Det mesta som bör sägas om nedrivningen av SD:s reklamkampanj på Östermalms T-banstation häromdagen har redan sagts och jag tänker inte ägna något utrymme åt att upprepa alla goda poänger som gjorts. Det räcker med att ta en titt på min blogglista här intill. Det jag vill fästa uppmärksamhet på är klippet ovan som dokumenterar höjdpunkten på demonstrationen, då ett grupp jublande ungdomar river ned SD:s affischer i rulltrappan på stationen, medan polisen lojt tittar på och gör några symboliska markeringar.
Det vi ser är en mobb som uppnått fullkomlig extas över sin egen rättfärdighet och över glädjen att vinna en moralisk seger över den hatade fienden. I min ungdom deltog jag i ett par antirasistiska demonstrationer kring 30 november, men jag har aldrig bevittnat något liknande. På den tiden handlade om det tämligen sammanbitna manifestationer, som kämpade hårt i motvind för att hålla ihop de egna leden och inte låta sig provoceras till våld. Det gick inte att lita på media, som ständigt hoppades på att "det skulle hända något" så att de skulle få in en bra bild på löpsedeln. Inte heller var allmänheten särskilt sympatiskt inställd till de antirasistiska demonstrationerna och man hamnade ofta i debatter om yttrandefrihetens gränser på skolgården. Redan då hade jag en molande känsla av att det kanske inte var helt oproblematiskt, vare sig i taktisk eller i etisk mening, att mobilisera stora demonstrationer mot en liten grupp skinnbollar.
Det kommer alltid finnas ungdomar som vill demonstrera mot världens ondska och till stöd för någon progressiv sak. Det hör till. Men idag jublar de unga demonstranterna som om de deltog i ett religiöst väckelsemöte och berörts av en högre makt. Jag känner inte igen mig och ryggar tillbaka inför det jag ser. Många talar om att det offentliga samtalet är på väg att spåra ur och det håller jag verkligen med om. Men vad innebär denna väckelserörelse för samhället i stort?
Innan SD kom in i riksdagen 2010 befann sig den svenska vänstern i reträtt och saknade någon fråga som kunde ena de olika grupperingarna. Alliansen hade visat en gång för alla att de borgerliga partierna kunde regera landet. Inget av de tre rödgröna partierna, med möjligt undantag för Maria Wetterstrand, hade några ledare som kunde inspirera väljarna. Inte heller verkade de rödgröna partierna sitta på några idéer som kunde mobilisera de egna leden. Socialdemokraterna var splittrade om man skulle samarbeta med V och MP, och Mona Sahlin ledde en av partiets sämsta valrörelser. Men när SD kom in i riksdagen fick vänstern – inte minst den utomparlamentariska vänstern – ny styrkraft och ett nytt fokus i en alltigenom negativ fråga: det övergripande målet att bekämpa SD med alla till buds stående medel. Samhällsdebatten gjorde en våldsam vindkantring åt vänster och till mångas förtvivlan bistod den organiserade borgerligheten med att släppa fram extremvänstern på områden där den tidigare varit portförbjuden. Just nu genomgår stora delar av det offentliga livet en socialistisk väckelsevåg som påminner om det sena 60-talet. Inte undra på att de rättfärdiga ungdomarna jublar av salighet över att få stå i centrum och ge fritt upplopp för sina drifter.
Men då som nu är vänstervågen till större delen ett medelklassfenomen och till skillnad från 60-talet är arbetarrörelsen ett skugga av sitt forna jag. Det finns inte någon folkopinion för socialistiska experiment och i hela Europa går arbetarklassen över till konservativa partier. Redan nu finns det en solid icke-socialistisk majoritet i riksdagen och den majoriteten kommer av allt att döma bli ännu starkare efter nästa val. Om nuvarande trender håller i sig kommer SD antingen att bli det största eller näst största partiet vid nästa riksdagsval och förr eller senare kommer de övriga borgerliga partierna tvingas bita i det sura äpplet och tråckla ihop någon slags regering med stöd från SD. Och man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket pris SD kommer att utkräva för att regera med borgerligheten i någon form. Man kommer att ge sig på alla de hjärtfrågor som vänstern håller kära: mångkulturen, normkritiken, identitetspolitiken, den vänstervridna Public service, kulturradikalismen och så vidare.
