en bredsida mot Teodorescu, som han gav det obegripliga epitetet "ultrakonservativ".
Egentligen "borde" mediavänstern gilla Alice Teodorescu: hon är kvinna, utlandsfödd, kommer från enkla förhållanden och har jobbat sig upp av egen kraft. Med litet god vilja skulle man till och med kunna kalla henne för "rasifierad". Eller kanske är det just det som är problemet? Att hon trots dessa yttre egenskaper, som ofta framhålls som särskilt ädla, vågar stå för sina konservativa åsikter och vågar vara borgerligt kokett, på ett för många svenskar irriterande gammalmodigt sätt. Hon strider mot allt som mediavänstern håller för dyrt och heligt och hon har fräckheten att stå på sig. Dessutom hör hon till skillnad från många andra opinionsbildare inte till någon av de fina familjerna eller kretsarna. Det är ju onekligen rätt pikant att Po Tidholm, som tillhör en uppburen kultur- och journalistfamilj, tycker sig kunna ta ut svängarna i kampen mot invandrarkvinnan Alice Teodorescu. Han är ju vänster och står höjd över all misstanke. (Men tänk om rollerna hade varit ombytta?)
Jag tycker minidrevet mot Teodorescu är besynnerligt. Man måste inte hålla med henne i allt – jag gör det i alla fall inte – för att välkomna en tydlig röst i opinionsbildningen. Åtminstone om man tror på sina egna åsikter och tror att de tål granskning. Men det är väl där skon verkligen klämmer. Vänstern har förlorat tron på de egna idéernas kraft att övertyga och nu gäller det att förhindra att ytterligare en skärpt och debattsugen borgerlig opinionsbildare tar sig in i mediernas inre finrum. För tänk vad hemskt om hon lyckades etablera sig som politisk redaktör på GP; då skulle ju Godmorgon världen förr eller senare tvingas bjuda in henne till söndagspanelen där hon snabbt skulle dra undan mattan på debattörer från Dagens Arena eller Flamman. Det gäller att mota Olle i grind.
Det som är mest slående i responsen på utnämningen är att många journalister förmedlar en ilska över att de inte tillfrågats om utnämningen. Det är som om journalistkåren betraktade sig som ett medeltida skrå eller en leninistisk sekt, där man väljs in som medlem efter det att man utsatts för vederbörliga prov. Det är som om journalistkåren betraktade sig som en högre instans – de verkliga uppdragsgivarna – som har rätt att överpröva medieägarnas beslut och som har fulla befogenheter att leda in mediakonsumenternas läsvanor på invanda och ofarliga hjulspår.
Se även: Ilan Sadé
söndag 18 januari 2015
söndag 11 januari 2015
Godmorgon världens förlorade heder
12 minuter. Det var den tid det tog för P1:s nyhetsprogram Godmorgon världen att med ett närmast neurotiskt upprepningstvång halka in på sitt favorittema: islamofobin.
Bara ett par dagar har passerat sedan attacken på Charlie Hébdo och gisslandramat på koscher-varuhuset Paris, en av de allvarligaste terrorattackerna i Frankrikes historia. Här är en rad ämnen uppenbara och en rad gäster självskrivna. Man skulle kunna tala med en terroristexpert som Magnus Ranstorp eller med Säpo om risken för liknande terrordåd i Sverige. Man borde hört sig för bland den judiska gemenskapen i Sverige om man fruktar liknande terrordåd. Man borde sökt upp någon som kunde ge en initierad bild om den franska serie- och satirkulturen, gärna med intervjumaterial med franska serietecknare (något Medierna lyckades med i lördags).
Men icke. Man övergår till att tala med sina svenska korrespondenter, med svenska tecknare, man bjuder i vänsteraktivister till panelen och mitt upp i alltihopa har man en lång och gosig hemma-hos-intervju med en imam i Trollhättan som drabbades av ett vidrigt brandattentat 1993. Provinsiellt och nästan nationalistiskt så det förslår. De verkliga offren för onsdagens terrordåd kommer helt i skymundan; de nämns inte ens vid namn inledningsvis – till skillnad från flera av terroristerna.
Från moské-reportaget framgår det tydligt att det tillkom mot bakgrund av påstådda och verkliga attacker mot moskéer i mellandagarna – ett annat journalistiskt haveri som borde genomlysas mer. Men mitt under intervjun, där absolut inga kritiska frågor ställs till intervjuobjektet, nås journalisten och imamen av budet att terrorattacken inträffat i Paris.
En riktig journalist hade släppt allt han eller hon gjorde i det ögonblicket; hon hade begett sig till redaktionen för att hjälpa till med research i ett oklart läge eller kanske skyndat till Göteborg för att intervjua den judiska församlingen där. Och även om hon inte hade agerat på det sättet så skulle en publicistiskt ansvarig bedömning av reportaget vara att lägga det i burken för eventuell framtida publicering.
