Kartellen

Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur av singaporeanskt eller ryskt snitt. 

Ovanstående skrev jag någon dag efter det att Löfvén bildat regering i oktober och nu har mina värsta farhågor besannats: borgarna och de rödgröna fegade ur i sista stund och gjorde upp om nya spelregler mitt under pågående mandatperiod för att beröva SD sin vågmästarroll. Nu befinner vi oss i ett läge där 49 av riksdagens ledamöter inte längre räknas och där Alliansen tilldelat vänsterpartiet vetorätt över regeringens politik.

Grattis, politiker, jag hoppas att ni är stolta över vad ni åstadkommit. Ni har åsidosatt det parlamentariska systemet och den interna partidemokratin, och ni har bekräftat att SD är det enda oppositionspartiet. Hur ska ni kunna möta väljarna i nästa val? Hur ska ni möta era medlemmar på nästa partistämma? Eller var ni så desperata att undvika en katastrof i extravalet att ni inte tänkte så långt?

Det som gör decemberöverenskommelse till en odemokratisk valkartell är att partierna inte hade något mandat från väljarna och sina partimedlemmar att agera på det här sättet. Inte nog med att Anna Kinberg Batra haft mage att bilda kartell med Stefan Löfvén innan hon ens valts till partiordförande, hon har också haft fräckheten att lova bort moderaternas röster i åtta år framöver, ända fram till riksdagsvalet 2022! Det är inte en särskilt lysande inledning på ett ledarskap över Sveriges andra största parti. Vad finns det för poäng med att inställa sig på moderaternas partistämma om en vikarierande partiledare kan göra upp över medlemmarnas huvuden på det sättet? Att Kinberg Batra anser att hon kan komma undan med detta tyder på att hon leder ett leninistiskt elitparti, där politbyrån kan köra över medlemmarna hur som helst.

Som sagt. Fyra år är en lång tid i politiken och mycket kan ännu hända. Om den interna partidemokratin fungerar inom borgerligheten så kommer partiledningarna bytas ut och valkartellen rivas upp. Men om den här överenskommelsen mot all förmodan ligger fast till nästa val så finns det inte bara skäl att ifrågasätta om Sverige fortfarande är en parlamentarisk demokrati. Det finns också goda skäl att vädra tanken att svensk politik kanske fjärrstyrs utifrån. Varför skulle annars vår politiska elit vara så ivrig att förstöra spåren efter decennier av politisk infiltration från östblocket just nu? Ja, jag vet hur det låter och jag gillar inte konspirationsteorier heller. Men tanken har slagit mig mer än gång under det senaste året. Jag hoppas verkligen att det händer något snart så jag kan vifta bort de tankarna en gång för alla. Jag vill verkligen tro att det finns någon mening med att rösta i riksdagsvalet nästa gång.

Kamikazevalet

Ju mer jag funderar på det ännu ej utlysta extravalet desto mer säker blir jag på att det kan bli en fullkomlig katastrof för de etablerade partierna. Det verkar som om partierna utåt sett låtsas som att detta blott och bart är en repris på det förra valet och man nu ger väljarna en andra chans att säga sitt. Men det här är inget val som andra.

I normala val kommer riksdagsvalet som ett slags grand finale på en lång het politisk sommar med P1:s sommarpratare, allmänt semestermys, roséstinna Almedalsveckor, ungdomsläger, kändisvimmel, dörrknack i sensommaren och andra sommarritualer. Allt detta mynnar ut i en nagelbitande melodifestival där folket får säga sitt och politikerna får i uppdrag att gilla läget och bilda regering. Det blir mycket svårt att upprepa den här dynamiken under Sveriges mest kalla och mörka årstid och i ett läge där det är oklart vad partierna exakt går till val på, med undantag för SD som intagit en central position i valdebatten. Än så länge finns det tid för de rödgröna och alliansen att drömma fram en vision som kan tävla med SD:s brutala tydlighet, men för var dag som går framstår detta som mer osannolikt. Istället gräver partierna ned sig allt djupare i skyttegravarna.

Därför vågar jag säga att den avgörande frågan kommer att bli valdeltagandet, som med all sannolikhet kommer att bli lägre än i det ordinarie riksdagsvalet och likna Europavalet mer än ett vanligt riksdagsval. (Jag är inte ens säker på om jag själv kommer att rösta.) Lågt valdeltagande missgynnar ofta stora etablerade partier och ger små uppstickare en extra skjuts uppåt. Om vi fortfarande hade befunnit oss i maj månad hade det funnits en rad uppstickare att välja mellan – Fi, MP, PP, SD och V – men efter den rödgröna muppministärens kapitala fiasko är det högst osannolikt att MP och V kommer att kunna bära upp ett rödgrönt regeringsalternativ. Sossarna kommer sannolikt göra ett katastrofval. Inom borgerligheten är situationen minst lika osäker. Centern har vind i seglen, men det råder upprorsstämning i moderaterna på lokal nivå, det parti som förlorade mest till SD, samtidigt som KD och FP håller på att tappa styrfart ordentligt. Det enda partiet som har vind i seglen just nu är SD och inget tyder på att detta kommer att förändras de närmaste månaderna.

I det ordinarie valet den 22 september 2014 röstade 6.290.016 (c:a 85%) medborgare i riksdagsvalet, vilket ledde till att SD:s 801.178 röster blev 12,86% av de totala röstetalet och 49 mandat i riksdagen.

Låt oss för ett ögonblick strunta i de senaste opinionsundersökningarna och istället utgå ifrån att SD lyckas få ut alla sina 800.000 väljare i extravalet den 22 mars 2015,  varken mer eller mindre, men med ett lägre allmänt valdeltagande. Ponera att bara fem miljoner (68% av valmanskåren) lyckas pallra sig ut till valbåsen – det skulle innebära att SD skulle få 16% procent av rösterna utan att behöva anstränga sig. Om valdeltagandet blir lika lågt som EU-valet (51,07%), men med bibehållet röstetal för SD, skulle siffran bli 21%.

Om vi tar hänsyn till att SD just nu stiger i opinionsundersökningarna och antar att de kan få ut sina nya väljare till valbåsen blir bilden ännu mer dramatisk. Om vi utgår ifrån att SD behåller sina röster och hämtar nya röster ut potten av väljare från det ordinarie riksdagsvalet (6.290.016 röster), så skulle det nuvarande opinionsläget med 18% procent av väljarkåren innebära 1.132.202 röster i mars 2015. Men om det totala valdeltagandet samtidigt sjunker till 5,5 miljoner skulle detta leda till att denna miljon röster skulle utgöra 20,5% av rösterna och om det sjönk till 5 miljoner skulle man ha chans på 22,6% av mandaten i riksdagen – det vill säga mer eller mindre det antal mandat moderaterna har i den nuvarande riksdagen. Vad händer då?

Det här är naturligtvis en mycket grov sifferlek där jag har lekt med ett litet antal parametrar och jag utgår ifrån att statsvetare kommer att göra mer vederhäftiga prognoser med sina mer slipade analysverktyg. Allt jag velat peka på är att ett ökat allmänt stöd för SD i kombination med ett lågt valdeltagande kan ge SD betydligt fler mandat i riksdagen än opinionssiffrorna ger för handen. Är detta något som de rödgröna partierna och Alliansen har övervägt? Vi kan stå inför ett paradigmskifte i svensk politik och det verkar inte som några av de etablerade partierna har några reservplaner i skrivbordslådan inför en sådan utgång. En övertygande frammarsch för SD skulle tränga ut flera etablerade riksdagspartier och samtidigt ge en långvarig baksmälla för de vingklippta maktpartierna, som nu skulle tvingas regera tillsammans med SD som enda oppositionsparti. Är de förberedda på detta? Annars riskerar extravalet 2015 bli ihågkommet som "kamikazevalet" av de nya krafter som kommer att tvingas städa upp och förnya de partier som överlever denna prövning.

The Invasion of the Body Snatchers

Som de flesta andra högutbildade etniska svenskar mitt i livet har jag en vid bekantskapskrets med stark övervikt av folk med olika typer av vänsteråsikter, så de senaste månaderna har stora delar av mitt Facebook-flöde dominerats av olika former av reaktioner på valresultatet och det stundande nyvalet.  Från andra hörn av min bekantskapskrets utanför Sverige strömmar det dessutom länkar och utfall som handlar om olika exempel på polisiärt övervåld mot etniska minoriteter i USA. Vad som händer i resten av världen, med möjligt undantag för Mellanöstern, verkar inte bekymra någon. Att utvecklingen i kriget mellan Ryssland och Ukraina kanske, möjligen, skulle kunna vara ett större hot mot vår och Europas demokrati verkar inte föresväva någon kritisk massa av tänkande individer ur släktet homo sapiens.

Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:

• 13 procent av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet och än fler kommer sannolikt att göra det i extravalet. Alltså är vi på väg in i en ny Weimarrepublik och om vi inte aktar oss så kommer betydande delar av svenska folket forslas in i ett nytt Auschwitz-Birkenau. Det är inte välkommet att påpeka det problematiska i att hatet mot SD nu blivit starkare än sexualdriften.
• En obeväpnad svart man dräps av en vit poliskonstapel i en småstad i Missouri. Detta kan allenast och enkannerligen vara ett uttryck för strukturell rasism, inte en urspårad vapenkultur eller mänsklig inkompetens. Varje försök att vidga diskussionen avfärdas som en eftergift åt 500 år av rasism och diskriminering.
• President Obama trumfar igenom en amnesti för några miljoner odokumenterade invandrare. Detta får inte ses som en pragmatisk och humanitär engångsåtgärd i en ohållbar situation, utan bevisar utom varje rimligt tvivel att fri invandring och öppna gränser är det enda rätta, överallt, oavsett sammanhang. Hur denna inställning går ihop med en skälig minimilön för låginkomsttagare eller ett fungerande socialt skyddsnät är en ovidkommande frågeställning.

