Det osar katt

Jag har just lyssnat igenom Radio Bubb.las föredömligt djuplodande intervju med den utpekade ryske säkerhetsrisken "Egor Putilov" och jag är inte det minsta imponerad av Putilovs historia. Det osar katt på lång väg. Att en rysk anhöriginvandrare inom kort tid och på egen hand skulle lyckas bli handläggare på Migrationsverket, arbeta som korrespondent i Syrien och publicera artiklar i flera svenska medier faller på sin egen orimlighet. Och Putilovs ovillighet att förklara varför han invandrade till Sverige eller hur har lyckades genomföra en gynnsam fastighetsaffär förstärker den bilden. När Martin Eriksson pressar honom på vad han tycker om Putin finns det ingen passion i Putilovs påstående att han oroar sig för utvecklingen. Men så fort samtalet glider in på frågor som svenska medier och invandringspolitiken så märker man hur han snabbt får upp ångan.

Jag började ana oråd redan när det uppdagades att den bild, som illustrerade den påhittade juridikstudenten "Tobias Lagerfeldts" debattartikel om rösträtt för asylsökande, i själva verket föreställde en inte ont anade ryss. Visserligen var bluffinlägget ett briljant sätt att driva med Aftonbladet, så det är lätt att förstå varför de blev förbannade och beslöt sig för att slå hårt tillbaka och avslöja Putilovs identitet. Men just tillvägagångssättet att publicera försåtlig information för att skapa förvirring är ett klassiskt exempel på den ryska favorittaktiken provokatsija, som syftar till att genom skenmanövrer få fienden att förnedra sig själv. När vi sedan får reda på att Putilov varit aktiv i en rad sfärer där Ryssland visat intresse – Sverigedemokraterna, migration, svenska medier, Ukraina-kretsar – ja, då kan man tycka vad man vill om Aftonbladet, men Putilov besitter noll trovärdighet. Om det är så att alla dess kopplingar bara är en slump och att Putilov utan egen förskyllan hamnat i blåsväder, så får någon annan driva den saken.

Bara Putilov själv vet exakt vad han har för förhållande till Putinregimen, om något sådant föreligger. Kanske är han en frilansade agent som har lösa kopplingar till FSB. Eller så bedriver Ryssland någon form av motsvarighet till Illegals Program, vilket var ett nätverk av ryska agenter som uppdagades i USA 2010. Eller så är Putilov-affären en rökridå som syftar till att dölja andra ryska operationer. Det är en vanlig rysk taktik att sumpa mindre viktiga agenter för att sopa igen spåren för mer betydelsefulla operatörer. Enligt vissa bedömare syftade Snowden-affären till att förskjuta uppmärksamheten från ryska mullvadar i NSA.

Det förefaller som ganska osannolikt att Putilov utgör ett allvarligt hot mot svensk säkerhet. Möjligen bör Migrationsverket ta sig en titt på de ärenden han handlagt och man kan ju undra hur Putilov fick uppehållstillstånd och medborgarskap så pass lätt.

Men jag kan inte låta bli att ställa frågan att om nu Putilov är ett exempel på en initiativrik, men något klumpig, rysk inflytelseagent av något slag, hur agerar då en mer slipad agent? Om Putilov snabbt och lätt lyckats infiltrera svenska myndigheter och medier inom loppet på fem-sex år, vad har då andra agenter lyckats med under längre tid och efter bättre förberedelser.? Det råder inget tvivel om att Putilov-affären allvarligt skadat Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska trovärdighet, men Aftonbladets och övriga mediers panikartade reaktion tyder på att man inser att de egna rutinerna brustit, för att uttrycka det milt.

Om Putilov lyckats publicera både verkliga artiklar och falska debattinlägg i Aftonbladet måste andra rimligen lyckats med det. Och samma sak gäller för hans verksamhet inom svenska myndigheter. Kan den svenska handfallenheten inför en rad allvarliga kriser de senaste tiden åtminstone delvis bero på ryska påverkansoperationer? Naturligtvis har Fnordspotting rätt i att många kriser säkert kan förklaras med ren inkompetens och aningslöshet. Men aningslöshet och inkompetens är också en öppen inbjudan till främmande makt att försöka påverka och förleda oss.

Vad var det jag sa?

