söndag 31 augusti 2014

Om detta må ni berätta

I en DN-kolumn berättar Lena Sundström om hur en tonårig judisk pojke i Łódź upplevde det skickelsedigra året 1939, då Nazityskland invaderade och utplånade Polen. På bara ett halvår gick livet i Łódź från att vara ett ganska normalt stadsliv till ett helvete på jorden för stadens judar. Och vad är slutklämmen? Med tanke på att Ryssland haft den goda smaken att högtidlighålla hundraårsminnet av första världskriget genom att invadera Ukraina skulle man förvänta sig en hänvisning till vad som sker i vårt grannområde: "på ett halvår blev det omöjliga möjligt". Och med tanke på att ISIS bedriver etnisk och religiös rensing i Syrien och Irak – med benägen hjälp från ditresta svenska medborgare – skulle man kanske kunna föreställa sig att en vink till allt detta hemska borde vara på sin plats när man talar om sjuttiofemårsminnet av andra världskriget. Nej, naturligtvis inte, skribenter från mediavänstern misslyckas aldrig med att överträffa varandra i provinsialism (Sundström lyckas inte ens stava den polska stadens namn rätt). Slutklämmen handlar naturligtvis om en pinsam svensk nazistsekt som fått otillbörlig uppmärksamhet av gatuvåldsvänstern som i sin tur hyllas dagligen av journalister ur Public Service.

När man diskuterar tyskarnas våldtäkt på Polen 1939 bör man ha ett par saker klara för sig. För det första var det Vänsterpartiets bundsförvant Josef Stalin som släppte ut Hitler ur buren och möjliggjorde inte bara hans polska kampanj utan också erövringen av stora delar av Västeuropa. Stalin hade tänkt sig att Hitler skulle fastna i ett skyttegravskrig på västfronten som förra gången och det var på vippen att Hitlers egna generaler avsatte honom när han förberedde anfallet på Frankrike. Men Hitler framhärdade och lyckades mot alla odds besegra det i dåläget bättre rustade Frankrike. Därefter blev Hitler geniförklarad och ingen vågade sätta sig upp mot honom förrän det misslyckade attentatsförsöket i Rastenburg 1944. För det andra ledde Stalin över Hitler flera gånger vad beträffar massmord när det andra världskriget inleddes. Som Yale-historikern Timothy Snyder påpekat i sin bok Den blodiga jorden så hade Stalin hunnit avrätta tusen gånger fler människor på etniska grunder än Hitler hade 1938. En av Stalins första åtgärder i det ockuperade Polen var att utplåna landets alla politiska, ekonomiska och sociala eliter i det som senare blev känt som Katynmassakern. Det skulle dröja till sommaren 1941 innan Hitler började knappa in på det försprånget genom att inleda sitt systematiska massmord på Europas judar. Poängen är inte att bagatellisera Hitler illdåd genom att jämföra dem med Stalins, men vi måste inse att dessa två diktatorer möjliggjorde varandras brott mot mänskligheten.

Att framhålla detta i en diskussion är dock ganska svårt i Sverige, där vänstern har skyddsklassats. De borgerliga ledarsidorna lyckas ibland pricka in rätt poänger, men samtidigt är det uppenbart att man i Sverige kan komma undan med nästan vilka otidigheter som helst så länge som man lyckas intyga att man tillhör någon schattering inom vänstern. Och skulle man gräva djupare i frågan om vänsterns skuld tvingas man ju att ta ställning till att Sveriges kommunistiska parti var det enda riksdagspartiet som faktiskt var knutet till Nazityskland genom Komintern och Molotov-Ribbentropp-pakten och som uttryckte förståelse för den tyska invasionen av Norge och Danmark. Man skulle tvingas ta ställning till att samma vänsterparti som påstår sig ha gjort rent hus med kommunismen ogenerat residerar i en fastighet som köptes för blodspengar från Stalin på 1930-talet. Man kan fortsätta, men jag avstår för att bevara söndagsfriden.