Varje försök till problematisering i dessa diskussioner bemöts med oförståelse, tystnad och outtalade hot om avbrutna vänskapsband eller nedgradering av status på Facebook. Därför aktar jag mig mycket noga med vad jag säger och till vem. Jag har alltid strävat efter att vara en resonerande människa och tycker om att pröva olika åsikter mot varandra, ibland för sakens egen skull. Samtidigt har jag en stark rättskänsla och anser att alla har rätt att få sin sak prövad och att ingen ska dömas på skuld genom sammankoppling (guilt by association). Man ändrar inte spelreglerna mitt i matchen när det egna laget ser ut att förlora. Men denna inställning, som jag är gammaldags nog att betrakta som ett uttryck för anständighet, är lika sällsynt som tecknad film var i min barndoms TV.

Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.

Gör extravalet till en folkomröstning om försvaret

Jag är lättad. En historiskt svag och inkompetent vänsterregering med minimalt parlamentariskt stöd har äntligen fallit, tack vare att Alliansen vågade stå för sin politik och på grund av att SD såg ett guldläge att flytta fram ställningarna. Det demokratiska systemet visade sig fungera och det kanske finns hopp för den svenska parlamentariska demokratin trots allt. Nu blir det extraval den 22 mars 2015 och väljarna får en ny chans att säga sitt.

Frågan är bara vad vi ska rösta om. SD har spelplanen klar för sig och vill göra extravalet till en folkomröstning om massinvandringen, något som är helt begripligt med tanke på partiets inriktning. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har hanterat situationen mästerligt, oavsett vad man anser om SD:s politik. Mer oklart är dock vad de övriga partierna kommer att gå till val på. Tror verkligen Löfvén, Fridolin och Romson att väljarna kommer att belöna dem för att ha skapat svensk nutidshistorias mest taffliga och oerfarna regering? Då är det mycket illa ställt med det rödgröna blocket, men allt tyder på att det finns litet sjukdomsinsikt i det lägret.

Och hur ska Alliansen kunna utnyttja detta guldläge att återvinna regeringsmakten? Även om borgarna fortfarande utstrålar betydligt mer sammanhållning, erfarenhet och statsmannaskap än de rödgröna, så kan de inte köra på som vanligt efter de tydliga signaler borgerliga väljare gav i september genom att gå över till SD. Om Alliansen låter extravalet bli en folkomröstning om massinvandringen riskerar de att förlora ännu fler röster till SD, när allt fler väljare inte utan skäl betraktar SD som det mest trovärdiga partiet i migrationsfrågor. Just nu står alldeles för mycket på spel för borgerligheten för att man ska klara av att hantera denna utmaning, KD riskerar att falla ur riksdagen och även FP hänger löst i ett extraval. Alliansen har helt enkelt inte någon tid till att genomföra någon omsvängning i migrationspolitiken för att möta verklighetens bistra utmaningar och de egna väljarnas förväntningar. En sådan omorientering kan bara ske när det parlamentariska läget stabiliserats och man hittat en ledare som kan stå på egna ben.

Men det finns en fråga som Alliansen kan använda för att återta initiativet: försvaret. Visserligen har M tappat mycket av sin trovärdighet efter åtta år av besparingar och nedrustning, men de två herrar som stod som främst ansvariga för denna politik, Reinfeldt och Borg, har lämnat den politiska scenen och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget gör att Alliansen har en gyllene chans att vända frågan till sin fördel, inte minst då FP och KD är både försvars- och NATO-vänliga. Om borgarna skulle göra extravalet till en folkomröstning om försvaret och våga ta upp frågan om ett möjligt NATO-medlemskap, så har man en realistisk chans att kunna återta initiativet och ge nytt liv åt Alliansen.

Just i försvarsfrågan saknar nämligen Alliansens motståndare trovärdighet, något som är särskilt uppenbart beträffande V och MP. Så länge som Löfvén envisas med att regera med dessa två vänstersekter så saknar S all trovärdighet i alla frågor som berör nationell säkerhet. Och om S menar allvar med att ta ansvar och söka blocköverskridande överenskommelser, så är försvaret ett utmärkt lackmustest på hur mycket allvar S egentligen menar. Här har S ett lysande tillfälle att visa vad man går för och komma ut på rätt planhalva. Om försvaret blev den stora valfrågan skulle S få möjlighet att hoppa på båten och slippa den uppslitande folkomröstning som vore den troliga konsekvensen av en brusten försvarsöverenskommelse mellan M och S. Ingen förväntar sig att S ska ska klara av en kovändning i NATO-frågan på tre månader, men en tydlig fingervisning från S-ledningen att man ämnar att ingå en bred och förutsättningslös överenskommelse om försvaret efter valet skulle ge tillräckligt med demokratisk legitimitet för att rättfärdiga en senare omsvängning om NATO. Det är dock långt ifrån säkert att Löfvén är förmögen att se detta.

Återstår dock SD. För många har det varit mindre uppenbart att även SD saknar trovärdighet i försvarsfrågan. Det är ju just SD:s försvarsvänliga politik som gjort att man lyckats fånga upp en del gammelmoderater. Men SD:s folkhemsnostalgi och starka motstånd mot NATO gör det möjligt för borgarna (och socialdemokraterna) att ifrågasätta SD:s trovärdighet i en fråga som borde ligga varje Sverigevän och sann patriot om hjärtat: rikets säkerhet. SDU:s årsmöte valde just om den ryssvänlige Gustav Kasselstrand och återupprepade sitt krav att Sverige ska stå utanför NATO. Här går SD i otakt med sina egna väljare och det finns helt enkelt inte tid att genomföra en på sikt fullt möjlig omsvängning i frågan om NATO. Partiledaren är sjukskriven och man har inte råd att förlora SDU:s stöd i ett extraval. SD har bundna händer.

Att lyfta försvarsfrågan skulle ge borgarna ett tillfälle att ta sig ur det dödmansgrepp som identitetspolitiken hållit om Alliansen de senaste fyra åren. Man skulle få en realistisk chans att återvinna regeringsmakten och därmed vinna tid till att genomdriva en realpolitisk nödvändig omorientering av migrationspolitiken utan att snegla på SD. Dessutom skulle borgarna få en möjlighet att skapa en ny berättelse om Sverige, ty försvaret är en institution där man kan fostra nationell tillhörighet och sund patriotism utan hänsyn till vilken plats i världen där man råkar vara född.

Som sagt. Alliansen kan vinna extravalet och bryta det parlamentariska dödläget om man bara har modet och dådkraften att utnyttja detta tillfälle. Sprid detta inlägg om du vill bidra till att detta sker.

Skarpt läge

Nu är det allvar. Regeringen och försvarsmakten har bekräftat att det var en ubåt som kränkte svensk territorialvatten tidigare i höst. Att kränka Sveriges territoriella integritet djupt inne på vårt territorialvatten är betydligt allvarligare än att göra en liten inflygning över svenskt luftrum. I bästa fall handlar det om att ryssarna ökat sin militära aktivitet och vill sända en signal till Sverige, men i värsta fall kan det vara förberedelser till krig. Vår värnlöshet har skapat ett säkerhetspolitiskt vakuum som är en fara både för oss själva och våra grannar. Och det osäkra politiska läget under muppministären är en öppen inbjudan till lede Vladimir att trappa upp sina provokationer.

Nu är det dags för riksdagspartierna att samla sig och snabbutreda ett NATO-medlemskap. Just nu skiter jag i statsbudgeten och vem som är statsminister. Jag förväntar mig att S och M tar ledningen med stöd av C, FP och KD. Det här är ett lysande tillfälle för moderaterna att vinna tillbaka de väljare man förlorat till SD eller sofflocket. Onekligen kommer en diskussion om NATO-inträde riva upp stora sår inom sossarna, men det är en smäll de får ta. De har skjutit upp det här beslutet alldeles för länge och väljarna kommer att straffa dem om de inte visar upp det statsmannaskap som sossarna länge förknippades med. De kan ta hjälp av den bildsköne socialdemokraten Jens Stoltenberg, som säkert ställer upp med att charma skeptikerna.

Ingen förväntar sig att MP och V kommer att ställa upp på ett NATO-medlemskap, men det vore klädsamt om de steg åt sidan och inte försvårade processen, genom att till exempel kräva en uppslitande folkomröstning. Utan nationell suveränitet finns det inget utrymme att drömma vackra drömmar om en ambitiösare jämställdhetspolitik eller generösare asylmottagning. Så enkelt är det. Och vem som helst utom Göran Greider begriper att ett NATO-medlemskap skulle göra det lättare att minska den svenska vapenexporten, som finansierar vår alliansfrihet. Kanske skulle en omställning till civil produktion frigöra resurser att återta förlorad mark inom tillverkningsindustrin.

Slutligen skulle en diskussion om NATO-inträde skulle också ge SD en möjlighet att ta steget fullt ut och bli ett trovärdigt parti genom att göra upp med sin ryssvänliga falang och överge sitt motstånd till NATO. Det skulle göra att partiet blev mer i linje med sina väljare som är betydligt mer positiva till NATO än partiledningen är. En sådan omsvängning skulle vara svår att genomföra nu när partiledaren är sjukskriven, men om de inte klarar av det så har de gett ett kraftfullt vapen till M i nästa valrörelse.

Det är dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar nu. Om Sverige inte går med i NATO snarast så bör vi fundera på om inte ryssarna underhåller ett nät av agenter djupt inne i det svenska politiska systemet. Det är en frågeställning som jag kanske kommer att återkomma till i ett senare inlägg.

Ogiltig färdhandling

Med tanke på det ökade asyltrycket mot Sverige börjar det bli uppenbart för kunniga politiska bedömare att en kraftig åtstramning av invandringen kommer att bli nödvändig inom en snar framtid. Även om ingen vågar säga det rent ut är det just en åtstramning som många borgerliga debattörer som Thomas Gür, Ivar Arpi, Peter Santesson med flera har i tankarna. De lägger fram bevisen för det orimliga i de nuvarande volymerna och låter läsarna dra sina egna slutsatser, samtidigt som mediavänstern ylar av ångest inför det oundvikliga slutet på fyllefesten. Frågan är inte om det kommer ske, utan hur det kommer att ske.