Vad finns det att säga om Miljöpartiets kris och Åsa Romsons avsked från politiken som inte redan sagts? Det enda jag kan säga är att den rödgröna genomklappningen var fullt förutsägbar när vänstervågen sköljde över medierna förrförra sommaren och storögda journalister lyckades intala sig själva att MP skulle göra ett rekordval och Fi komma in i riksdagen.

För egen del skrev jag följande rader den 30 juli 2014 som kommentar till ett inlägg på min favoritblogg Fnordspotting:

Jag håller med, det börjar bli läskigt. Men beträffande vänstervinden i Sverige är jag mer optimistisk. De extrema utspelen den senaste tiden är ett tecken på att vänstern har drabbats av övermod och det är då man begår tabbar. Den svagaste länken i det rödgröna blocket är Miljöpartiet som inte granskats tillräckligt av media och sannolikt inte har någon krisberedskap att räkna med. Om ett mediadrev skulle bryta ut mot t.ex. Åsa Romson (som har alla förutsättningar att bli en genuint avskydd politiker) skulle Miljöpartiet inte palla trycket och korthuset falla ihop, ungefär som marken rämnade under Mona Sahlin '95 eller Feministiskt initiativ '05. Det tog nästan ett decennium för Sahlin och Fi att återhämta sig. Den stora frågan är om den rödgröna korthuset faller ihop [...] före eller efter valet. 

Nu återstår bara frågan hur djupt muppministären kommer att sjunka innan den spricker och borgerligheten vill ha regeringsmakten. Det är nu moderaterna måste agera och skrapa ihop en regering. Om två år kan det vara försent.

Trojanerna

Den 2 juni 1967 sköts den tyske studenten Benno Ohnesorg till döds på öppen gata i Västberlin efter det att en gatuprotest hade urartat i våldsamheter mellan demonstranter och polis. Demonstrationen var en protest mot den iranska shahens besök i Västtyskland och handgripligheter bröt ut när iranska agenter angrep de tyska demonstranterna, vilket till synes skedde med polisens goda minne. Det var när demonstranterna skingrats och tvingats ut på smågatorna som Ohnesorg sköts i bakhuvudet helt oprovocerat av en civilklädd polis, Karl-Heinz Kurras.

Mordet på Ohnesorg blev upptakten till den tyska vänstervågen i slutet på 60-talet. Dådet tycktes bekräfta allt som vänstern befarat om Förbundsrepubliken Tyskland: att den västtyska staten bara var en kuliss som dolde ett fascistiskt system i maskopi med USA. Och Kurras representerade verkligen allt som vänstern avskydde. Han var en fördriven tysk från den forna provinsen Ostpreussen och umgicks i suspekta högerkretsar. Till råga på allt beskyddade polisen Kurras och han fälldes aldrig för Ohnesorgs död, något som radikaliserade en hel generation västtyska studenter och blev en central del i den tyska 68-vänsterns stora berättelse. Även om den radikala vågen urartade i terrorism på 70-talet och den tyska återföreningen framtvingade smärtsamma uppgörelser med den östtyska statens täta band till den västtyska vänstern, så kvarstod mordet på Ohnesorg fortfarande som en fullt begriplig anledning till varför många välmående västtyskar anslöt sig till en vänsterradikal idelogi.

Ända tills 2009, då det visade sig att Kurras hade varit informant för Stasi och hemlig medlem i det östtyska statsbärande partiet SED. Visserligen gick det inte längre att leda i bevis att Kurras agerat på uttryckliga order från Östtyskland, men avslöjandena kastade ett nytt olycksbådande ljus över Tysklands efterkrigshistoria. Plötsligt var inget självklart längre. Om vi visste så litet om bakgrunden till mordet på Ohnesorg, vad är det mer vi missat? Hur djupt trängde östtyska agenter egentligen in i det västtyska samhället och hur stort inflytande hade de egentligen över den västtyska politiken? Hur ska vi egentligen förstå hela den tyska vänstervågen på 60- och 70-talen? Och med tanke på hur mycket det hyschats om Stasis påverkan i Sverige bör man också ställa sig frågan om vilken roll östblocket spelade i att vrida den svenska neutralitetspolitiken i en allt mer dogmatisk riktning.

