Statskuppen

För första gången på många år har jag på allvar börjat tvivla på om Sverige egentligen är en parlamentarisk demokrati och om det över huvud taget är någon mening att rösta. Förra gången jag kände på samma sätt var under folkomröstningen om EU 1994, då ja-sidan hade ett enormt övertag bland politiker och i media, trots att befolkningen var delad mitt itu i frågan. Det brydde sig dock inte överheten om, som med hot och lämpor skulle baxa svenska folket in i EU. Statsmedia förvandlades till en propagandakanal, där man lyckades klämma in EU-frågan i nästan vilka inslag som helst – inte helt olikt det sätt på vilket genusfrågor och militant "antirasism" idag blivit en till dårskap gränsade besatthet för vår journalistkår. Själv var jag engagerad för nej-sidan av ohejdad vana, men min övertygelse svajade betänkligt och jag kom på mig själv med att känna mig lättad när ja-sidan till slut vann. Samtidigt lämnade hela kampanjen en sur eftersmak av att det inte var rent spel, att politikerna svek sitt uppdrag att representera väljarna och att medierna mer agerade som hejarklack åt ja-sidan.

Nu har jag begrundat regeringsskiftet och det känns som om en statskupp har inträffat mitt framför ögonen på oss. Jag ska inte upprepa det som redan sagts så vältaligt om muppministären på mina bloggrannar. Kärnfrågan kvarstår: trots att väljarna röstat fram en övertygande icke-socialistisk majoritet i riksdagen och vill se ett samarbete mellan borgarna och SD, så lägger sig borgarna platt och låter socialdemokraterna och miljöpartiet bilda en minoritetsregering som är svagare än Ullstens folkpartiregering på 70-talet och radikalare än Göran Perssons olika regeringar.

Hur kan detta ens hända i en parlamentarisk demokrati? Oavsett vilket parti man röstar på tycks Miljöpartiet få en plats vid köttgrytorna, av det enda skälet att alla etablerade partier vill utestänga SD. Naturligtvis ska inte SD få mer inflytande än de fått i riksdagen, men är det inte dags för våra makthavare att sätta sig ned och fundera hur det nya opinionsläget ska få genomslag i politiken? Eller är avsikten att åter straffa väljarna genom att träffa oansvariga överenskommelser om invandring och sätta samman en av de tunnaste regeringarna i mannaminne? Och om det fortfarande inte är möjligt att släppa in SD i stugvärmen, varför kan man inte bilda en social-moderat betongregering som åtminstone har ett parlamentariskt underlag att genomföra sin politik och sedan låta väljarna säga sitt om fyra år?

Jag förstår inte heller vad borgarna har för plan för att återerövra regeringsmakten eller vad de har för plan över huvud taget. Kanske vill de ge de rödgröna tillräckligt med rep för att hänga sig själva av pur skadeglädje, men hur ska de agera om muppregeringen faller om ett par månader? Ett nyval skulle kunna bli katastrofalt för flera etablerade partier och SD skulle sannolikt stärka sin ställning ytterligare. Samtidigt finns inget som tyder på att dödläget i den svenska politiken kommer att brytas. Oavsett hur många röster SD får vid ett nyval eller vilka som bildar regering så kommer Miljöpartiet att beredas plats vid köttgrytorna.

Vad är det egentligen för mening med att rösta vare sig taktiskt eller ideologiskt om utfallet blir mer eller mindre detsamma? Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur av singaporeanskt eller ryskt snitt.