Visar inlägg med etikett Alliansen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alliansen. Visa alla inlägg

lördag 20 juni 2015

Otillbörligt inflytande

Allt går mycket fort nu och fler än jag börjat undra exakt hur djupt Putins Ryssland penetrerat svenska medier. Nu senast har en välkänd bloggare anklagat DN för att ha blivit en megafon för rysk utrikespolitik. Personligen är jag inte hundraprocentig övertygad om att det gått fullt så långt, men det är tydligt att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski inte är mogen uppgiften att leda Sveriges mest betydelsefulla morgontidning. Även om DN har en utpräglat NATO-vänlig profil och flera försvarsvänliga skribenter är det uppenbart att Wolodarski inte riktigt verkar veta vad han vill göra med tidningen. Det räcker inte med att vara ett omsusat underbarn eller att anställa pelarhelgon som Niklas Orrenius. Man måste besitta en strategisk vision och det börjar bli uppenbart att Wolodarski inte är rätt man för jobbet. Känslan har molat i magen en längre tid och för mig var vändpunkten Wolodarskis nonchalanta attityd till konsekvenserna av HD:s utslag i fallet med DN-fotograferna som plåtat skyddsmärkta anläggningar. När till och med politisk korrekta jurister höjer på ögonbrynen förstår man vad klockan är slagen. DN håller på att förlora sin relevans. Kejsaren är naken.

Men jag tror inte att DN är kapat av Ryssland, för det behövs inga betalda inflytelseagenter för att sköta det jobbet, det räcker med nyttiga idioter. Sovjet/Ryssland har påverkat svenska medier i försvarsnegativ riktning i flera decennier och nu fungerar det hela som ett självspelande piano. Nej, det är min fasta övertygelse att det är på ett annat område som ryssarna just nu jobbar på för att skapa maximal förvirring och demoralisering, nämligen på migrationsfrågornas område.

Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara positiv till invandring och negativ till försvaret, ett starkt försvar skulle mycket väl kunna fungera som en sammanhållande och integrerande institution.  Men betänk vilken en funktion migrationen har i svensk debatt och du inser snabbt att denna ligger som en våt filt över i stort sett alla frågor av betydelse. Det är migrationspolitiken som har skapat flera av den svenska inrikespolitikens mest självdestruktiva låsningar. Vi har fått Decemberöverenskommelsen, som inneburit att borgerligheten gett två av Sveriges mest försvarsfientliga partier vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Vi har fått ett konsensus i invandringspolitiken som innebär att det inte finns några finansiella begränsningar för våra åtaganden gentemot asylsökanden – till skillnad från försvaret som måste kämpa för varje miljard. Vår kravlöshet gentemot "nyanlända svenskar" har förvandlat Sverige till en garnisonsstat för terrororganisationer som ISIS. Vår oförmåga att förhålla oss konstruktivt till s.k. EU-migranter håller på att undergräva statens skyldigheter att försvara privategendomen, en grundbult i varje liberalt och demokratiskt samhälle.

Kort sagt har invandringen blivit en söndrande och demoraliserande kraft i det svenska samhället, vilket undergräver försvarsviljan, demokratin och skattemoralen. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap eller vara krigsplacerad i MUST för att inse vem som drar nytta av detta. Om det är någonstans vi ska leta efter direkta inflytelseagenter och provokatörer i svensk politik och i svenska medier är det här vi ska börja. Naturligtvis ska man inte få för sig att Ryssland står bakom allt som är fel med svensk politik, vanlig inkompetens kan ofta förklara rätt många politiska haverier. Det är bara det att just det svenska inrikespolitiska totalhaveriet är litet för lägligt och förfallet har gått litet för fort.

Det vore tacknämligt om åtminstone en av Sveriges rikstäckande tidningar började gräva i det här. Det, om något, skulle kunna återskapa den relevans som den svenska dagspressen och Public service har ägnat en halvt decennium att försnilla på diverse icke-nyheter och icke-skandaler.

torsdag 1 januari 2015

Den som sa't, han va't

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg valde, ganska förutsägbart, att inleda året med en bredsida mot SD där han pekar ut partiet som som en femte kolonn i den svenska politiken. Bland annat tar han upp fullt berättigad kritik mot hur SD röstat i Europaparlamentet och visar att andra populistiska rörelser i Europa mer eller mindre öppet samarbetar med Putin. Bevisföringen mot just SD är tämligen tunn, men det ryska inflytandet på svensk politik är onekligen ett angeläget ämne som jag snuddat vid på den här bloggen ett par gånger, nu senast apropå det inställda valet i något uppskruvade ordalag (som jag delvis ångrar).

Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.

Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.

Lindberg  menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel för­valtas ironiskt nog av Sverigedemo­kraterna."  Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?

Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga  inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.

Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?

torsdag 4 december 2014

Gör extravalet till en folkomröstning om försvaret

Jag är lättad. En historiskt svag och inkompetent vänsterregering med minimalt parlamentariskt stöd har äntligen fallit, tack vare att Alliansen vågade stå för sin politik och på grund av att SD såg ett guldläge att flytta fram ställningarna. Det demokratiska systemet visade sig fungera och det kanske finns hopp för den svenska parlamentariska demokratin trots allt. Nu blir det extraval den 22 mars 2015 och väljarna får en ny chans att säga sitt.