Så vad händer? Jo, journalisten blir i det närmaste förtjust över detta "sammanträffande" och frågar ut imamen om vad han tror konsekvenserna blir för muslimer, men förutsägbara svar. Ingen av dem uttrycker någon chock över det skedda, de gör inga försök att problematisera politisk islam i Sverige; överhuvudtaget verkar de såta tu inte hysa några starka känslor för någonting annat än just det journalisten kommit dit för att bekräfta: islamofobin, som påstås växa.
Och inte nog med att redaktionen på Godmorgon världen väljer att sända detta alster, man låter det komma direkt efter det inledande rapporten, endast 12 minuter in på programmet. Antisemitismen – ett centralt tema i attackerna – kommer helt i skymundan och nämns nästan som en eftertanke av en av de inbjudna gästerna, Per Svensson.
När man är besviken på något brukar man avsluta sina betraktelser med att säga "att ni kan bättre än så här". Men jag är inte besviken. Jag tror faktiskt inte att de kan bättre. GMV har gjort precis det som de förväntas producera: tendensiös andraklassens vänsterjournalistik.
Se även: SvD
Bara ett par dagar har passerat sedan attacken på Charlie Hébdo och gisslandramat på koscher-varuhuset Paris, en av de allvarligaste terrorattackerna i Frankrikes historia. Här är en rad ämnen uppenbara och en rad gäster självskrivna. Man skulle kunna tala med en terroristexpert som Magnus Ranstorp eller med Säpo om risken för liknande terrordåd i Sverige. Man borde hört sig för bland den judiska gemenskapen i Sverige om man fruktar liknande terrordåd. Man borde sökt upp någon som kunde ge en initierad bild om den franska serie- och satirkulturen, gärna med intervjumaterial med franska serietecknare (något Medierna lyckades med i lördags).
Men icke. Man övergår till att tala med sina svenska korrespondenter, med svenska tecknare, man bjuder i vänsteraktivister till panelen och mitt upp i alltihopa har man en lång och gosig hemma-hos-intervju med en imam i Trollhättan som drabbades av ett vidrigt brandattentat 1993. Provinsiellt och nästan nationalistiskt så det förslår. De verkliga offren för onsdagens terrordåd kommer helt i skymundan; de nämns inte ens vid namn inledningsvis – till skillnad från flera av terroristerna.
Från moské-reportaget framgår det tydligt att det tillkom mot bakgrund av påstådda och verkliga attacker mot moskéer i mellandagarna – ett annat journalistiskt haveri som borde genomlysas mer. Men mitt under intervjun, där absolut inga kritiska frågor ställs till intervjuobjektet, nås journalisten och imamen av budet att terrorattacken inträffat i Paris.
En riktig journalist hade släppt allt han eller hon gjorde i det ögonblicket; hon hade begett sig till redaktionen för att hjälpa till med research i ett oklart läge eller kanske skyndat till Göteborg för att intervjua den judiska församlingen där. Och även om hon inte hade agerat på det sättet så skulle en publicistiskt ansvarig bedömning av reportaget vara att lägga det i burken för eventuell framtida publicering.
Så vad händer? Jo, journalisten blir i det närmaste förtjust över detta "sammanträffande" och frågar ut imamen om vad han tror konsekvenserna blir för muslimer, men förutsägbara svar. Ingen av dem uttrycker någon chock över det skedda, de gör inga försök att problematisera politisk islam i Sverige; överhuvudtaget verkar de såta tu inte hysa några starka känslor för någonting annat än just det journalisten kommit dit för att bekräfta: islamofobin, som påstås växa.
Och inte nog med att redaktionen på Godmorgon världen väljer att sända detta alster, man låter det komma direkt efter det inledande rapporten, endast 12 minuter in på programmet. Antisemitismen – ett centralt tema i attackerna – kommer helt i skymundan och nämns nästan som en eftertanke av en av de inbjudna gästerna, Per Svensson.
När man är besviken på något brukar man avsluta sina betraktelser med att säga "att ni kan bättre än så här". Men jag är inte besviken. Jag tror faktiskt inte att de kan bättre. GMV har gjort precis det som de förväntas producera: tendensiös andraklassens vänsterjournalistik.
Se även: SvD
torsdag 1 januari 2015
Den som sa't, han va't
Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg valde, ganska förutsägbart, att inleda året med en bredsida mot SD där han pekar ut partiet som som en femte kolonn i den svenska politiken. Bland annat tar han upp fullt berättigad kritik mot hur SD röstat i Europaparlamentet och visar att andra populistiska rörelser i Europa mer eller mindre öppet samarbetar med Putin. Bevisföringen mot just SD är tämligen tunn, men det ryska inflytandet på svensk politik är onekligen ett angeläget ämne som jag snuddat vid på den här bloggen ett par gånger, nu senast apropå det inställda valet i något uppskruvade ordalag (som jag delvis ångrar).
Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.
Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.
Lindberg menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel förvaltas ironiskt nog av Sverigedemokraterna." Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?
Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.
Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?
Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.
Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.
Lindberg menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel förvaltas ironiskt nog av Sverigedemokraterna." Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?
Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.
Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)