Även om omvärlden i dag skiljer sig markant från det Kalla kriget, så kan man dra en hel del viktiga lärdomar av mordet på Ohnesorg som är aktuella i denna omtumlande tidsålder. Den viktigaste lärdomen är att våra öppna samhällen är sårbara för manipulationer utifrån och det kan vara farligt att dra förhastade slutsatser om dramatiska händelser som till synes förändrar historiens gång. Den masshysteri som drabbade Sverige i migrantkrisens kölvatten bör vara en tankeställare, inte minst med tanke på att notan för de oansvariga politiken riskerar att ytterliga urholka den skattemoral som är nödvändig för att hålla ihop ett samhälle.

En gång i tiden hade vi ett psykologiskt försvar och en medvetenhet om att utländska makter på olika sätt försökte påverka svensk politik och underminera försvarsviljan. I dag är en stor del av den beredskapen nedmonterad och svenska politiker har visat sig oförmögna att hantera politiska kriser på ett statsmannamässigt sätt. Det finns tecken på att detta förändrats efter Ryssland annekterade Krim häromåret, vilket bland annat utmynnat i en diskussion om hur ryska psyops försöker manipulera den svenska opinionen. Många tidningar och medier har ertappats med att publicera rysk desinformation och frågor har börjat resas om vilka band vissa individer och politiska rörelser egentligen har till grannen i öst. Och den något yrvakna diskussionen om huruvida Miljöpartiet infiltrerats av islamister är ytterligare en påminnelse om hur årtionden av identitetspolitik gjort det svenska samhället sårbart för otillbörlig påverkan.

Men mordet på Ohnesorg visar också på att det finns uppenbara risker med att leta efter utländska agenter bland personer och rörelser som öppet försöker att påverka svensk politik i en viss riktning. En inflytelseagent behöver inte alls ha medlemskap i ett suspekt parti eller ha starka personliga band till främmande makt. Han eller hon kan precis lika gärna vara aktiv i en respekterad politisk rörelse eller vara en till synes oförvitlig skribent på en uppburen nyhetsredaktion. Kort sagt behöver personen ifråga inte alls vara aktiv i de problemområden som vi normalt förknippar med främmande intressen för att skapa en förvirring och demoralisering som tjänar utländska intressen. Om det är något som det gångna året visat så är det hur farligt det är att ryckas med i masshysteri, paranoia och moralpanik av allehanda slag.

Läs mer: Provokatörerna

Vems ärenden går DN?

Knappt har jag avslutat mitt förra inlägg med en stilla undran om när den svenska pressen ska börja skärpa till sig i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, så publicerar DN en högprofilerad artikel om hur SD håller att på bli rumsrena i de fina salongerna på Östermalm. På ett försåtligt sätt kontrasterar man politiskt anfäktade östermalmsbor, som paret Adelsohn-Liljeroth, med moraliskt oförvitliga invånare som Anne Ramberg. Reportaget har inte helt oväntat skapat viss turbulens i den svenska mediesfären och i en uppföljning på det egna reportaget låter man statsvetaren Ulf Bjereld agera sanningsvittne, utan att nämna att han också är högt uppsatt socialdemokrat.

Eftersom DN sedan ett par år slutat upp med att ens låtsas som att man bryr sig om konsekvensneutralitet och istället driver "agendasättande journalistik", så bör man ställa sig frågan vilken agenda som man sätter med det här reportaget? Vad är det för publicistiska överväganden som gör att man väljer att publicera det här reportaget bara en dag efter en trolig rysk cyberattack mot den egna tidningen? Just i det läget som borgerligheten håller på att justera sin migrationspolitik för att ligga mer i linje med väljarna och funderar på hur man ska kunna skapa en ny borgerlig konstellation vid valet 2018, så väljer alltså DN att publicera ett reportage som sår split i det borgerliga lägret och strör nytt salt i sår som ännu inte läkt. Reportaget hade inte varit särskilt uppseendeväckande om det hade publicerats av LO-ägda Aftonbladet, som inte gör någon hemlighet av sin ambition att använda SD som utpressning mot borgarna, men nu är det den i formell mening borgerliga Dagens Nyheter som väljer att använda sin ställning i media för att underminera borgerligheten. Vem tjänar på detta?