Frågan som måste ställas är vad den jublande vänstern kommer att ta sig till när den till slut får kontakt med den bistra verkligheten och inser att man inte kommer att få som man vill. Och det är ju inte första gången något sådant händer. När det röda 60-talet avlöstes av det krisdrabbade 70-talet drog den hårda kärnan i vänstern slutsatsen att kapitalismen hade korrumperat arbetarklassen och att demokratin var en borgerlig fars. Istället för att engagera sig partipolitiskt började vänstern agera utomparlamentariskt och många drogs till extrema rörelser som Röda arméfraktionen. Andra gjorde gemensam sak med olika våldsbenägna befrielserörelser i tredje världen, i synnerhet Mellanöstern. Vänsterns haveri beredde vägen för det nyliberala 80-talet, men vägen dit var kantad av politiskt våld och svåra kriser.
Det är svårt att sia om hur vänstern kommer att hantera det oundvikliga nederlaget, men vi kan skönja konturerna i den senaste tidens socialistiska väckelserörelser. I bästa fall får vi se fler extatiska aktioner och försök till sabotage av den demokratiska processen, vilka lätt kan utmanövreras av samhället. I värsta fall kan vänstern göra gemensam sak med våldsammare krafter i samhället och bokstavligen försöka krossa sina fiender. Hur det än kommer att bli borde SÄPO hålla ett öga på den utomparlamentariska vänstern och resten av samhället måste förbereda sig på att försvara det öppna samhället och dess institutioner. Om vi inte klarar av det kommer vi bereda vägen för mycket obehagliga krafter både höger- och vänsterkanten.
Ohemula betraktelser av den svenska inrikespolitikens syrefattighet...och en del annat.
Visar inlägg med etikett antirasism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett antirasism. Visa alla inlägg
söndag 9 augusti 2015
torsdag 11 december 2014
The Invasion of the Body Snatchers
Som de flesta andra högutbildade etniska svenskar mitt i livet har jag en vid bekantskapskrets med stark övervikt av folk med olika typer av vänsteråsikter, så de senaste månaderna har stora delar av mitt Facebook-flöde dominerats av olika former av reaktioner på valresultatet och det stundande nyvalet. Från andra hörn av min bekantskapskrets utanför Sverige strömmar det dessutom länkar och utfall som handlar om olika exempel på polisiärt övervåld mot etniska minoriteter i USA. Vad som händer i resten av världen, med möjligt undantag för Mellanöstern, verkar inte bekymra någon. Att utvecklingen i kriget mellan Ryssland och Ukraina kanske, möjligen, skulle kunna vara ett större hot mot vår och Europas demokrati verkar inte föresväva någon kritisk massa av tänkande individer ur släktet homo sapiens.
Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:
Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.
Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:
- 13 procent av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet och än fler kommer sannolikt att göra det i extravalet. Alltså är vi på väg in i en ny Weimarrepublik och om vi inte aktar oss så kommer betydande delar av svenska folket forslas in i ett nytt Auschwitz-Birkenau. Det är inte välkommet att påpeka det problematiska i att hatet mot SD nu blivit starkare än sexualdriften.
- En obeväpnad svart man dräps av en vit poliskonstapel i en småstad i Missouri. Detta kan allenast och enkannerligen vara ett uttryck för strukturell rasism, inte en urspårad vapenkultur eller mänsklig inkompetens. Varje försök att vidga diskussionen avfärdas som en eftergift åt 500 år av rasism och diskriminering.
- President Obama trumfar igenom en amnesti för några miljoner odokumenterade invandrare. Detta får inte ses som en pragmatisk och humanitär engångsåtgärd i en ohållbar situation, utan bevisar utom varje rimligt tvivel att fri invandring och öppna gränser är det enda rätta, överallt, oavsett sammanhang. Hur denna inställning går ihop med en skälig minimilön för låginkomsttagare eller ett fungerande socialt skyddsnät är en ovidkommande frågeställning.
Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.
lördag 5 juli 2014
Sveriges farligaste debattör
Alice Teodorescu är utan tvivel en av Sveriges farligaste och mest underhållande debattörer. Hon kombinerar logiska och knivskarpa argument med en nästan magisk förmåga att bringa sina meningsmotståndare ur fattningen och försäga sig. Hon ger dem tillräckligt med rep för att hänga sig själva och hon behöver inte ens öppna luckan i golvet.
Jag har till exempel aldrig gillat Alexandra Pascalidou, som jag uppfattar som narcissistisk och nedlåtande mot meningsmotståndare, men det har varit en åsikt jag länge gick ligga lågt med i min bekantskapskrets, eftersom kritik mot henne lätt uppfattas som uttryck för latent rasism. Så förhöll det sig tills i februari i år, då Teodorescu deltog i en direktsänd radiodebatt i Kulturhuset. Den förment neutrala programledaren Pascalidou blev så provocerad av att Teodorescu inte accepterade begreppet "strukturell rasism" att hon gav sig på hennes "vita" utseende, vilket skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Plötsligt blev det uppenbart för hundratusentals människor att Pascalidou inte alls är den godhetsapostel som hon utgett sig för att vara, utan en småaktig och ganska korkad person som inte ens förstod att hon gjort bort sig.
Den som senast fallit offer för Teodorescus är Ali Esbati, som i Aftonbladets direktsända debatt visade sig vara en bufflig översittare som inte tolererar att intelligenta människor observerar samma verklighet som han och drar helt andra slutsatser. Han tog det som en personlig kränkning att Teodorescu inte delade hans syn på rasism och tog sig rätten att i mästrande ton förklara att hon inte begriper någonting. Det var för män som honom begreppet härskarteknik en gång uppfanns.I vilket fall som helst är han tillräckligt smart för att förstå att han gjorde bort sig
totalt och inte lyckades övertyga någon utanför sin egen snäva krets av
ortodoxa marxister. Det är inte alls svårt att förstå varför han gav sig av utan att skaka hand med Teodorescu efter debatten. (Uppdatering: Nu uppger Ali Esbati på sin blogg att han inte ångrar något alls, så jag överskattade uppenbarligen hans självinsikt. Så går det när man vill tro folk om gott.)
Detta betyder inte att jag anser att Esbati har fel i allt. Han har förstås rätt i att det finns ett slags vithetsnorm som har rötter i kolonialismen och att det är viktigt att vara känslig för maktperspektivet när man diskuterar rasism. Problemet är att hans marxistiska övertygelse grumlar synen och får honom att göra mycket grovhuggna generaliseringar som väcker fler frågor än de besvarar.
Den så kallade vithetsnormen har varierat över tid och har inte sett ut på samma sätt över allt i världen. Som den amerikanske historikern Matthew Jacobson har visat ansågs till exempel inte irländare vara vita när den stora invandringsvågen från Irland sköljde över USA på 1840-talet. Personer från Balkan, där den "vita" Teodorescu föddes, blev inte vita förrän en bit in på 1900-talet. Inte ens britterna tillämpade samma vithetsnormer i alla delar av imperiet eller behandlade sina undersåtar på ett likartat sätt. Samtidigt som britterna uteslöt indier från politiskt inflytande i deras eget land så kunde en indier bli vald till underhuset i moderlandet. Även maktperspektivet måste problematiseras och vi måste inse att ingen etnisk grupp i alla situationer kan anses ha övertaget. Det finns delar av världen som man bör undvika att besöka om man har ett ursvenskt utseende och vill komma hem med livet i behåll. Om det är "rasism" eller inte beror förstås på hur man definierar uttrycket.
Här visade debatten mellan Teodorescu och Esbati med all önskvärd tydlighet hur utbredda de totalitära tendenserna faktiskt är inom den etablerade vänstern. Man anser sig ha rätt att definiera begrepp som rasism och de som inte rättar sig i ledet ombeds flytta på sig eller finna sig i att bli överkörda. Det finns en plats för en Ali Esbati i Alice Teodorescus värld, men det är svårt att tro se att Ali Esbati skulle tillåta en Alice Teodorescu att ta plats om han finge råda i vårt land. Överhuvudtaget visar denna och många andra Almedalsdebatter att den yttersta vänstern, som just nu dominerar den inrikespolitiska debatten i Sverige, har svårt att förhålla sig till människor med andra åsikter och har mycket lätt att bli oförskämda när de blir motsagda. För eller senare kommer detta slå tillbaka mot vänstern, som blivit sin egen värsta fiende, och man får hoppas att pendeln inte svänger för hårt i andra riktningen.