Eftersom den svenska invandringsdebatten gått i baklås sedan SD kom in i riksdagen 2010 är det mest sannolikt att den oundvikliga åtstramningen kommer att ske på grund av påtryckningar utifrån. Det kommer att göra mycket ont för gemene man på ett sätt jag snart kommer att förklara, men det skulle ändå vara den minst smärtsamma utvägen för de etablerade politiska partierna och opinionsbildarna, som kan göra sken av att behålla avståndet till SD och istället kan skylla på force majeure. Jag är ganska övertygad om att flera borgerliga politiker redan nu dagdrömmer om att EU tvingar oss att strama upp vår invandringspolitik, ungefär som en försynt studieintresserad elev hoppas att klassföreståndaren ryter till mot klassens bråkmakare.

Hittills har EU och våra grannländer inte haft något emot att Sverige blivit slutdestination för den omfattande asylinvandringen till Europa. Italien och andra Medelhavsländer skickar gladeligen vidare asylsökare utan pass och asylskäl till Sverige, där politikerna inte anser att de har något annat val än att ge dem PUT. Men när prognoserna pekar mot att det kan bli hundratusentals asylsökande plus anhöriginvandring så innebär detta att Sverige inom ett par år kommer att dela ut medborgarskap och pass till kanske en kvarts miljon personer eller mer, varav en mycket stor del varken har asylskäl eller har identifierat sig tillfredsställande. En liten del av dem kan mycket väl vara terrorister från ISIS som sedan kan sedan resa fritt till andra EU-länder och visumfritt till en rad andra länder.

Eller? Det är just här det kommer att bli problem. Sverige har blivit ett centrum för identitetstvätt och det kommer att få konsekvenser på sikt. Om inte Sverige klarar av att upprätthålla kontroll över vilka som rör sig över våra gränser och vilka som får svenska medborgarskap så kommer andra att göra det. Om vi river de återstående murarna kring Sverige så kommer andra resa murar mot Sverige. Migration är, precis som marknader, ett jämviktssystem. Ingen vill ha en granne som låter sitt hus stå öppet för vem som helst och som inte håller ordning på sina gäster. Det är det här som REVA-debatten egentligen handlar om eller borde handla om, nämligen vår skyldighet att upprätthålla de inre gränskontrollerna. Men nu riskerar vårt asylsystem att haverera på kort tid och förr eller senare kommer våra grannar att sätta ned foten, eftersom vi inte verkar vara förmögna att göra det själva.

Ett första steg är att våra nordiska grannländer upphäver passfriheten och inför permanenta gränskontroller vid våra gemensamma gränser. Ett andra steg är att samma sak sker med EU och att vi kanske till och med kastas ur Schengen tills vi rett upp asylröran. Ett tredje steg, om vi inte skärper oss, är att svenska pass förlorar sin gräddfilsstatus i världen och att vi kommer att tvingas söka visum till länder som vi är vana att kunna resa till på stundens infall. Alla dessa åtgärder finns runt hörnet om vi inte skärper oss och slutar dela ut permanenta uppehållstillstånd och pass som om det handlade om rabattkuponger till ICA.

Vilken regering, vilken politiker, vilket parti vill stå som ansvarig för en sådan vindkantring? Men det är bara att välja. Om inte vi väljer kommer någon annan att göra det åt oss och de kommer sannolikt att skita i hur ont det gör.

Uppdatering 1: Nu har Expressens Anna Dahlberg tagit tjuren vid hornen och gjort upp en lista på rimliga åtgärder som borde vidtas för att rädda asylpolitikens trovärdighet. Det är uppenbart att fördämningarna håller på att brista.

Uppdatering 2: Södermanlands nyheter: "Turkiet hatar svenska pass"

Den anständiga och den oanständiga vänstern

I ett land där reptilvänstern har starka fästen inom gammelmedia och de etablerade partierna är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns anständiga människor på vänsterkanten. Människor som är beredda att lyssna till motståndare, ompröva tidigare ståndpunkter och gå emot strömmen när magkänslan säger att något är fel. Eftersom ett hälsosamt politiskt samtal behöver tydligt artikulerade röster på alla flanker måste vi slå vakt om dessa röster, vi bör uppmärksamma dem inte bara när de har fel, utan när de träffar rätt.

Åsa Linderborg är en person som nästan alltid har fel i sakfrågor: det må vara Israel, antirasismen, eller kommunismens förbrytelser. Listan kan göras lång. Men varje gång jag fnyser åt henne kommer jag ihåg att hon skrivit en gripande bok om sin alkoholiserade far, en av få svenska böcker som faktiskt rört mig till tårar. Linderborg utstrålar en motsägelsefull integritet som jag måste förhålla mig till. Det vore lätt att förklara hennes integritet med de perspektiv hon fått när hon gjort sin klassresa från arbetarkvarteren i Västerås, till en doktorsexamen i historia och vidare in i kultureliten, men man skulle precis lika gärna säga att det är hennes integritet som möjliggjort klassresan.

När man läser hennes kolumner den senaste tiden märker man att hon kämpar med att få grepp om det radikalt förändrade inrikes- och utrikespolitiska landskapet: SD:s framgångar i riksdagsvalet, Rysslands invasion av Ukraina, Mellanösterns apokalyptiska sammanbrott, islamismens frammarsch och så vidare. Ingenting som händer nu kan förklaras med det marxistiska tankebygge hon skolats i sedan tonåren, men hon vägrar att sluta tänka eller att hålla käft. Ibland blir det fel, ibland inte. Ta bara hennes reaktion på utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister, där hon vägrar att stämma in i hyllningssången och jamsa med i det identitetspolitiska pladdret:

Identitetsperspektivet blir så dogmatiskt att det går över styr om vi inte kan förhålla oss till det faktum att Alice Bah Kuhnke är Sveriges största makthavare på kulturområdet. Mediernas jobb är att granska makten, alldeles oavsett ministerns kön och hudfärg.

Denna mening beseglar sannolikt hennes anseende inom reptilvänstern, men hon har sagt något som måste sägas och hon är uppenbarligen beredd att ta konsekvenserna. Och det blir inte sämre av att det är en vänsterdebattör som säger det.

En annan vänsterpolitiker som jag motvilligt hyser aktning för är Nalin Pekgul, en politiker som jag i det närmaste avskydde när hon var som mäktigast. Sedan hon trätt (eller tvingats) undan från maktens köttgrytor har hon dock utvecklats till en av de ihärdigaste och mest initierade kritikerna av islamiseringen av Sveriges förorter, nu senast i ett skarpt inlägg mot den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan, som hon anklagar för att ha en dold islamistisk agenda. Dessutom har hon skrivit en bok tillsammans med sin make på samma tema. Ingen behöver tvivla på att konsekvenserna av detta för hennes politiska karriär kommer att bli förödande. Socialdemokraterna är ett parti som sätter högt värde på lojalitet och sammanhållning, och det är uteslutet att Pekgul kommer hamna på valbar plats den närmaste tiden. Hon är stekt, men hon kan hålla huvudet högt.

Min aktning inför Linderborgs och Pekguls integritet är lika intensiv som min förskräckelse för hur arrogant och nedlåtande Mehmet Kaplan har valt att bemöta anklagelserna att han går islamismens ärenden. Ta bara hans replik i Dagens Industri, där ingressen bjuder på följande tankevurpa:

Vissa debattörer behöver uppenbarligen en fiende när det gäller frågan om extremism.

Vad menar han här, rent logiskt? Om man pekar ut en rörelse som extremistisk så har man definitionsmässigt identifierat en politisk fiende – i alla fall så länge som man anser att en parlamentarisk demokrati med yttrandefrihet är något att stå upp för. Vill man vara välvillig kan man ju förklara påståendet med att Kaplan försöker utmana vårt intellekt med en olösbar zenbuddhistisk gåta. Men om man inte vill göra det allt för krångligt för sig så är den mest rimliga tolkningen av denna horrör att Kaplan inte anser att islamismen är extremistisk, vilket är precis den hållning som Pekgul med flera anklagar honom för att hysa.

Längre ned i genmälet kommer han med följande kryptiska påstående:

Men på ett djupare plan handlar den här frågan om ifall människor med muslimsk tro har rätten att alls resonera intellektuellt, eller om vi kollektivt ska reduceras till andra klassens deltagare i den politiska debatten. För om man som muslim inte får säga något alls om politiska frågor annat än att man hatar extremism så kommer extremismen aldrig att kunna diskuteras eller bekämpas. 

Det här säger han alltså i svaromål mot Nalin Pekgul, som enligt egen utsago är troende muslim, och som tagit sig "rätten att resonera intellektuellt" i Dagens Industri. Antingen menar han att hon inte är någon riktig muslim eller lider av något slags falskt medvetande, vilket i så fall bekräftar hennes misstanke att Kaplans islamistiska rörelse försöker monopolisera rätten att avgöra vad som är islam och vem som är muslim. Eller så menar han stilenligt nedlåtande att Pekgul fått sin inträdesbiljett i det svenska politiska samtalet genom att inte tala om något annat än islamisk extremism, vilket sin tur vittnar om hans djupa okunnighet om hennes politiska gärning och vilket politisk pris hon betalat för att tala ut om islamismen i de svenska förorterna. När Nalin Pekuls inlägg kom på tal i veckans avsnitt av Bar & Politik, kunde den forna stridskamraten Mona Sahlin inte förmå sig att instämma i eller ens beröra Pekguls kritik. Och det här är alltså den statsministerkandidat som Pekgul stödde obrottsligt lojalt under förra valrörelsen. (Sveket mot Pekgul kanske är ett ämne som Daniel Suhonen skulle kunna avhandla i en uppföljare till sin bok om socialdemokraternas bysantinska hovintriger.)

Men det mest oroande i Kaplans inlägg och alla andra bemötanden av kritiken mot honom är hans uppenbara brist på engagemang mot radikal islamism. Så fort det kommer på tal skyndar han bajsnödigt vidare till sin favoritfråga – "islamofobin" – och först där känner man att förstoppningen lättar och att det börjar hetta till på allvar. För Kaplan är den verkliga betydelsen av terrordåden den 11 september 2001 att de ledde till en ökad misstro mot islam och muslimer. Inte att tusentals oskyldiga människor miste livet i ett terrorattentat. Inte heller kan man skönja någon trovärdig ilska mot de personer som förknippat hans religion med politiskt våld av oskyldiga.