Frågan är bara vad vi ska rösta om. SD har spelplanen klar för sig och vill göra extravalet till en folkomröstning om massinvandringen, något som är helt begripligt med tanke på partiets inriktning. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har hanterat situationen mästerligt, oavsett vad man anser om SD:s politik. Mer oklart är dock vad de övriga partierna kommer att gå till val på. Tror verkligen Löfvén, Fridolin och Romson att väljarna kommer att belöna dem för att ha skapat svensk nutidshistorias mest taffliga och oerfarna regering? Då är det mycket illa ställt med det rödgröna blocket, men allt tyder på att det finns litet sjukdomsinsikt i det lägret.

Och hur ska Alliansen kunna utnyttja detta guldläge att återvinna regeringsmakten? Även om borgarna fortfarande utstrålar betydligt mer sammanhållning, erfarenhet och statsmannaskap än de rödgröna, så kan de inte köra på som vanligt efter de tydliga signaler borgerliga väljare gav i september genom att gå över till SD. Om Alliansen låter extravalet bli en folkomröstning om massinvandringen riskerar de att förlora ännu fler röster till SD, när allt fler väljare inte utan skäl betraktar SD som det mest trovärdiga partiet i migrationsfrågor. Just nu står alldeles för mycket på spel för borgerligheten för att man ska klara av att hantera denna utmaning, KD riskerar att falla ur riksdagen och även FP hänger löst i ett extraval. Alliansen har helt enkelt inte någon tid till att genomföra någon omsvängning i migrationspolitiken för att möta verklighetens bistra utmaningar och de egna väljarnas förväntningar. En sådan omorientering kan bara ske när det parlamentariska läget stabiliserats och man hittat en ledare som kan stå på egna ben.

Men det finns en fråga som Alliansen kan använda för att återta initiativet: försvaret. Visserligen har M tappat mycket av sin trovärdighet efter åtta år av besparingar och nedrustning, men de två herrar som stod som främst ansvariga för denna politik, Reinfeldt och Borg, har lämnat den politiska scenen och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget gör att Alliansen har en gyllene chans att vända frågan till sin fördel, inte minst då FP och KD är både försvars- och NATO-vänliga. Om borgarna skulle göra extravalet till en folkomröstning om försvaret och våga ta upp frågan om ett möjligt NATO-medlemskap, så har man en realistisk chans att kunna återta initiativet och ge nytt liv åt Alliansen.

Just i försvarsfrågan saknar nämligen Alliansens motståndare trovärdighet, något som är särskilt uppenbart beträffande V och MP. Så länge som Löfvén envisas med att regera med dessa två vänstersekter så saknar S all trovärdighet i alla frågor som berör nationell säkerhet. Och om S menar allvar med att ta ansvar och söka blocköverskridande överenskommelser, så är försvaret ett utmärkt lackmustest på hur mycket allvar S egentligen menar. Här har S ett lysande tillfälle att visa vad man går för och komma ut på rätt planhalva. Om försvaret blev den stora valfrågan skulle S få möjlighet att hoppa på båten och slippa den uppslitande folkomröstning som vore den troliga konsekvensen av en brusten försvarsöverenskommelse mellan M och S. Ingen förväntar sig att S ska ska klara av en kovändning i NATO-frågan på tre månader, men en tydlig fingervisning från S-ledningen att man ämnar att ingå en bred och förutsättningslös överenskommelse om försvaret efter valet skulle ge tillräckligt med demokratisk legitimitet för att rättfärdiga en senare omsvängning om NATO. Det är dock långt ifrån säkert att Löfvén är förmögen att se detta.

Återstår dock SD. För många har det varit mindre uppenbart att även SD saknar trovärdighet i försvarsfrågan. Det är ju just SD:s försvarsvänliga politik som gjort att man lyckats fånga upp en del gammelmoderater. Men SD:s folkhemsnostalgi och starka motstånd mot NATO gör det möjligt för borgarna (och socialdemokraterna) att ifrågasätta SD:s trovärdighet i en fråga som borde ligga varje Sverigevän och sann patriot om hjärtat: rikets säkerhet. SDU:s årsmöte valde just om den ryssvänlige Gustav Kasselstrand och återupprepade sitt krav att Sverige ska stå utanför NATO. Här går SD i otakt med sina egna väljare och det finns helt enkelt inte tid att genomföra en på sikt fullt möjlig omsvängning i frågan om NATO. Partiledaren är sjukskriven och man har inte råd att förlora SDU:s stöd i ett extraval. SD har bundna händer.

Att lyfta försvarsfrågan skulle ge borgarna ett tillfälle att ta sig ur det dödmansgrepp som identitetspolitiken hållit om Alliansen de senaste fyra åren. Man skulle få en realistisk chans att återvinna regeringsmakten och därmed vinna tid till att genomdriva en realpolitisk nödvändig omorientering av migrationspolitiken utan att snegla på SD. Dessutom skulle borgarna få en möjlighet att skapa en ny berättelse om Sverige, ty försvaret är en institution där man kan fostra nationell tillhörighet och sund patriotism utan hänsyn till vilken plats i världen där man råkar vara född.

Som sagt. Alliansen kan vinna extravalet och bryta det parlamentariska dödläget om man bara har modet och dådkraften att utnyttja detta tillfälle. Sprid detta inlägg om du vill bidra till att detta sker.