Jag har till exempel aldrig gillat Alexandra Pascalidou, som jag uppfattar som narcissistisk och nedlåtande mot meningsmotståndare, men det har varit en åsikt jag länge gick ligga lågt med i min bekantskapskrets, eftersom kritik mot henne lätt uppfattas som uttryck för latent rasism. Så förhöll det sig tills i februari i år, då Teodorescu deltog i en direktsänd radiodebatt i Kulturhuset. Den förment neutrala programledaren Pascalidou blev så provocerad av att Teodorescu inte accepterade begreppet "strukturell rasism" att hon gav sig på hennes "vita" utseende, vilket skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Plötsligt blev det uppenbart för hundratusentals människor att Pascalidou inte alls är den godhetsapostel som hon utgett sig för att vara, utan en småaktig och ganska korkad person som inte ens förstod att hon gjort bort sig.
Den som senast fallit offer för Teodorescus är Ali Esbati, som i Aftonbladets direktsända debatt visade sig vara en bufflig översittare som inte tolererar att intelligenta människor observerar samma verklighet som han och drar helt andra slutsatser. Han tog det som en personlig kränkning att Teodorescu inte delade hans syn på rasism och tog sig rätten att i mästrande ton förklara att hon inte begriper någonting. Det var för män som honom begreppet härskarteknik en gång uppfanns.
Detta betyder inte att jag anser att Esbati har fel i allt. Han har förstås rätt i att det finns ett slags vithetsnorm som har rötter i kolonialismen och att det är viktigt att vara känslig för maktperspektivet när man diskuterar rasism. Problemet är att hans marxistiska övertygelse grumlar synen och får honom att göra mycket grovhuggna generaliseringar som väcker fler frågor än de besvarar.
Den så kallade vithetsnormen har varierat över tid och har inte sett ut på samma sätt över allt i världen. Som den amerikanske historikern Matthew Jacobson har visat ansågs till exempel inte irländare vara vita när den stora invandringsvågen från Irland sköljde över USA på 1840-talet. Personer från Balkan, där den "vita" Teodorescu föddes, blev inte vita förrän en bit in på 1900-talet. Inte ens britterna tillämpade samma vithetsnormer i alla delar av imperiet eller behandlade sina undersåtar på ett likartat sätt. Samtidigt som britterna uteslöt indier från politiskt inflytande i deras eget land så kunde en indier bli vald till underhuset i moderlandet. Även maktperspektivet måste problematiseras och vi måste inse att ingen etnisk grupp i alla situationer kan anses ha övertaget. Det finns delar av världen som man bör undvika att besöka om man har ett ursvenskt utseende och vill komma hem med livet i behåll. Om det är "rasism" eller inte beror förstås på hur man definierar uttrycket.
Här visade debatten mellan Teodorescu och Esbati med all önskvärd tydlighet hur utbredda de totalitära tendenserna faktiskt är inom den etablerade vänstern. Man anser sig ha rätt att definiera begrepp som rasism och de som inte rättar sig i ledet ombeds flytta på sig eller finna sig i att bli överkörda. Det finns en plats för en Ali Esbati i Alice Teodorescus värld, men det är svårt att tro se att Ali Esbati skulle tillåta en Alice Teodorescu att ta plats om han finge råda i vårt land. Överhuvudtaget visar denna och många andra Almedalsdebatter att den yttersta vänstern, som just nu dominerar den inrikespolitiska debatten i Sverige, har svårt att förhålla sig till människor med andra åsikter och har mycket lätt att bli oförskämda när de blir motsagda. För eller senare kommer detta slå tillbaka mot vänstern, som blivit sin egen värsta fiende, och man får hoppas att pendeln inte svänger för hårt i andra riktningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)