Man kan inte avkräva privatpersoner engagemang eller ställningstaganden, men vi ställer högre krav på våra politiker. Där vill vi ha svar. Det är mig fullkomligt obegripligt att det etablerade borgerligheten eller den i formell mening borgerliga dagspressen inte slår mynt av att den oanständiga vänstern fått sådan vikt i den rödgröna muppministären. Det är öppet mål. Annie Lööf har förvisso vuxit i rollen som oppositionens informella ledare, men det övergår mitt förstånd hur hon – eller de andra borgerliga partiledarna – kan försitta tillfället att avlossa en bredsida i Bar & Politik mot Kaplans svajiga värdegrund, Romsons arroganta hyckleri eller Bah Kunkes beklämmande ytlighet. Nej, den uppgiften har man lastat över på den anständiga vänsterns ansvarsområde. Ingenting stämmer längre.

Statskuppen

För första gången på många år har jag på allvar börjat tvivla på om Sverige egentligen är en parlamentarisk demokrati och om det över huvud taget är någon mening att rösta. Förra gången jag kände på samma sätt var under folkomröstningen om EU 1994, då ja-sidan hade ett enormt övertag bland politiker och i media, trots att befolkningen var delad mitt itu i frågan. Det brydde sig dock inte överheten om, som med hot och lämpor skulle baxa svenska folket in i EU. Statsmedia förvandlades till en propagandakanal, där man lyckades klämma in EU-frågan i nästan vilka inslag som helst – inte helt olikt det sätt på vilket genusfrågor och militant "antirasism" idag blivit en till dårskap gränsade besatthet för vår journalistkår. Själv var jag engagerad för nej-sidan av ohejdad vana, men min övertygelse svajade betänkligt och jag kom på mig själv med att känna mig lättad när ja-sidan till slut vann. Samtidigt lämnade hela kampanjen en sur eftersmak av att det inte var rent spel, att politikerna svek sitt uppdrag att representera väljarna och att medierna mer agerade som hejarklack åt ja-sidan.

Nu har jag begrundat regeringsskiftet och det känns som om en statskupp har inträffat mitt framför ögonen på oss. Jag ska inte upprepa det som redan sagts så vältaligt om muppministären på mina bloggrannar. Kärnfrågan kvarstår: trots att väljarna röstat fram en övertygande icke-socialistisk majoritet i riksdagen och vill se ett samarbete mellan borgarna och SD, så lägger sig borgarna platt och låter socialdemokraterna och miljöpartiet bilda en minoritetsregering som är svagare än Ullstens folkpartiregering på 70-talet och radikalare än Göran Perssons olika regeringar.

Hur kan detta ens hända i en parlamentarisk demokrati? Oavsett vilket parti man röstar på tycks Miljöpartiet få en plats vid köttgrytorna, av det enda skälet att alla etablerade partier vill utestänga SD. Naturligtvis ska inte SD få mer inflytande än de fått i riksdagen, men är det inte dags för våra makthavare att sätta sig ned och fundera hur det nya opinionsläget ska få genomslag i politiken? Eller är avsikten att åter straffa väljarna genom att träffa oansvariga överenskommelser om invandring och sätta samman en av de tunnaste regeringarna i mannaminne? Och om det fortfarande inte är möjligt att släppa in SD i stugvärmen, varför kan man inte bilda en social-moderat betongregering som åtminstone har ett parlamentariskt underlag att genomföra sin politik och sedan låta väljarna säga sitt om fyra år?

Jag förstår inte heller vad borgarna har för plan för att återerövra regeringsmakten eller vad de har för plan över huvud taget. Kanske vill de ge de rödgröna tillräckligt med rep för att hänga sig själva av pur skadeglädje, men hur ska de agera om muppregeringen faller om ett par månader? Ett nyval skulle kunna bli katastrofalt för flera etablerade partier och SD skulle sannolikt stärka sin ställning ytterligare. Samtidigt finns inget som tyder på att dödläget i den svenska politiken kommer att brytas. Oavsett hur många röster SD får vid ett nyval eller vilka som bildar regering så kommer Miljöpartiet att beredas plats vid köttgrytorna.

Vad är det egentligen för mening med att rösta vare sig taktiskt eller ideologiskt om utfallet blir mer eller mindre detsamma? Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur av singaporeanskt eller ryskt snitt.

Värdegrundsdemokratiska väktarråd i Hongkong...och Sverige

Vi har haft val och regeringsskifte. Tvärtemot nyvänsterns övermodiga förhoppningar om en vänstervåg med starka resultat för V-MP-Fi så fick vi en icke-socialistisk riksdagsmajoritet med SD som tredje största parti och den svagaste socialdemokratiska regeringen i modern tid. Hela det politiska landskapet har rämnat i ett jordskred – som när allt kommer omkring var fullkomligt förutsägbart – men nyvänstern skriker primalskrik över det skedda och betraktar valresultatet som illegitimt.

Men jag är distraherad, som vanligt. Det kan knappast undgått någon att hundratusentals studenter tagit till gatorna i Hongkong för att protesterna mot Pekings beslut att låta en centralt tillsatt valberedning begränsa valmöjligheterna i valet av chefsminister 2017. Även om den kinesiska centralregeringen aldrig lovat helt fria val av chefsministern och till den lagstiftande församlingen så ser många Hongkong-bor beskedet från Nationella folkkongressen som ett svek mot de utbredda förväntningarna att Deng Xiaoxing idé om "ett land, två system" skulle bereda vägen för en gradvis demokratisering. Tvärtom har Peking visat sig betydligt mer klåfingrig än den forna kolonialmakten och de centralt utsedda chefministrarna har mer agerat som representanter för Peking än som talesmän för Hongkong-borna.

Mycket står på spel. Det handlar inte bara om Hongkongs framtid som en liberal enklav intill en totalitär statskapitalistisk stormakt, det handlar precis lika mycket om vilken riktning Kina ska ta i framtiden. Även om det är osannolikt att Peking kommer att ge några betydande eftergifter, så kommer händelseutvecklingen i Hongkong ha stor påverkan på Kinas inrikes- och utrikespolitik. Om fasaden rämnar det minsta och man ger efter på någon punkt, kan detta göda förväntningar på andra håll, som Tibet och Xinjiang där befolkningen lider under ett betydligt hårdare förtryck än annorstädes. Om upplösningen på dramat blir det minsta våldsam och om – Gud förbjude – fastlandskinesiska trupper blandar sig i leken, så äventyras inte bara Hongkongs framtid som en distinkt del av Kina,  det kommer också bli mycket svårare för Peking att försäkra taiwaneserna om att Taiwan skulle kunna upprätthålla självstyre efter en Anschluß till Kina. Ytterst står Xi Jinpings karriär som Kinas ledare på spel; om han uppfattas som svag eller inkompetent så finns det många som är beredda att skuffa honom åt sidan. Bo Xilai-affären häromåret visar att Kina inte alls är immunt mot statskupper eller våldsamma maktkamper. Vare sig vi vill det eller ej riskerar allt detta att påverka oss i lilla Sverige.

Allt detta får mig att tycka att riksdagsvalet och regeringsskiftet känns som tämligen beskedliga tillställningar. Men det finns oroande tecken på att vår parlamentariska demokrati håller på att spåra ur. Bara det faktum att vi får en övermodig vänsterregering trots att väljarna haft fräckheten att rösta in en icke-socialistisk riksdagsmajoritet borde stämma till eftertanke. Och borgerligheten har målat in sig i ett hörn i sin vägran att göra upp med SD, trots att deras egna väljare inte önskar annat än att ett sådant samarbete kommer till stånd. Ett nyval skulle av allt att döma bara förstärka SD:s hand. Så trots att vi har en formell parlamentarisk demokrati med fri- och rättigheter – som Hongkong-kineser hett åstundar – så befinner vi oss i en djup demokratisk kris och utgången är oviss.

Med tanke på vad som pågår i Hongkong är det därför ganska pikant att ledande vänsterdebattörer som Stefan Jonsson drömmer våta drömmar om att begränsa väljarnas möjligheter att rösta in vilka partier de vill i riksdagen. Naturligtvis är förbud mot partier och organisationer som öppet utmanar statsskicket inte på något sätt uteslutna i ett demokratiskt land. Men det Jonsson och många längtar efter är ett politiskt korrekt väktarråd som kan diskvalificera partier som strider mot en godtyckligt uttolkad värdegrund och på sätt säkra de etablerade partiernas ställning i riksdagen. Sådana förslag strider både mot den parlamentariska demokratins andemening och faktiska tillämpning. Parallellerna är slående till Pekings centralt utsedda valberedning som ska säkerställa att alla kandidater är lojala mot den bestående ordningen. Kanske är det inte så konstigt att den alltmer världsfrånvända svenska vänstern är så tyst om det som händer i Kina.

Om detta må ni berätta

I en DN-kolumn berättar Lena Sundström om hur en tonårig judisk pojke i Łódź upplevde det skickelsedigra året 1939, då Nazityskland invaderade och utplånade Polen. På bara ett halvår gick livet i Łódź från att vara ett ganska normalt stadsliv till ett helvete på jorden för stadens judar. Och vad är slutklämmen? Med tanke på att Ryssland haft den goda smaken att högtidlighålla hundraårsminnet av första världskriget genom att invadera Ukraina skulle man förvänta sig en hänvisning till vad som sker i vårt grannområde: "på ett halvår blev det omöjliga möjligt". Och med tanke på att ISIS bedriver etnisk och religiös rensing i Syrien och Irak – med benägen hjälp från ditresta svenska medborgare – skulle man kanske kunna föreställa sig att en vink till allt detta hemska borde vara på sin plats när man talar om sjuttiofemårsminnet av andra världskriget. Nej, naturligtvis inte, skribenter från mediavänstern misslyckas aldrig med att överträffa varandra i provinsialism (Sundström lyckas inte ens stava den polska stadens namn rätt). Slutklämmen handlar naturligtvis om en pinsam svensk nazistsekt som fått otillbörlig uppmärksamhet av gatuvåldsvänstern som i sin tur hyllas dagligen av journalister ur Public Service.