Sveriges vägran att ta emot judiska flyktingar från Tyskland under 1930-talet var och är en skamfläck i vår historia. Det kan dock vara värt att erinra sig att när västmakterna misslyckades med att bereda en tillflyktsort till de tyska och österrikiska judarna hade inte förintelsen inletts och få hade kunnat föreställa sig vad som var på väg att hända. Hälften av de tyska judar som såg Hitler komma till makten 1933 lyckades fly och dog en naturlig död, till skillnad från Polens, Litauens, Ukrainas och Vitrysslands judar som i stort sett utplånades i regelrätta massakrer. Den polske pojke som Sundström skildrar så inkännande hade inte räddats om Sverige hade förhindrat nazistiska partier från att verka på 1930-talet. Han hade bara räddats om omvärlden haft mod att sätta stopp för Hitler i tid. Han hade bara kunnat räddas om Stalin inte släppt fram Hitler den där ödesdigra dagen för 75 år sedan – påhejad av vänsterpartiets föregångare. Om detta må ni berätta.

torsdag 28 augusti 2014

I målsmans närvaro

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om den svenska statsmedians förlorade heder, men det får bli en annan gång. Eller på ett annat sätt. Nu har en självständig europeisk nation invaderats av en mäktig granne i öster – Ryssland. Vårt grannland Finlands territoriella suveränitet har kränkts av ryska flygplan inte mindre än tre gånger på en vecka. Det är allvar nu. Vi kan ha ett östeuropeiskt storkrig vid vår tröskel inom ett par månader och vi kan dras in i detta krig, vare sig vi vill det eller ej. Man kan ha olika åsikter om hur Ryssland och Ukraina hanterat krisen, som nu utvecklats till ett krig, men det råder inget tvivel om vilket av de två länderna som utgör ett reellt hot mot freden i Östersjön.

Om Sverige hade varit ett normalt land så hade hotet från Ryssland varit fråga nummer ett i valrörelsen. Man kan tycka det ena eller andra om vinster i välfärden, normkritiska dagis, skolbetyg i ordning, datalagringsdirektiv, vargjakt, könskvotering till styrelseposter, köttfria måndagar, Bromma flygplats' fortsatta existens, vänsterextremismens försänkningar i Sveriges Radio eller Sverigedemokraternas uppfattning om a-kassan. Men inga av dessa frågor har någon som helst betydelse om vi inte kan värna om vår suveränitet som nation. Man kan debattera för- och nackdelarna med att öppna gränserna för fri invandring på ett stratosfäriskt upphöjt principiellt plan – men om du inte har ett land kvar att öppna gränserna i, ja då är sådana diskussioner ren snickarglädje i bästa fall. Faktum är att att fullkomligt öppna gränser och fullkomligt fri rörlighet är ett idiotsäkert sätt att underminera ett försvar. Om man nu hade ett, till att börja med.

Jag går ut på nätet för att hitta svar och information, men det är nästan lika dödstyst som det brukade vara när François Bronett bad om största möjliga tystnad inför ett cirkusnummer. Gammelmedia rapporterar och kommenterar pliktskyldigt och motvilligt det som sker i Ukraina, men nyheterna knuffats målmedvetet ned på webbsidorna. Ute på Twitter kvittras det om än det ena, än det andra, som skett i motståndarens läger, men det hörs mycket litet om vad som pågår i vårt närområde.

Tystnaden från vänster är förutsägbart öronbedövande. Ingen av våra mest pålitliga vänsterkvittrare har något intressant, intelligent eller fyndigt att säga om kriget – inte krisen! – i Ukraina. Om de orkar höja blicken söder om Smygehuk eller öster om Haparanda kan du slå vad om de kvittrar om vad som sker i Gaza, som vore det svensk inrikespolitik. Nej, vänta nu, Göran Greider lyckas kvittra fram en kålsuparteori om vad som just nu sker i östra Ukraina mitt bland semesterbilder och ögonblickslyrik. Alltid något. Men avstå från att läsa den följande konversationen om du inte helt vill tappa tron på människosläktet.

Det är bara den pålitliga gammelhögern som har reagerat på händelseutvecklingen och det är i deras kvitterflöden man finner ledtrådar till vad som sker i Ukraina i dag och funderingar kring vad som bör göras för att få det svenska försvaret på fötter. Och så har vi Carl Bildt som äntligen vågar säga det otänkbara: att Ukraina befinner sig i krig. Skönt att få det bekräftat, men synd att utrikesministerns chef inte riktigt lyckas uppamma riktigt lika mycket passion bakom orden.

Och var är alla förslagna liberaaaler? Ni är väldigt lågmälda just nu. Precis som vänstern. Varför? Jag gissar att skälet är att alla era teoribyggen och andra luftslott – i likhet med vänsterns – bygger på att det är någon annan som tar hand om statens hårda uppgifter, de uppgifter som säkerställer att vi överhuvudtaget har ett samhälle att revoltera emot, när lusten faller in eller ledan faller på. Er samhällskritik är intressant, upplysande och ibland oroande. Men glöm aldrig att ni kan leka era lekar i skyddet av vuxnas närvaro. Frågan är bara hur många vuxna som finns kvar i rummet.

fredag 15 augusti 2014

Hur Sverige kommer att gå med i NATO

Av allt att döma har Putin inlett en invasion av östra Ukraina. Nu behövs det bara att han skapar en egen Gleiwitz-incident så har vi snart ett fullskaligt krig i vårt närområde. Medan Putin kommer att kämpa för sin politiska överlevnad så kommer Ukraina kämpa för sin överlevnad som nation. Om detta inträffar kommer det inte finnas kvar några intellektuellt hederliga argument mot att Sverige går med i NATO. Det är inte längre en fråga om Sverige går med i NATO utan hur.

Trots detta har NATO-frågan inte blivit en valfråga, vilket det skulle blivit i nästan annat land som helst i samma situation. Samtliga borgerliga partier är förvisso för ett NATO-inträde med varierande entusiasm, men de har avstått från att driva frågan av hänsyn till Socialdemokraterna som riskerar att drabbas av en existentiell kris om NATO bleve en valfråga. Prioriteten för de etablerade partierna just nu är att komma helskinnade genom valet och rafsa fram en regeringsduglig koalition ur ett mycket osäkert politisk underlag. Men när vi väl fått en regering, förmodligen under Löfvéns ledning, kommer NATO frågan flyta upp som en kork till vattenytan. Med all sannolikhet kommer läget i Ukraina ha blivit än mer akut när vi väl är där.

På något sätt kommer (s) att genomgå någon form av omvändelse under galgen och byta fot i NATO-frågan, ungefär som regeringen Carlsson gjorde en u-sväng i EG-frågan i början på 90-talet. Exakt vad som kommer att frambringa en sådan omvändelse kan man bara spekulera i, men den kommer att ske och när sossarna väl bestämt sig kommer de två betongpartierna (m) och (s) att göra upp om NATO-inträde tillsammans med de borgerliga partier som är kvar i riksdagen, samtidigt som (mp) och (v) kommer att framföra ett halvhjärtade protester. (sd) kommer att ligga lågt i frågan eftersom partiets negativa inställning till NATO inte ligger i fas med de egna väljarna. Naturligtvis kommer detta bli en uppslitande process för socialdemokraterna och det går inte att utesluta vare sig partisplittring eller folkomröstning (om betongpartierna känner sig säkra på ett positivt utfall).

Det är så här Sverige fungerar. Vi är en paternalistisk och konsensusinriktad parlamentarisk demokrati där de styrande föredrar att göra upp i rökiga rum framför att låta folket avgöra stora frågor i öppen debatt och tydliga val. Jag vågar nästan slå vad om att vi är med i NATO före nästa riksdagsval 2018 och att ett nytt konsensus kring detta uppstått.

söndag 10 augusti 2014

Det är något som skaver i Snowden-affären

Just i samma ögonblick som handelskriget mellan Ryssland och Väst trappas upp ytterligare så erfar vi att ryska myndigheter har förlängt Edward Snowdens uppehållstillstånd med tre år. Ända sedan Edward Snowden hoppade av till Hong Kong förra året och avslöjade detaljer hur den amerikanska underrättelsetjänsten spionerat på främmande makter och privatpersoner har han blivit en hjälte för många liberala bloggare. Jag tycker visserligen att det är sunt att diskutera hur mycket information statsmakten ska tillåtas samla in på vanliga medborgare, men samtidigt har jag svårt att begripa  den spelade förvåningen över USA:s omfattande spioneriverksamhet.

Kan vi uppföra oss som vuxna? Var det någon som på allvar trodde att världens ledande underrättelsetjänster skulle avstå från att använda Internet för att få insyn i våra privatliv på samma sätt som privata storföretag och diktaturregimer spionerar på oss dagligen? Varje gång vi köper en produkt eller söker efter något på Internet samlas informationen in av privata koncerner som sedan försöker förutse och dra nytta av trender i våra konsumtionsmönster. De så kallade "stora data" som man sedan utvinner ur den uppsamlade informationen har blivit ett slags hårdvaluta som företag köper och säljer utan att fråga om vårt medgivande. Och den totalitära (ja, totalitära) kinesiska diktaturregimen har fulländat bruket av Internet som ett verktyg för övervakning och propaganda, inte olikt det "sanningsministerium" som George Orwell varnade oss för i sin roman 1984.

Så visst vi bör diskutera privatlivets helgd och granska statsmaktens bruk av känslig information, men vi får inte blanda ihop korten och glömma bort att det finns en avgörande skillnad mellan att bevakas av en demokrati och en diktatur. Den yttrandefrihet som vi åtnjuter i västvärlden är en säkerhetsventil som gör det omöjligt att hemlighålla statliga övergrepp i längden, vilket i sin tur gör det möjligt att ställa saker till rätta. Och eftersom ingen enskild demokrati är fulländad finns det nästan alltid möjligheter att läcka komprometterande uppgifter utomlands, i en annan demokrati.

Mikael Holmströms utmärkta bok Den dolda alliansen, som ger ett välbehövligt perspektiv på den för liberaler så förhatliga FRA-lagen, hade varit otänkbar i en diktatur. Och det är naturligtvis ett övergrepp av stora mått att Chelsea Manning dömdes till ett långvarigt fängelsestraff för att ha läckt Wikileaks-materialet, men en visselblåsare som han eller hans föregångare Daniel Ellsberg hade aldrig fått något utrymme i en diktatur som Kina. Faktum är att en kinesisk Snowden hade haffats i samma ögonblick som han köpt sin flygbiljett ut ur landet – om han ens fått ett pass till att börja med. Så nej, USA och Kina är inte lika goda kålsupare. Demokratier tvättar sin smutsiga byk offentligt.

Och nu måste jag komma till det som verkligen skaver i hela Snowden-affären: hans val av tillflyktsorter. Om Snowden verkligen hade de rena avsikter han påstår sig ha, varför flydde han till Hongkong av alla ställen? Hongkong-borna åtnjuter för förvisso demokratiska rättigheter som deras landsmän på fastlandet endast kan drömma om, men Hongkong är likafullt en del av Kina och kryllar av kinesiska underrättelseagenter som skulle begå tjänstefel om de inte mjölkade Snowden på information. Lika svårförsvarligt är det att han valde att fortsätta till Ryssland, där han slutligen fick asyl och nu tjänstvilligt spelar rollen som hovnarr i Putins regim. Det finns massor av demokratier med ett horn i sidan till USA som Snowden hade kunnat fly till om han velat, inte minst i Latinamerika. Vad är det för fel på Argentina, till exempel?

Om en kinesisk underrättelseagent på mellannivå mot all förmodan hade lyckats ta sig till USA eller ett EU-land för att läcka känslig information om Kinas massövervakning av sina medborgare så hade han kallats "avhoppare" i väst och "förrädare" i Kina. Eftersom jag inte är förtrogen med alla turer i Snowden-affären kan jag bara spekulera varför Snowden valde att fly till först Kina och sedan Ryssland, men det är något som inte stämmer, ekvationen går inte ihop.

Under Kalla kriget fick många vänstermänniskor och ibland även liberaler för sig att Sovjet var en användbar motvikt mot den förhatliga västvärlden. Östblocket jamsade gärna med och höll god min i elakt spel. Samtidigt som Sovjetunionen berömde politiker i väst som ville skapa en kärnvapenfri zon i Norden på 80-talet placerade man ut kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön, som man betraktade som ett sovjetiskt innanhav. Östtyskland var förvånansvärt framgångsrikt i att rekrytera talesmän i Sverige, men än idag vägrar svenska myndigheter allmänheten full insyn i exakt vilka svenskar som jobbade för Stasi. Nu har ett nytt kallt krig brutit ut och återigen dyker det upp personligheter som gärna framhåller Ryssland eller Kina som motvikter till den västerländska hegemonin eller tror sig veta att väst och öst är lika goda kålsupare. De borde veta bättre. Fooled me once, shame on you. Fooled me twice, shame on me.

fredag 1 augusti 2014

Fred i vår tid

Detta måste nog vara ett av de mest korkade kolumner jag läst i svenska gammelmedia om konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Bakgrunden är att Tyskland och Ryssland enligt osäkra uppgifter håller på med att förhandla fram ett avtal som ska skapa fred i östra Ukraina och stabilitet i förhållandet mellan Ukraina och Ryssland. Expressens Mats Larsson sammanfattar överenskommelsen i dess huvuddrag:

Omvärlden skulle acceptera att Krim nu är ryskt, och i gengäld skulle Ryssland avbryta allt finansiellt och militärt stöd till separatister i östra Ukraina.
Området skulle få större självbestämmande men fortsätta vara en del av Ukraina. Kiev skulle också lova att inte söka medlemskap i Nato, något president Petro Porosjenko ändå sagt inte är aktuellt.

Detta tycker Larsson är en utmärkt idé, ty Krim har ju "egentligen" aldrig tillhört Ryssland:

En del kommer att ropa förräderi om Krim, men sanningen är att om inte Nikita Chrusjtjov i sin förvirring skänkt bort halvön 1954, så hade Krim varit ryskt hela tiden.
Att acceptera korrigeringen av detta historiska misstag, känns som ett rätt litet pris, för att få ett stabilt och fredligt Ukraina.

Detta låter ju alldeles utmärkt, eller hur? Man måste ju ge och ta.

Det är bara det att Ryssland redan 1994 skrev på ett avtal där man erkände Ukrainas självständighet och territoriella integritet i utbyte mot att Ukraina överlämnade sin kärnvapenarsenal till Ryssland. Ukraina lovade också Ryssland att Krim skulle få självstyre och man såg också till att Ryssland fick behålla sin Svartahavsflotta i Sevastopol. Det var alltså detta avtal som Ryssland bröt med berått mod när man annekterade Krimhalvön tidigare i år.

Vem tror på allvar att Putin kommer att respektera ett nytt säkerhetsavtal med Ukraina när han redan bevisat att han kan skita högaktningsfullt i ingångna avtal? Förra gången gav Ukraina upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier, nu ska man dessutom lova Ryssland att inte gå med i försvarsalliansen NATO. Och detta ska förhandlats fram av samma land som för bara 75 år sedan inledde andra världskriget med att dela upp Östeuropa i en tysk och en sovjetisk sfär. Nej, detta får bara inte stämma.

Men oavsett hur det förhåller sig med den saken borde Expressen skämmas över att historielöst torgföra önskedrömmar om att Ryssland bara kommer att bli fredligt om vi slänger dem ett köttben till. Vi vet hur det brukar gå med sådana drömmar.




söndag 6 juli 2014

De välmenande inkvisitorerna

En av de viktigaste böcker jag läst om yttrandefrihet är Jonathan Rauchs mer än tjugo år gamla text, Kindly Inquisitors, där författaren passionerat argumenterar mot de inskränkningar av yttrandefriheten som införts på amerikanska universitet, ofta med de bästa av intentioner. Den amerikanska konstitutionen ger ju som bekant mycket starkare skydd för yttrandefriheten än de svenska grundlagarna, men då USA är ett samhälle med mycket starka icke-statliga institutioner, där universiteten och högskolorna intar en särställning, kan den verkliga yttrandefriheten inskränkas betydligt genom förbud mot hate speech – något som grovt motsvarar det svenska förbudet mot "hets mot folkgrupp".

Rauch menar att en bärande idé i den "liberala vetenskapen", som enligt hans förmenande är en grundpelare i den akademiska friheten, är tanken att vem som helst kan ha fel och det är omöjligt att på förhand avgöra vem som kommer att få rätt i en given diskussion. Det enda sättet att verifiera ett påstående och få reda på vem som har fel är att tillåta att så många åsikter som möjligt får komma till tals, till och med kränkande och uppenbart felaktiga åsikter och uttalanden. På sikt kommer de felaktiga och kanske kränkande uppfattningarna sovras bort på idéernas marknadsplats till förmån till vetenskapligt underbyggda idéer och föreställningar. Den som vill bli tagen på allvar kommer inte att kunna föra fram idéer om att judarna startade första världskriget eller att det armeniska folkmordet aldrig ägde rum. Därför är Rauch bestämt emot nästan alla typer av inskränkningar av yttrandefriheten som införts på amerikanska universitetscampus, inklusive bestämmelser som förbjuder hate speech.

Rauch är fullkomligt medveten om att vissa yttranden kan såra och kränka individer och ibland hela grupper, men han menar att det är det pris vi får betala för ett öppet samhälle med öppna institutioner. Det är inte en mänsklig rättighet att skyddas mot obehag i största allmänhet och det kan göra ont att bli motsagd eller vederlagd. En av hans mest övertygande argument är att regleringar mot hate speech var otänkbara när de faktiskt skulle kunnat göra nytta för att skydda homosexuella mot olika övergrepp, medan sådana regleringar inte skulle göra någon skillnad idag, utan bara öppna för godtycke, där självutnämnda smakdomare bestämmer vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

I sista kapitlet släpper Rauch en liten identitetspolitisk bomb: han avslöjar att han själv är både homosexuell och jude, och har utsatts för sin beskärda del av antisemitism och homofobi. Men han betackar sig ändå för all lagstiftning som utger sig för att skydda honom mot obehag. Den här boken skrevs som sagt för tjugo år sedan, då homosexualitet fortfarande var ett tabubelagt ämne i USA och på andra håll i världen, men den behåller sin aktualitet och är väl värd en genomläsning.

Detta för mig osökt till en av de avslutande diskussionerna om yttrandefrihetens gränser som hölls mellan Alice Teodorescu och Hella Klein och som kan beskådas på Svt-Play. Klein är en intelligent person och hon undvek klokt nog att konfrontera Teodorescu rakt på, varför debatten blev betydligt mer städad, men också något mindre upplysande än grälet mellan Teodorescu och Ali Esbati häromdagen. Det är ändå tydligt att den socialistiskt sinnade Klein är mycket positivt inställd till att förbjuda vissa typer av yttranden och gärna ser att vissa partier förhindras från att besöka skolor och arbetsplatser under valrörelsen. Enligt Klein kan många medborgare, inte minst barn, känna sig hotade av att vissa partier får för stort utrymme. Teodorescu är, sin övertygelse trogen, mer skeptisk mot att inskränka yttrandefriheten och varnar för att överbeskydda våra barn mot uppfattningar och idéer som de ändå kommer att stöta på i vuxenlivet. Idiotiska uppfattningar ska mötas med öppet visir och avslöjas för de lögner de är, ju tidigare desto bättre.

Inte oväntat tar Helle Klein upp en liten nazistsekt (som jag vägrar nämna vid namn) och det åttonde riksdagspartiet i samma andetag som exempel på partier som inte borde tillåtas besöka skolor och arbetsplatser, eftersom elever och arbetstagare kan känna sig hotade. Hon skildrar i närmast lyriska ordalag hur SD förhindrats från att tala vid olika arbetsplatser under valrörelsen. Att SD försökt rensa upp i garderoben och nu är ett riksdagsparti övertygar inte Klein, som menar att de är så historiskt belastade av sina kopplingar till BSS och Vit makt-rörelsen att det inte går att reparera. Teodorescu invänder då att Vänsterpartiet också har ett mycket problematiskt förflutet som man kan hävda att de inte gjort upp med tillräckligt uppriktigt, men tråden följdes inte upp.

Tråkigt nog gav debatten inte utrymme att fördjupa sig i jämförelsen mellan SD och Vänsterpartiet, för om man gjort det skulle det med all önskvärd tydlighet visa exakt hur godtyckliga begränsningar av yttrande- och mötesfriheten blir när man ska ta hänsyn till "historiskt bagage" och enskilda individers obehag. Det går att diskutera hur uppriktigt SD avståndstagande från sitt förflutna verkligen är, men partiet är så ungt och oerfaret att det aldrig fått möjlighet att genomföra sin tidigare politik och har genomgått en så betydande medlemsgenomströmning att det går att fråga sig vilken vikt man idag bör fästa vid partiets besudlade förflutna. Hur som helst anser seriösa bedömare att SD idag inte längre bör beskrivas som ett rasistiskt, fascistiskt eller odemokratisk parti i begreppens egentliga innebörd, hur illa man än tycker om partiets politik eller dess företrädare.

Vänsterpartiet är däremot ett nästan hundra år gammalt parti som haft täta kontakter med en av världens värsta diktaturer – Sovjetunionen – och i realtid försvarat samtliga av de hemskheter som inträffade under Stalins blodigaste år. Bespara mig det tvivelaktiga nöjet att ge hela listan, men en genomläsning av Timothy Snyders Bloodlands är instruktiv därvidlag och ger nyttigt perspektiv på den pågående Ukrainakrisen. Den som är ute för att hitta samtida medlöpare till nazismen bör erinra sig att Sveriges kommunistiska parti stod på samma sida som Nazityskland under andra världskrigets första år 1939-41, något som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fortfarande vägrar att förhålla sig till. SKP försvarade Molotov-Ribbentropp-pakten när den ingicks och vägrade fördöma Nazitysklands invasion av våra grannländer Danmark och Norge. Alla famösa omvändningar som Vänsterpartiets genomgått har skett under galgen. SKP tog avstånd från Stalin först efter det att Sovjetunionen självt inlett avstaliniseringen, namnbytet till Vänsterpartiet genomfördes inte förrän Östblocket kollapsat 1989-91 och Lars Ohly slutade kalla sig kommunist så sent som 2005, efter det att han ställts till svars i TV.

Detta hindrar dock inte Vänsterpartiet från att envist behålla de fastigheter man förvärvat med Stalins blodspengar eller från att samarbeta med gammelkommunister i Europaparlamentet. Och konstigt nog kan den nuvarande partiledaren i Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt på något sätt tillgodoräkna sig att han var med om genomföra uppstädningen i det parti som fortfarande var kommunistiskt  (och hade kontakter med DDR) när han gick med i det på 1980-talet. Samtidigt måste Jimmie Åkesson, som genomfört en liknande städning i ett yngre och realpolitiskt mindre belastat parti, fortfarande svara på frågor vad som fick honom att gå med i SD 1995. Ekvationen går inte ihop.

Om vi verkligen tog Helle Klein på orden så skulle vi inse att många väljare, inte minst invandrare från Östblocket kan känna avsmak eller obehag inför ett parti som Vänsterpartiet. Men ingen i politikens huvudfåra skulle ens komma på tanken att mota bort Vänsterpartiet från skolor och arbetsplatser. Detta, om något, visar med all önskvärd tydlighet hur hycklande det är att vi ska skydda våra barn och arbetskamrater från det obehag ett besök från ett riksdagsparti kan medföra. Och det visar hur illa det förhåller sig med yttrandefriheten i dagens Sverige i nådens valår 2014.

lördag 5 juli 2014

Sveriges farligaste debattör

Alice Teodorescu är utan tvivel en av Sveriges farligaste och mest underhållande debattörer. Hon kombinerar logiska och knivskarpa argument med en nästan magisk förmåga att bringa sina meningsmotståndare ur fattningen och försäga sig. Hon ger dem tillräckligt med rep för att hänga sig själva och hon behöver inte ens öppna luckan i golvet.

Jag har till exempel aldrig gillat Alexandra Pascalidou, som jag uppfattar som narcissistisk och nedlåtande mot meningsmotståndare, men det har varit en åsikt jag länge gick ligga lågt med i min bekantskapskrets, eftersom kritik mot henne lätt uppfattas som uttryck för latent rasism. Så förhöll det sig tills i februari i år, då Teodorescu deltog i en direktsänd radiodebatt i Kulturhuset. Den förment neutrala programledaren Pascalidou blev så provocerad av att Teodorescu inte accepterade begreppet "strukturell rasism" att hon gav sig på hennes "vita" utseende, vilket skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Plötsligt blev det uppenbart för hundratusentals människor att Pascalidou inte alls är den godhetsapostel som hon utgett sig för att vara, utan en småaktig och ganska korkad person som inte ens förstod att hon gjort bort sig.

Den som senast fallit offer för Teodorescus är Ali Esbati, som i Aftonbladets direktsända debatt visade sig vara en bufflig översittare som inte tolererar att intelligenta människor observerar samma verklighet som han och drar helt andra slutsatser. Han tog det som en personlig kränkning att Teodorescu inte delade hans syn på rasism och tog sig rätten att i mästrande ton förklara att hon inte begriper någonting. Det var för män som honom begreppet härskarteknik en gång uppfanns. I vilket fall som helst är han tillräckligt smart för att förstå att han gjorde bort sig totalt och inte lyckades övertyga någon utanför sin egen snäva krets av ortodoxa marxister. Det är inte alls svårt att förstå varför han gav sig av utan att skaka hand med Teodorescu efter debatten.  (Uppdatering: Nu uppger Ali Esbati på sin blogg att han inte ångrar något alls, så jag överskattade uppenbarligen hans självinsikt. Så går det när man vill tro folk om gott.)

Detta betyder inte att jag anser att Esbati har fel i allt. Han har förstås rätt i att det finns ett slags vithetsnorm som har rötter i kolonialismen och att det är viktigt att vara känslig för maktperspektivet när man diskuterar rasism. Problemet är att hans marxistiska övertygelse grumlar synen och får honom att göra mycket grovhuggna generaliseringar som väcker fler frågor än de besvarar.

Den så kallade vithetsnormen har varierat över tid och har inte sett ut på samma sätt över allt i världen. Som den amerikanske historikern Matthew Jacobson har visat ansågs till exempel inte irländare vara vita när den stora invandringsvågen från Irland sköljde över USA på 1840-talet. Personer från Balkan, där den "vita" Teodorescu föddes, blev inte vita förrän en bit in på 1900-talet. Inte ens britterna tillämpade samma vithetsnormer i alla delar av imperiet eller behandlade sina undersåtar på ett likartat sätt. Samtidigt som britterna uteslöt indier från politiskt inflytande i deras eget land så kunde en indier bli vald till underhuset i moderlandet. Även maktperspektivet måste problematiseras och vi måste inse att ingen etnisk grupp i alla situationer kan anses ha övertaget. Det finns delar av världen som man bör undvika att besöka om man har ett ursvenskt utseende och vill komma hem med livet i behåll. Om det är "rasism" eller inte beror förstås på hur man definierar uttrycket.

Här visade debatten mellan Teodorescu och Esbati med all önskvärd tydlighet hur utbredda de totalitära tendenserna faktiskt är inom den etablerade vänstern. Man anser sig ha rätt att definiera begrepp som rasism och de som inte rättar sig i ledet ombeds flytta på sig eller finna sig i att bli överkörda. Det finns en plats för en Ali Esbati i Alice Teodorescus värld, men det är svårt att tro se att Ali Esbati skulle tillåta en Alice Teodorescu att ta plats om han finge råda i vårt land. Överhuvudtaget visar denna och många andra Almedalsdebatter att den yttersta vänstern, som just nu dominerar den inrikespolitiska debatten i Sverige, har svårt att förhålla sig till människor med andra åsikter och har mycket lätt att bli oförskämda när de blir motsagda. För eller senare kommer detta slå tillbaka mot vänstern, som blivit sin egen värsta fiende, och man får hoppas att pendeln inte svänger för hårt i andra riktningen.