Jag tror man måste ställa frågan när en borgerlig tidning slutar att vara borgerlig. DN förfäktar förvisso vissa borgerliga ståndpunkter på sin ledarsida och driver sedan länge frågan om NATO-anslutning, men exakt hur har man tänkt sig att en borgerlig regering ska kunna bildas inom rimlig tid, om man istället för att granska den sittande regeringen ger sig på företrädare för ett av det viktigaste borgerliga partierna? Och hur har DN tänkt sig att en NATO-anslutning någonsin ska bli verklighet om man ständigt fokuserar på politiska frågor som leder bort opinionsbildningen från säkerhetsfrågorna?  Jag undrar när borgerligheten börjar inse DN har blivit en söndrande kraft.

Värnlöst läge

Anna Dahlberg har författat en av de viktigaste ledartexterna som skrivits på ett tag, inte minst med tanke på de ryska cyberattackerna på svenska medier. Västvärldens säkerhetspolitiska system står i gungning och det är inte längre otänkbart att både EU och NATO spricker i ett läge där de behövs som mest. Precis som Dahlberg påpekar handlar det inte bara om hotet att Trump eller Le Pen vinner presidentvalen i USA respektive Frankrike, även Obama, Merkel och Cameron svajar betänkligt. 

Obama kom till makten som en president som skulle skapa försoning mellan USA och Mellanöstern, men när hans politik sattes på svåra prov under den arabiska våren 2011 visste han inte hur han skulle agera, något som Putin inte var sen att utnyttja. Ända sedan Putin synade Obamas bluff om "röda linjer" i Syrienkriget har den ena dominobrickan efter den andra fallit. Genom att slå upp portarna för obegränsad flyktinginvandring utsatte Merkel (och Löfven) sammanhållningen i EU för svåra påfrestningar, bara ett par veckor efter det att man lyckats styra ut ur den grekiska eurokrisen. Och Camerons höga spel i EU-frågan kan mycket väl leda till att Storbritannien träder ut ur EU och att Skottland bryter sig ur.

Det är naturligtvis inte så att Putin ligger bakom alla kriser som Europa drabbats av de senaste fyra åren, men han har skickligt utnyttjat EU:s svagheter och vidgat sprickan mellan USA och EU. Även om man kan ha olika åsikter om i vilken grad Edward Snowden var en rysk agent, så råder det inget tvivel om att Snowdens läckor skapade en akut förtroendekris mellan europeiska politiker och Obama-administrationen. När Ryssland flyttade fram sina ställningar genom att annektera Krim famlade NATO i mörkret och det har bara blivit värre. Det är inte längre otänkbart att Ryssland krossar NATO genom en strategisk attack på Baltikum.

Inte heller är det så att EU skulle vara utan problem om vi haft bättre regeringar i Sverige. Men vårt patologiska självskadebeteende har förvärrat krisen i EU på en rad sätt. Vår vägran att rusta upp vårt försvar och gå med i NATO försvagar sammanhållningen i Väst. Idag talar Obama öppet om hur Europa åker snålskjuts på USA:s försvar. Och även om regeringen Löfven stramat upp migrationsströmmarna har Sveriges tondöva hållning i migrationsfrågan fördjupat splittringen i EU och bidragit till Tysklands tilltagande isolering. Slutligen har vår utstuderade naivitet beträffande islamisk terrorism allvarligt skadat vår trovärdighet som en pålitlig säkerhetspolitisk partner.

När jag för ett år sedan tog upp möjligheten att Putin kan ha ett finger med i spelet bakom den politiska förlamningen i Sverige fick jag en del menande nickar, men fick också vänliga gliringar om att jag ägnade mig åt konspirationsteorier. En euro-kris och en migrationskris senare är det ingen som skrattar längre. Inte så att jag på något sätt var originell eller ensam om att tänka i dessa banor, men mycket av de saker som jag sade för ett år sedan om ryskt inflytande är mer eller mindre accepterade som sanningar idag. Ingen tvivlar till exempel på att Putin använt migrationsströmmarna till Europa för att så split i EU. Ryssland har skickligt spelar på de självdestruktiva beteenden som jag identifierade för drygt ett år sedan och nu talar fler och fler kommentatorer om att Sverige befinner sig i ett värnlöst läge.

Det är inte det minsta kul att bli sannspådd. Och det vore klädsamt om svenska medier inte utnyttjade cyberattacken för att slå sig för bröstet, utan började fundera på vad man spelat för roll i att framkalla ett akut säkerhetspolitiskt läge genom att undergräva försvarsviljan. Än är det inte försent att vända skutan, men det börjar bli bråttom.