När man diskuterar tyskarnas våldtäkt på Polen 1939 bör man ha ett par saker klara för sig. För det första var det Vänsterpartiets bundsförvant Josef Stalin som släppte ut Hitler ur buren och möjliggjorde inte bara hans polska kampanj utan också erövringen av stora delar av Västeuropa. Stalin hade tänkt sig att Hitler skulle fastna i ett skyttegravskrig på västfronten som förra gången och det var på vippen att Hitlers egna generaler avsatte honom när han förberedde anfallet på Frankrike. Men Hitler framhärdade och lyckades mot alla odds besegra det i dåläget bättre rustade Frankrike. Därefter blev Hitler geniförklarad och ingen vågade sätta sig upp mot honom förrän det misslyckade attentatsförsöket i Rastenburg 1944. För det andra ledde Stalin över Hitler flera gånger vad beträffar massmord när det andra världskriget inleddes. Som Yale-historikern Timothy Snyder påpekat i sin bok Den blodiga jorden så hade Stalin hunnit avrätta tusen gånger fler människor på etniska grunder än Hitler hade 1938. En av Stalins första åtgärder i det ockuperade Polen var att utplåna landets alla politiska, ekonomiska och sociala eliter i det som senare blev känt som Katynmassakern. Det skulle dröja till sommaren 1941 innan Hitler började knappa in på det försprånget genom att inleda sitt systematiska massmord på Europas judar. Poängen är inte att bagatellisera Hitler illdåd genom att jämföra dem med Stalins, men vi måste inse att dessa två diktatorer möjliggjorde varandras brott mot mänskligheten.

Att framhålla detta i en diskussion är dock ganska svårt i Sverige, där vänstern har skyddsklassats. De borgerliga ledarsidorna lyckas ibland pricka in rätt poänger, men samtidigt är det uppenbart att man i Sverige kan komma undan med nästan vilka otidigheter som helst så länge som man lyckas intyga att man tillhör någon schattering inom vänstern. Och skulle man gräva djupare i frågan om vänsterns skuld tvingas man ju att ta ställning till att Sveriges kommunistiska parti var det enda riksdagspartiet som faktiskt var knutet till Nazityskland genom Komintern och Molotov-Ribbentropp-pakten och som uttryckte förståelse för den tyska invasionen av Norge och Danmark. Man skulle tvingas ta ställning till att samma vänsterparti som påstår sig ha gjort rent hus med kommunismen ogenerat residerar i en fastighet som köptes för blodspengar från Stalin på 1930-talet. Man kan fortsätta, men jag avstår för att bevara söndagsfriden.

Sveriges vägran att ta emot judiska flyktingar från Tyskland under 1930-talet var och är en skamfläck i vår historia. Det kan dock vara värt att erinra sig att när västmakterna misslyckades med att bereda en tillflyktsort till de tyska och österrikiska judarna hade inte förintelsen inletts och få hade kunnat föreställa sig vad som var på väg att hända. Hälften av de tyska judar som såg Hitler komma till makten 1933 lyckades fly och dog en naturlig död, till skillnad från Polens, Litauens, Ukrainas och Vitrysslands judar som i stort sett utplånades i regelrätta massakrer. Den polske pojke som Sundström skildrar så inkännande hade inte räddats om Sverige hade förhindrat nazistiska partier från att verka på 1930-talet. Han hade bara räddats om omvärlden haft mod att sätta stopp för Hitler i tid. Han hade bara kunnat räddas om Stalin inte släppt fram Hitler den där ödesdigra dagen för 75 år sedan – påhejad av vänsterpartiets föregångare. Om detta må ni berätta.

I målsmans närvaro

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om den svenska statsmedians förlorade heder, men det får bli en annan gång. Eller på ett annat sätt. Nu har en självständig europeisk nation invaderats av en mäktig granne i öster – Ryssland. Vårt grannland Finlands territoriella suveränitet har kränkts av ryska flygplan inte mindre än tre gånger på en vecka. Det är allvar nu. Vi kan ha ett östeuropeiskt storkrig vid vår tröskel inom ett par månader och vi kan dras in i detta krig, vare sig vi vill det eller ej. Man kan ha olika åsikter om hur Ryssland och Ukraina hanterat krisen, som nu utvecklats till ett krig, men det råder inget tvivel om vilket av de två länderna som utgör ett reellt hot mot freden i Östersjön.

Om Sverige hade varit ett normalt land så hade hotet från Ryssland varit fråga nummer ett i valrörelsen. Man kan tycka det ena eller andra om vinster i välfärden, normkritiska dagis, skolbetyg i ordning, datalagringsdirektiv, vargjakt, könskvotering till styrelseposter, köttfria måndagar, Bromma flygplats' fortsatta existens, vänsterextremismens försänkningar i Sveriges Radio eller Sverigedemokraternas uppfattning om a-kassan. Men inga av dessa frågor har någon som helst betydelse om vi inte kan värna om vår suveränitet som nation. Man kan debattera för- och nackdelarna med att öppna gränserna för fri invandring på ett stratosfäriskt upphöjt principiellt plan – men om du inte har ett land kvar att öppna gränserna i, ja då är sådana diskussioner ren snickarglädje i bästa fall. Faktum är att att fullkomligt öppna gränser och fullkomligt fri rörlighet är ett idiotsäkert sätt att underminera ett försvar. Om man nu hade ett, till att börja med.

Jag går ut på nätet för att hitta svar och information, men det är nästan lika dödstyst som det brukade vara när François Bronett bad om största möjliga tystnad inför ett cirkusnummer. Gammelmedia rapporterar och kommenterar pliktskyldigt och motvilligt det som sker i Ukraina, men nyheterna knuffats målmedvetet ned på webbsidorna. Ute på Twitter kvittras det om än det ena, än det andra, som skett i motståndarens läger, men det hörs mycket litet om vad som pågår i vårt närområde.

Tystnaden från vänster är förutsägbart öronbedövande. Ingen av våra mest pålitliga vänsterkvittrare har något intressant, intelligent eller fyndigt att säga om kriget – inte krisen! – i Ukraina. Om de orkar höja blicken söder om Smygehuk eller öster om Haparanda kan du slå vad om de kvittrar om vad som sker i Gaza, som vore det svensk inrikespolitik. Nej, vänta nu, Göran Greider lyckas kvittra fram en kålsuparteori om vad som just nu sker i östra Ukraina mitt bland semesterbilder och ögonblickslyrik. Alltid något. Men avstå från att läsa den följande konversationen om du inte helt vill tappa tron på människosläktet.

Det är bara den pålitliga gammelhögern som har reagerat på händelseutvecklingen och det är i deras kvitterflöden man finner ledtrådar till vad som sker i Ukraina i dag och funderingar kring vad som bör göras för att få det svenska försvaret på fötter. Och så har vi Carl Bildt som äntligen vågar säga det otänkbara: att Ukraina befinner sig i krig. Skönt att få det bekräftat, men synd att utrikesministerns chef inte riktigt lyckas uppamma riktigt lika mycket passion bakom orden.

Och var är alla förslagna liberaaaler? Ni är väldigt lågmälda just nu. Precis som vänstern. Varför? Jag gissar att skälet är att alla era teoribyggen och andra luftslott – i likhet med vänsterns – bygger på att det är någon annan som tar hand om statens hårda uppgifter, de uppgifter som säkerställer att vi överhuvudtaget har ett samhälle att revoltera emot, när lusten faller in eller ledan faller på. Er samhällskritik är intressant, upplysande och ibland oroande. Men glöm aldrig att ni kan leka era lekar i skyddet av vuxnas närvaro. Frågan är bara hur många vuxna som finns kvar i rummet.

Hur Sverige kommer att gå med i NATO

Av allt att döma har Putin inlett en invasion av östra Ukraina. Nu behövs det bara att han skapar en egen Gleiwitz-incident så har vi snart ett fullskaligt krig i vårt närområde. Medan Putin kommer att kämpa för sin politiska överlevnad så kommer Ukraina kämpa för sin överlevnad som nation. Om detta inträffar kommer det inte finnas kvar några intellektuellt hederliga argument mot att Sverige går med i NATO. Det är inte längre en fråga om Sverige går med i NATO utan hur.

Trots detta har NATO-frågan inte blivit en valfråga, vilket det skulle blivit i nästan annat land som helst i samma situation. Samtliga borgerliga partier är förvisso för ett NATO-inträde med varierande entusiasm, men de har avstått från att driva frågan av hänsyn till Socialdemokraterna som riskerar att drabbas av en existentiell kris om NATO bleve en valfråga. Prioriteten för de etablerade partierna just nu är att komma helskinnade genom valet och rafsa fram en regeringsduglig koalition ur ett mycket osäkert politisk underlag. Men när vi väl fått en regering, förmodligen under Löfvéns ledning, kommer NATO frågan flyta upp som en kork till vattenytan. Med all sannolikhet kommer läget i Ukraina ha blivit än mer akut när vi väl är där.

På något sätt kommer (s) att genomgå någon form av omvändelse under galgen och byta fot i NATO-frågan, ungefär som regeringen Carlsson gjorde en u-sväng i EG-frågan i början på 90-talet. Exakt vad som kommer att frambringa en sådan omvändelse kan man bara spekulera i, men den kommer att ske och när sossarna väl bestämt sig kommer de två betongpartierna (m) och (s) att göra upp om NATO-inträde tillsammans med de borgerliga partier som är kvar i riksdagen, samtidigt som (mp) och (v) kommer att framföra ett halvhjärtade protester. (sd) kommer att ligga lågt i frågan eftersom partiets negativa inställning till NATO inte ligger i fas med de egna väljarna. Naturligtvis kommer detta bli en uppslitande process för socialdemokraterna och det går inte att utesluta vare sig partisplittring eller folkomröstning (om betongpartierna känner sig säkra på ett positivt utfall).

Det är så här Sverige fungerar. Vi är en paternalistisk och konsensusinriktad parlamentarisk demokrati där de styrande föredrar att göra upp i rökiga rum framför att låta folket avgöra stora frågor i öppen debatt och tydliga val. Jag vågar nästan slå vad om att vi är med i NATO före nästa riksdagsval 2018 och att ett nytt konsensus kring detta uppstått.

Det är något som skaver i Snowden-affären

Just i samma ögonblick som handelskriget mellan Ryssland och Väst trappas upp ytterligare så erfar vi att ryska myndigheter har förlängt Edward Snowdens uppehållstillstånd med tre år. Ända sedan Edward Snowden hoppade av till Hong Kong förra året och avslöjade detaljer hur den amerikanska underrättelsetjänsten spionerat på främmande makter och privatpersoner har han blivit en hjälte för många liberala bloggare. Jag tycker visserligen att det är sunt att diskutera hur mycket information statsmakten ska tillåtas samla in på vanliga medborgare, men samtidigt har jag svårt att begripa  den spelade förvåningen över USA:s omfattande spioneriverksamhet.

Kan vi uppföra oss som vuxna? Var det någon som på allvar trodde att världens ledande underrättelsetjänster skulle avstå från att använda Internet för att få insyn i våra privatliv på samma sätt som privata storföretag och diktaturregimer spionerar på oss dagligen? Varje gång vi köper en produkt eller söker efter något på Internet samlas informationen in av privata koncerner som sedan försöker förutse och dra nytta av trender i våra konsumtionsmönster. De så kallade "stora data" som man sedan utvinner ur den uppsamlade informationen har blivit ett slags hårdvaluta som företag köper och säljer utan att fråga om vårt medgivande. Och den totalitära (ja, totalitära) kinesiska diktaturregimen har fulländat bruket av Internet som ett verktyg för övervakning och propaganda, inte olikt det "sanningsministerium" som George Orwell varnade oss för i sin roman 1984.

Så visst vi bör diskutera privatlivets helgd och granska statsmaktens bruk av känslig information, men vi får inte blanda ihop korten och glömma bort att det finns en avgörande skillnad mellan att bevakas av en demokrati och en diktatur. Den yttrandefrihet som vi åtnjuter i västvärlden är en säkerhetsventil som gör det omöjligt att hemlighålla statliga övergrepp i längden, vilket i sin tur gör det möjligt att ställa saker till rätta. Och eftersom ingen enskild demokrati är fulländad finns det nästan alltid möjligheter att läcka komprometterande uppgifter utomlands, i en annan demokrati.

Mikael Holmströms utmärkta bok Den dolda alliansen, som ger ett välbehövligt perspektiv på den för liberaler så förhatliga FRA-lagen, hade varit otänkbar i en diktatur. Och det är naturligtvis ett övergrepp av stora mått att Chelsea Manning dömdes till ett långvarigt fängelsestraff för att ha läckt Wikileaks-materialet, men en visselblåsare som han eller hans föregångare Daniel Ellsberg hade aldrig fått något utrymme i en diktatur som Kina. Faktum är att en kinesisk Snowden hade haffats i samma ögonblick som han köpt sin flygbiljett ut ur landet – om han ens fått ett pass till att börja med. Så nej, USA och Kina är inte lika goda kålsupare. Demokratier tvättar sin smutsiga byk offentligt.

Och nu måste jag komma till det som verkligen skaver i hela Snowden-affären: hans val av tillflyktsorter. Om Snowden verkligen hade de rena avsikter han påstår sig ha, varför flydde han till Hongkong av alla ställen? Hongkong-borna åtnjuter för förvisso demokratiska rättigheter som deras landsmän på fastlandet endast kan drömma om, men Hongkong är likafullt en del av Kina och kryllar av kinesiska underrättelseagenter som skulle begå tjänstefel om de inte mjölkade Snowden på information. Lika svårförsvarligt är det att han valde att fortsätta till Ryssland, där han slutligen fick asyl och nu tjänstvilligt spelar rollen som hovnarr i Putins regim. Det finns massor av demokratier med ett horn i sidan till USA som Snowden hade kunnat fly till om han velat, inte minst i Latinamerika. Vad är det för fel på Argentina, till exempel?

Om en kinesisk underrättelseagent på mellannivå mot all förmodan hade lyckats ta sig till USA eller ett EU-land för att läcka känslig information om Kinas massövervakning av sina medborgare så hade han kallats "avhoppare" i väst och "förrädare" i Kina. Eftersom jag inte är förtrogen med alla turer i Snowden-affären kan jag bara spekulera varför Snowden valde att fly till först Kina och sedan Ryssland, men det är något som inte stämmer, ekvationen går inte ihop.

Under Kalla kriget fick många vänstermänniskor och ibland även liberaler för sig att Sovjet var en användbar motvikt mot den förhatliga västvärlden. Östblocket jamsade gärna med och höll god min i elakt spel. Samtidigt som Sovjetunionen berömde politiker i väst som ville skapa en kärnvapenfri zon i Norden på 80-talet placerade man ut kärnvapenbestyckade ubåtar i Östersjön, som man betraktade som ett sovjetiskt innanhav. Östtyskland var förvånansvärt framgångsrikt i att rekrytera talesmän i Sverige, men än idag vägrar svenska myndigheter allmänheten full insyn i exakt vilka svenskar som jobbade för Stasi. Nu har ett nytt kallt krig brutit ut och återigen dyker det upp personligheter som gärna framhåller Ryssland eller Kina som motvikter till den västerländska hegemonin eller tror sig veta att väst och öst är lika goda kålsupare. De borde veta bättre. Fooled me once, shame on you. Fooled me twice, shame on me.

Fred i vår tid

Detta måste nog vara ett av de mest korkade kolumner jag läst i svenska gammelmedia om konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Bakgrunden är att Tyskland och Ryssland enligt osäkra uppgifter håller på med att förhandla fram ett avtal som ska skapa fred i östra Ukraina och stabilitet i förhållandet mellan Ukraina och Ryssland. Expressens Mats Larsson sammanfattar överenskommelsen i dess huvuddrag:

Omvärlden skulle acceptera att Krim nu är ryskt, och i gengäld skulle Ryssland avbryta allt finansiellt och militärt stöd till separatister i östra Ukraina.
Området skulle få större självbestämmande men fortsätta vara en del av Ukraina. Kiev skulle också lova att inte söka medlemskap i Nato, något president Petro Porosjenko ändå sagt inte är aktuellt.

Detta tycker Larsson är en utmärkt idé, ty Krim har ju "egentligen" aldrig tillhört Ryssland:

En del kommer att ropa förräderi om Krim, men sanningen är att om inte Nikita Chrusjtjov i sin förvirring skänkt bort halvön 1954, så hade Krim varit ryskt hela tiden.
Att acceptera korrigeringen av detta historiska misstag, känns som ett rätt litet pris, för att få ett stabilt och fredligt Ukraina.

Detta låter ju alldeles utmärkt, eller hur? Man måste ju ge och ta.

Det är bara det att Ryssland redan 1994 skrev på ett avtal där man erkände Ukrainas självständighet och territoriella integritet i utbyte mot att Ukraina överlämnade sin kärnvapenarsenal till Ryssland. Ukraina lovade också Ryssland att Krim skulle få självstyre och man såg också till att Ryssland fick behålla sin Svartahavsflotta i Sevastopol. Det var alltså detta avtal som Ryssland bröt med berått mod när man annekterade Krimhalvön tidigare i år.

Vem tror på allvar att Putin kommer att respektera ett nytt säkerhetsavtal med Ukraina när han redan bevisat att han kan skita högaktningsfullt i ingångna avtal? Förra gången gav Ukraina upp sina kärnvapen mot säkerhetsgarantier, nu ska man dessutom lova Ryssland att inte gå med i försvarsalliansen NATO. Och detta ska förhandlats fram av samma land som för bara 75 år sedan inledde andra världskriget med att dela upp Östeuropa i en tysk och en sovjetisk sfär. Nej, detta får bara inte stämma.

Men oavsett hur det förhåller sig med den saken borde Expressen skämmas över att historielöst torgföra önskedrömmar om att Ryssland bara kommer att bli fredligt om vi slänger dem ett köttben till. Vi vet hur det brukar gå med sådana drömmar.

De välmenande inkvisitorerna

En av de viktigaste böcker jag läst om yttrandefrihet är Jonathan Rauchs mer än tjugo år gamla text, Kindly Inquisitors, där författaren passionerat argumenterar mot de inskränkningar av yttrandefriheten som införts på amerikanska universitet, ofta med de bästa av intentioner. Den amerikanska konstitutionen ger ju som bekant mycket starkare skydd för yttrandefriheten än de svenska grundlagarna, men då USA är ett samhälle med mycket starka icke-statliga institutioner, där universiteten och högskolorna intar en särställning, kan den verkliga yttrandefriheten inskränkas betydligt genom förbud mot hate speech – något som grovt motsvarar det svenska förbudet mot "hets mot folkgrupp".

Rauch menar att en bärande idé i den "liberala vetenskapen", som enligt hans förmenande är en grundpelare i den akademiska friheten, är tanken att vem som helst kan ha fel och det är omöjligt att på förhand avgöra vem som kommer att få rätt i en given diskussion. Det enda sättet att verifiera ett påstående och få reda på vem som har fel är att tillåta att så många åsikter som möjligt får komma till tals, till och med kränkande och uppenbart felaktiga åsikter och uttalanden. På sikt kommer de felaktiga och kanske kränkande uppfattningarna sovras bort på idéernas marknadsplats till förmån till vetenskapligt underbyggda idéer och föreställningar. Den som vill bli tagen på allvar kommer inte att kunna föra fram idéer om att judarna startade första världskriget eller att det armeniska folkmordet aldrig ägde rum. Därför är Rauch bestämt emot nästan alla typer av inskränkningar av yttrandefriheten som införts på amerikanska universitetscampus, inklusive bestämmelser som förbjuder hate speech.

Rauch är fullkomligt medveten om att vissa yttranden kan såra och kränka individer och ibland hela grupper, men han menar att det är det pris vi får betala för ett öppet samhälle med öppna institutioner. Det är inte en mänsklig rättighet att skyddas mot obehag i största allmänhet och det kan göra ont att bli motsagd eller vederlagd. En av hans mest övertygande argument är att regleringar mot hate speech var otänkbara när de faktiskt skulle kunnat göra nytta för att skydda homosexuella mot olika övergrepp, medan sådana regleringar inte skulle göra någon skillnad idag, utan bara öppna för godtycke, där självutnämnda smakdomare bestämmer vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

I sista kapitlet släpper Rauch en liten identitetspolitisk bomb: han avslöjar att han själv är både homosexuell och jude, och har utsatts för sin beskärda del av antisemitism och homofobi. Men han betackar sig ändå för all lagstiftning som utger sig för att skydda honom mot obehag. Den här boken skrevs som sagt för tjugo år sedan, då homosexualitet fortfarande var ett tabubelagt ämne i USA och på andra håll i världen, men den behåller sin aktualitet och är väl värd en genomläsning.

Detta för mig osökt till en av de avslutande diskussionerna om yttrandefrihetens gränser som hölls mellan Alice Teodorescu och Hella Klein och som kan beskådas på Svt-Play. Klein är en intelligent person och hon undvek klokt nog att konfrontera Teodorescu rakt på, varför debatten blev betydligt mer städad, men också något mindre upplysande än grälet mellan Teodorescu och Ali Esbati häromdagen. Det är ändå tydligt att den socialistiskt sinnade Klein är mycket positivt inställd till att förbjuda vissa typer av yttranden och gärna ser att vissa partier förhindras från att besöka skolor och arbetsplatser under valrörelsen. Enligt Klein kan många medborgare, inte minst barn, känna sig hotade av att vissa partier får för stort utrymme. Teodorescu är, sin övertygelse trogen, mer skeptisk mot att inskränka yttrandefriheten och varnar för att överbeskydda våra barn mot uppfattningar och idéer som de ändå kommer att stöta på i vuxenlivet. Idiotiska uppfattningar ska mötas med öppet visir och avslöjas för de lögner de är, ju tidigare desto bättre.

Inte oväntat tar Helle Klein upp en liten nazistsekt (som jag vägrar nämna vid namn) och det åttonde riksdagspartiet i samma andetag som exempel på partier som inte borde tillåtas besöka skolor och arbetsplatser, eftersom elever och arbetstagare kan känna sig hotade. Hon skildrar i närmast lyriska ordalag hur SD förhindrats från att tala vid olika arbetsplatser under valrörelsen. Att SD försökt rensa upp i garderoben och nu är ett riksdagsparti övertygar inte Klein, som menar att de är så historiskt belastade av sina kopplingar till BSS och Vit makt-rörelsen att det inte går att reparera. Teodorescu invänder då att Vänsterpartiet också har ett mycket problematiskt förflutet som man kan hävda att de inte gjort upp med tillräckligt uppriktigt, men tråden följdes inte upp.

Tråkigt nog gav debatten inte utrymme att fördjupa sig i jämförelsen mellan SD och Vänsterpartiet, för om man gjort det skulle det med all önskvärd tydlighet visa exakt hur godtyckliga begränsningar av yttrande- och mötesfriheten blir när man ska ta hänsyn till "historiskt bagage" och enskilda individers obehag. Det går att diskutera hur uppriktigt SD avståndstagande från sitt förflutna verkligen är, men partiet är så ungt och oerfaret att det aldrig fått möjlighet att genomföra sin tidigare politik och har genomgått en så betydande medlemsgenomströmning att det går att fråga sig vilken vikt man idag bör fästa vid partiets besudlade förflutna. Hur som helst anser seriösa bedömare att SD idag inte längre bör beskrivas som ett rasistiskt, fascistiskt eller odemokratisk parti i begreppens egentliga innebörd, hur illa man än tycker om partiets politik eller dess företrädare.

Vänsterpartiet är däremot ett nästan hundra år gammalt parti som haft täta kontakter med en av världens värsta diktaturer – Sovjetunionen – och i realtid försvarat samtliga av de hemskheter som inträffade under Stalins blodigaste år. Bespara mig det tvivelaktiga nöjet att ge hela listan, men en genomläsning av Timothy Snyders Bloodlands är instruktiv därvidlag och ger nyttigt perspektiv på den pågående Ukrainakrisen. Den som är ute för att hitta samtida medlöpare till nazismen bör erinra sig att Sveriges kommunistiska parti stod på samma sida som Nazityskland under andra världskrigets första år 1939-41, något som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fortfarande vägrar att förhålla sig till. SKP försvarade Molotov-Ribbentropp-pakten när den ingicks och vägrade fördöma Nazitysklands invasion av våra grannländer Danmark och Norge. Alla famösa omvändningar som Vänsterpartiets genomgått har skett under galgen. SKP tog avstånd från Stalin först efter det att Sovjetunionen självt inlett avstaliniseringen, namnbytet till Vänsterpartiet genomfördes inte förrän Östblocket kollapsat 1989-91 och Lars Ohly slutade kalla sig kommunist så sent som 2005, efter det att han ställts till svars i TV.

Detta hindrar dock inte Vänsterpartiet från att envist behålla de fastigheter man förvärvat med Stalins blodspengar eller från att samarbeta med gammelkommunister i Europaparlamentet. Och konstigt nog kan den nuvarande partiledaren i Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt på något sätt tillgodoräkna sig att han var med om genomföra uppstädningen i det parti som fortfarande var kommunistiskt  (och hade kontakter med DDR) när han gick med i det på 1980-talet. Samtidigt måste Jimmie Åkesson, som genomfört en liknande städning i ett yngre och realpolitiskt mindre belastat parti, fortfarande svara på frågor vad som fick honom att gå med i SD 1995. Ekvationen går inte ihop.

Om vi verkligen tog Helle Klein på orden så skulle vi inse att många väljare, inte minst invandrare från Östblocket kan känna avsmak eller obehag inför ett parti som Vänsterpartiet. Men ingen i politikens huvudfåra skulle ens komma på tanken att mota bort Vänsterpartiet från skolor och arbetsplatser. Detta, om något, visar med all önskvärd tydlighet hur hycklande det är att vi ska skydda våra barn och arbetskamrater från det obehag ett besök från ett riksdagsparti kan medföra. Och det visar hur illa det förhåller sig med yttrandefriheten i dagens Sverige i nådens valår 2014.

Sveriges farligaste debattör

Alice Teodorescu är utan tvivel en av Sveriges farligaste och mest underhållande debattörer. Hon kombinerar logiska och knivskarpa argument med en nästan magisk förmåga att bringa sina meningsmotståndare ur fattningen och försäga sig. Hon ger dem tillräckligt med rep för att hänga sig själva och hon behöver inte ens öppna luckan i golvet.

Jag har till exempel aldrig gillat Alexandra Pascalidou, som jag uppfattar som narcissistisk och nedlåtande mot meningsmotståndare, men det har varit en åsikt jag länge gick ligga lågt med i min bekantskapskrets, eftersom kritik mot henne lätt uppfattas som uttryck för latent rasism. Så förhöll det sig tills i februari i år, då Teodorescu deltog i en direktsänd radiodebatt i Kulturhuset. Den förment neutrala programledaren Pascalidou blev så provocerad av att Teodorescu inte accepterade begreppet "strukturell rasism" att hon gav sig på hennes "vita" utseende, vilket skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Plötsligt blev det uppenbart för hundratusentals människor att Pascalidou inte alls är den godhetsapostel som hon utgett sig för att vara, utan en småaktig och ganska korkad person som inte ens förstod att hon gjort bort sig.

Den som senast fallit offer för Teodorescus är Ali Esbati, som i Aftonbladets direktsända debatt visade sig vara en bufflig översittare som inte tolererar att intelligenta människor observerar samma verklighet som han och drar helt andra slutsatser. Han tog det som en personlig kränkning att Teodorescu inte delade hans syn på rasism och tog sig rätten att i mästrande ton förklara att hon inte begriper någonting. Det var för män som honom begreppet härskarteknik en gång uppfanns. I vilket fall som helst är han tillräckligt smart för att förstå att han gjorde bort sig totalt och inte lyckades övertyga någon utanför sin egen snäva krets av ortodoxa marxister. Det är inte alls svårt att förstå varför han gav sig av utan att skaka hand med Teodorescu efter debatten.  (Uppdatering: Nu uppger Ali Esbati på sin blogg att han inte ångrar något alls, så jag överskattade uppenbarligen hans självinsikt. Så går det när man vill tro folk om gott.)

Detta betyder inte att jag anser att Esbati har fel i allt. Han har förstås rätt i att det finns ett slags vithetsnorm som har rötter i kolonialismen och att det är viktigt att vara känslig för maktperspektivet när man diskuterar rasism. Problemet är att hans marxistiska övertygelse grumlar synen och får honom att göra mycket grovhuggna generaliseringar som väcker fler frågor än de besvarar.

Den så kallade vithetsnormen har varierat över tid och har inte sett ut på samma sätt över allt i världen. Som den amerikanske historikern Matthew Jacobson har visat ansågs till exempel inte irländare vara vita när den stora invandringsvågen från Irland sköljde över USA på 1840-talet. Personer från Balkan, där den "vita" Teodorescu föddes, blev inte vita förrän en bit in på 1900-talet. Inte ens britterna tillämpade samma vithetsnormer i alla delar av imperiet eller behandlade sina undersåtar på ett likartat sätt. Samtidigt som britterna uteslöt indier från politiskt inflytande i deras eget land så kunde en indier bli vald till underhuset i moderlandet. Även maktperspektivet måste problematiseras och vi måste inse att ingen etnisk grupp i alla situationer kan anses ha övertaget. Det finns delar av världen som man bör undvika att besöka om man har ett ursvenskt utseende och vill komma hem med livet i behåll. Om det är "rasism" eller inte beror förstås på hur man definierar uttrycket.

Här visade debatten mellan Teodorescu och Esbati med all önskvärd tydlighet hur utbredda de totalitära tendenserna faktiskt är inom den etablerade vänstern. Man anser sig ha rätt att definiera begrepp som rasism och de som inte rättar sig i ledet ombeds flytta på sig eller finna sig i att bli överkörda. Det finns en plats för en Ali Esbati i Alice Teodorescus värld, men det är svårt att tro se att Ali Esbati skulle tillåta en Alice Teodorescu att ta plats om han finge råda i vårt land. Överhuvudtaget visar denna och många andra Almedalsdebatter att den yttersta vänstern, som just nu dominerar den inrikespolitiska debatten i Sverige, har svårt att förhålla sig till människor med andra åsikter och har mycket lätt att bli oförskämda när de blir motsagda. För eller senare kommer detta slå tillbaka mot vänstern, som blivit sin egen värsta fiende, och man får hoppas att pendeln inte svänger för hårt i andra riktningen.

Identitetspolitik och kvotering är oförenliga med parlamentarisk demokrati

Fram till 1866 hade vi en ståndsriksdag i Sverige. Det innebar att riksdagens lagstiftande makt delades mellan fyra ständer eller "korporationer": adel, präster, borgare och bönder. Det är oklart exakt när ståndsriksdagen inrättades i Sverige, men man brukar spåra dess ursprung till det svenska folkets hävdvunna rätt att endast åläggas skatter och andra pålagor som man självt beslutat om. Den svenska ståndsriksdagen var relativt unik i Europa då den gav stora delar av bondeklassen rösträtt, och riksdagen utgjorde en viktigt motvikt till kungen, som vid trontillträdet ofta tvingades avlägga en kungaförsäkran att han skulle följa rikets lagar. Maktfördelningen mellan ståndsriksdagen och kungamakten varierade över tid, men riksdagens starka ställning gjorde att den till och med sammanträde under de karolinska och gustavianska enväldena. Det faktum att stora delar av svenska folket – som länge inkluderade våra finska grannar – var representerade var en av grunderna i vårt demokratiska styressätt och är sannolikt ett av skälet till att Sveriges politiska historia varit relativt stabil sedan statskuppen 1809, i efterdyningarna av rikets splittring.

I takt med att industrialismen slog igenom och nya klasser uppstod började dock det demokratiska underskottet i ståndsriksdagen att bli uppenbart. Stora grupper som frälsebönder, industriarbetare, ofrälse ståndspersoner och företagare utanför skråväsendet uteslöts från rösträtt till riksdagen – för att inte tala om kvinnor, som företräddes av sina makar i den mån de hade rösträtt. Statskyrkan, som höll allmogen i Herrans tukt och förmaning, tilldelades en oproportionerligt stark ställning och personer som inte bekände sig till den rätta värdegrunden – den evangelisk-lutherska läran – uteslöts från politiskt inflytande. En annan brist var att de röstberättigade endast kunde rösta på personer ur det egna kollektivet. En frisinnad adelsman kunde inte rösta på en liberal borgare och en konservativ bonde kunde inte företrädas av en likasinnad ledamot ur det andliga frälset. På sätt och vis byggde ståndssamhället på ett slags identitetspolitiskt kontrakt där individen endast hade rättigheter som medlem av en viss samhällsgrupp.

Efter mycken debatt och politisk långbänk avskaffades ståndssamhället 1866 och ersattes av tvåkammarriksdagen, till vilka endast män, som uppfyllde vissa krav, hade rösträtt. Även om det demokratiska genombrottet dröjde till början på 1920-talet, då parlamentarismen blivit normbildande och allmän och lika rösträtt gradvis infördes, så var detta var ett viktigt första steg mot representativ demokrati. (Glöm inte detta när historielösa politrucker i ungdomsförbunden hävdar att kungamakten representerar en feodal diktatur.)

Dagens representativa demokrati bygger på fri opinionsbildning och på att individer i hemliga val utser andra individer ur olika partier som får företräda dem i den lagstiftande församlingen och utse regering. Representanterna har inte bundna mandat utan får ändra inställning under mandatperiodens gång efter eget samvete och till och med bryta vallöften, varefter väljarna kan belöna sina politiker genom att återvälja dem eller rösta på andra. Eftersom den representativa demokratin är liberalt individualistisk, så utgår man ifrån att vet sina egna intressen. Vem som helst kan i princip rösta på vem man vill. En lågavlönad industriarbetare i Borlänge kan rösta på en riskkapitalist från Österlen. En andra generationens invandrare kan rösta på ett parti som vill begränsa och reglera invandringen. Ett kvinnligt vårdbiträde får rösta på en frikyrkopredikant som vill begränsa aborträtten. Och en borgarson från Östermalm kan rösta på ett parti som vill avskaffa eller begränsa rätten till privat egendom. Och ingen av dem behöver tala om för varandra hur de röstat och de kan ändra sig till nästa val. Grundlagen garanterar att ingen tillfällig riksdagsmajoritet kan ändra spelreglerna oåterkalleligen och att allas individuella rättigheter respekteras.

Efter ett par bakslag under mellankrigstiden så har representativ demokrati i olika former framträtt som det dominerande styrelsesättet i världen, inte minst sedan sovjetblockets sammanbrott 1989-91. Det har aldrig funnits så många demokratier som nu och antalet fortsätter att öka. Det demokratiska idealet är så starkt att till och med fascistiska stater som Nordkorea, partidiktaturer som Kina och halvdemokratier som Ryssland håller sig med parlament och folkförsamlingar av olika slag, som man dock håller i strama tyglar.

Idag utmanas dock den representativa demokratin från olika håll. En av de stora yttre utmaningarna mot demokratin är förstås Kinas och Rysslands ökande makt och prestige i världen, något som jag skrivit om förut på Kinabevakning och kommer skriva mer om senare. (Om ni vill.)

En av de farligaste inre utmaningarna mot den representativa demokratierna är idag identitetspolitiken som vill dela in folket – eller "befolkningen" för att tala med dem som förespråkar kosmiskt fri rörlighet – i olika grupper, ge dem vissa kollektiva rättigheter och sedan kvotera in dem på områden där de anses underrepresenterade, alternativt utesluta dem där de är för framgångsrika. I Sverige har kvotering och positiv särbehandling än så länge begränsats till rekrytering till arbeten och fördelning av studieplatser, vilket ofta stött på patrull. Dessutom flirtar olika riksdagspartier med idéer om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, trots att erfarenheten tyder på att det kan vara kontraproduktivt.

Det återstår att se om kvoteringsvurmen kommer att få fullt genomslag på politikens område. På 1990-talet genomförde de flesta svenska riksdagspartier "varannan damernas" när man drog upp sina vallistor och de rödgröna partierna experimenterar med att kvotera in olika underrepresenterade grupper i olika proportioner till olika ämbeten. Vid första anseende kan en sådan politik verka rimlig; om så eller så många procent av Sveriges befolkning är utlandsfödda är det väl bara rimligt att de representeras i proportion till sin befolkningsandel i riksdagen? Eller hur?

Men man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att man snart är ute på ett sluttande plan om man fortsätter i tangentens riktining. Vad är det som säger att en invandrare vill representeras av en ledamot ur den egna etniska gruppen i riksdagen? Han eller hon kanske flytt från sitt forna hemland för att man råkade avvika från vad som var socialt, politiskt eller kulturellt accepterat. Tala med vilken iranier som helst om du tvivlar. Och varför skulle en kvinna i alla lägen föredra att rösta på en annan kvinna? Paradoxalt nog har borgerliga partier lyckats skaka fram fler kvinnliga ledare än sina socialistiska motsvarigheter. Bespara mig nöjet att ge dig hela listan.

Det känns nästan som kvoteringstänket sluter cirkeln och för oss tillbaka till ett nytt, uppgraderat ståndssamhälle med en statskyrka som värnar om värdegrunden. Drar man resonemanget om kvotering till sin spets reduceras politisk representation till ett rent aritmetiskt förfarande, där man kan utse riksdagsmän utifrån en demografisk algoritm och sedan rotera representanterna med jämna mellanrum. För att försäkra sig om att de folkdeputerade verkligen representerar den egna gruppen kan ett etiskt oförvitligt väktarråd tillämpa olika former av gallringsförfaranden, där man försäkrar sig om att alla legitima kandidater håller sig till den erforderliga värdegrunden. Vilken den än råkar vara.

Den som kan sin moderna historia vet dock detta har faktiskt försökts, flera gånger, i många länder och med fullkomligt katastrofala resultat. Ingen annan än Vladimir Lenin skisserade ett raffinerat identitetspolitiskt system i sitt utopiska verk Staten och revolutionen, där han föreställde sig ett samhälle där folk roterades in och ut i olika roller, inte olikt de schweiziska gökur han sannolikt beskådat i sin alpinska exil. Och när hans bolsjevikparti tog makten i Ryssland i november försökte Lenin bygga sin nya stat på en klassbaserad identitetspolitisk ordning, där arbetar-, bonde- och soldatråd ("sovjeter") uteslöt kapitalister, jordägare och andra oönskade element från politiskt inflytande. När det sedermera visade sig att långt ifrån alla arbetare och bönder faktiskt stödde bolsjevikerna fördömde man deras "falska klassmedvetande" och upplöste alla församlingar, partier och föreningar när detta kom till uttryck. Till slut återstod endast bolsjevikpartiet som enda garanten för att de arbetande klassernas intressen försvarades enligt den förhärskande marxistiska värdegrunden och bolsjevikerna använde systematisk terror för att behålla sin identitetspolitiskt rättfärdigade makt, inte bara mot klassfiender, men också mot arbetare och bönder som inte förstod sitt eget bästa.

Det var detta identitetspolitiska system som sedan spred sig till stora delar av världen i olika varianter efter andra världskriget och vi vet hur det slutade. Hur kan det komma sig att stora delar av den svenska väljarkåren i nådens valår 2014 återigen förförs av identitetspolitikens locktoner? Är det ett utslag av undertryckt nostalgi för ett svunnet ståndssamhälle, där var och en visste sin plats, eller är det så att man vill återgå till 68-generationens totalitära drömmare? