Det osar katt

Jag har just lyssnat igenom Radio Bubb.las föredömligt djuplodande intervju med den utpekade ryske säkerhetsrisken "Egor Putilov" och jag är inte det minsta imponerad av Putilovs historia. Det osar katt på lång väg. Att en rysk anhöriginvandrare inom kort tid och på egen hand skulle lyckas bli handläggare på Migrationsverket, arbeta som korrespondent i Syrien och publicera artiklar i flera svenska medier faller på sin egen orimlighet. Och Putilovs ovillighet att förklara varför han invandrade till Sverige eller hur har lyckades genomföra en gynnsam fastighetsaffär förstärker den bilden. När Martin Eriksson pressar honom på vad han tycker om Putin finns det ingen passion i Putilovs påstående att han oroar sig för utvecklingen. Men så fort samtalet glider in på frågor som svenska medier och invandringspolitiken så märker man hur han snabbt får upp ångan.

Jag började ana oråd redan när det uppdagades att den bild, som illustrerade den påhittade juridikstudenten "Tobias Lagerfeldts" debattartikel om rösträtt för asylsökande, i själva verket föreställde en inte ont anade ryss. Visserligen var bluffinlägget ett briljant sätt att driva med Aftonbladet, så det är lätt att förstå varför de blev förbannade och beslöt sig för att slå hårt tillbaka och avslöja Putilovs identitet. Men just tillvägagångssättet att publicera försåtlig information för att skapa förvirring är ett klassiskt exempel på den ryska favorittaktiken provokatsija, som syftar till att genom skenmanövrer få fienden att förnedra sig själv. När vi sedan får reda på att Putilov varit aktiv i en rad sfärer där Ryssland visat intresse – Sverigedemokraterna, migration, svenska medier, Ukraina-kretsar – ja, då kan man tycka vad man vill om Aftonbladet, men Putilov besitter noll trovärdighet. Om det är så att alla dess kopplingar bara är en slump och att Putilov utan egen förskyllan hamnat i blåsväder, så får någon annan driva den saken.

Bara Putilov själv vet exakt vad han har för förhållande till Putinregimen, om något sådant föreligger. Kanske är han en frilansade agent som har lösa kopplingar till FSB. Eller så bedriver Ryssland någon form av motsvarighet till Illegals Program, vilket var ett nätverk av ryska agenter som uppdagades i USA 2010. Eller så är Putilov-affären en rökridå som syftar till att dölja andra ryska operationer. Det är en vanlig rysk taktik att sumpa mindre viktiga agenter för att sopa igen spåren för mer betydelsefulla operatörer. Enligt vissa bedömare syftade Snowden-affären till att förskjuta uppmärksamheten från ryska mullvadar i NSA.

Det förefaller som ganska osannolikt att Putilov utgör ett allvarligt hot mot svensk säkerhet. Möjligen bör Migrationsverket ta sig en titt på de ärenden han handlagt och man kan ju undra hur Putilov fick uppehållstillstånd och medborgarskap så pass lätt.

Men jag kan inte låta bli att ställa frågan att om nu Putilov är ett exempel på en initiativrik, men något klumpig, rysk inflytelseagent av något slag, hur agerar då en mer slipad agent? Om Putilov snabbt och lätt lyckats infiltrera svenska myndigheter och medier inom loppet på fem-sex år, vad har då andra agenter lyckats med under längre tid och efter bättre förberedelser.? Det råder inget tvivel om att Putilov-affären allvarligt skadat Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska trovärdighet, men Aftonbladets och övriga mediers panikartade reaktion tyder på att man inser att de egna rutinerna brustit, för att uttrycka det milt.

Om Putilov lyckats publicera både verkliga artiklar och falska debattinlägg i Aftonbladet måste andra rimligen lyckats med det. Och samma sak gäller för hans verksamhet inom svenska myndigheter. Kan den svenska handfallenheten inför en rad allvarliga kriser de senaste tiden åtminstone delvis bero på ryska påverkansoperationer? Naturligtvis har Fnordspotting rätt i att många kriser säkert kan förklaras med ren inkompetens och aningslöshet. Men aningslöshet och inkompetens är också en öppen inbjudan till främmande makt att försöka påverka och förleda oss.

Väckelserörelsen

Det mesta som bör sägas om nedrivningen av SD:s reklamkampanj på Östermalms T-banstation häromdagen har redan sagts och jag tänker inte ägna något utrymme åt att upprepa alla goda poänger som gjorts. Det räcker med att ta en titt på min blogglista här intill. Det jag vill fästa uppmärksamhet på är klippet ovan som dokumenterar höjdpunkten på demonstrationen, då ett grupp jublande ungdomar river ned SD:s affischer i rulltrappan på stationen, medan polisen lojt tittar på och gör några symboliska markeringar.

Det vi ser är en mobb som uppnått fullkomlig extas över sin egen rättfärdighet och över glädjen att vinna en moralisk seger över den hatade fienden. I min ungdom deltog jag i ett par antirasistiska demonstrationer kring 30 november, men jag har aldrig bevittnat något liknande. På den tiden handlade om det tämligen sammanbitna manifestationer, som kämpade hårt i motvind för att hålla ihop de egna leden och inte låta sig provoceras till våld. Det gick inte att lita på media, som ständigt hoppades på att "det skulle hända något" så att de skulle få in en bra bild på löpsedeln. Inte heller var allmänheten särskilt sympatiskt inställd till de antirasistiska demonstrationerna och man hamnade ofta i debatter om yttrandefrihetens gränser på skolgården. Redan då hade jag en molande känsla av att det kanske inte var helt oproblematiskt, vare sig i taktisk eller i etisk mening, att mobilisera stora demonstrationer mot en liten grupp skinnbollar.

Det kommer alltid finnas ungdomar som vill demonstrera mot världens ondska och till stöd för någon progressiv sak. Det hör till. Men idag jublar de unga demonstranterna som om de deltog i ett religiöst väckelsemöte och berörts av en högre makt. Jag känner inte igen mig och ryggar tillbaka inför det jag ser. Många talar om att det offentliga samtalet är på väg att spåra ur och det håller jag verkligen med om. Men vad innebär denna väckelserörelse för samhället i stort?

Innan SD kom in i riksdagen 2010 befann sig den svenska vänstern i reträtt och saknade någon fråga som kunde ena de olika grupperingarna. Alliansen hade visat en gång för alla att de borgerliga partierna kunde regera landet. Inget av de tre rödgröna partierna, med möjligt undantag för Maria Wetterstrand, hade några ledare som kunde inspirera väljarna. Inte heller verkade de rödgröna partierna sitta på några idéer som kunde mobilisera de egna leden. Socialdemokraterna var splittrade om man skulle samarbeta med V och MP, och Mona Sahlin ledde en av partiets sämsta valrörelser. Men när SD kom in i riksdagen fick vänstern – inte minst den utomparlamentariska vänstern – ny styrkraft och ett nytt fokus i en alltigenom negativ fråga: det övergripande målet att bekämpa SD med alla till buds stående medel. Samhällsdebatten gjorde en våldsam vindkantring åt vänster och till mångas förtvivlan bistod den organiserade borgerligheten med att släppa fram extremvänstern på områden där den tidigare varit portförbjuden. Just nu genomgår stora delar av det offentliga livet en socialistisk väckelsevåg som påminner om det sena 60-talet. Inte undra på att de rättfärdiga ungdomarna jublar av salighet över att få stå i centrum och ge fritt upplopp för sina drifter.

Men då som nu är vänstervågen till större delen ett medelklassfenomen och till skillnad från 60-talet är arbetarrörelsen ett skugga av sitt forna jag. Det finns inte någon folkopinion för socialistiska experiment och i hela Europa går arbetarklassen över till konservativa partier. Redan nu finns det en solid icke-socialistisk majoritet i riksdagen och den majoriteten kommer av allt att döma bli ännu starkare efter nästa val. Om nuvarande trender håller i sig kommer SD antingen att bli det största eller näst största partiet vid nästa riksdagsval och förr eller senare kommer de övriga borgerliga partierna tvingas bita i det sura äpplet och tråckla ihop någon slags regering med stöd från SD. Och man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket pris SD kommer att utkräva för att regera med borgerligheten i någon form. Man kommer att ge sig på alla de hjärtfrågor som vänstern håller kära: mångkulturen, normkritiken, identitetspolitiken, den vänstervridna Public service, kulturradikalismen och så vidare.

Frågan som måste ställas är vad den jublande vänstern kommer att ta sig till när den till slut får kontakt med den bistra verkligheten och inser att man inte kommer att få som man vill. Och det är ju inte första gången något sådant händer. När det röda 60-talet avlöstes av det krisdrabbade 70-talet drog den hårda kärnan i vänstern slutsatsen att kapitalismen hade korrumperat arbetarklassen och att demokratin var en borgerlig fars. Istället för att engagera sig partipolitiskt började vänstern agera utomparlamentariskt och många drogs till extrema rörelser som Röda arméfraktionen. Andra gjorde gemensam sak med olika våldsbenägna befrielserörelser i tredje världen, i synnerhet Mellanöstern. Vänsterns haveri beredde vägen för det nyliberala 80-talet, men vägen dit var kantad av politiskt våld och svåra kriser.

Det är svårt att sia om hur vänstern kommer att hantera det oundvikliga nederlaget, men vi kan skönja konturerna i den senaste tidens socialistiska väckelserörelser. I bästa fall får vi se fler extatiska aktioner och försök till sabotage av den demokratiska processen, vilka lätt kan utmanövreras av samhället. I värsta fall kan vänstern göra gemensam sak med våldsammare krafter i samhället och bokstavligen försöka krossa sina fiender. Hur det än kommer att bli borde SÄPO hålla ett öga på den utomparlamentariska vänstern och resten av samhället måste förbereda sig på att försvara det öppna samhället och dess institutioner. Om vi inte klarar av det kommer vi bereda vägen för mycket obehagliga krafter både höger- och vänsterkanten.

Den som sa't, han va't

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg valde, ganska förutsägbart, att inleda året med en bredsida mot SD där han pekar ut partiet som som en femte kolonn i den svenska politiken. Bland annat tar han upp fullt berättigad kritik mot hur SD röstat i Europaparlamentet och visar att andra populistiska rörelser i Europa mer eller mindre öppet samarbetar med Putin. Bevisföringen mot just SD är tämligen tunn, men det ryska inflytandet på svensk politik är onekligen ett angeläget ämne som jag snuddat vid på den här bloggen ett par gånger, nu senast apropå det inställda valet i något uppskruvade ordalag (som jag delvis ångrar).

Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.

Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.

Lindberg  menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel för­valtas ironiskt nog av Sverigedemo­kraterna."  Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?

Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga  inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.

Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?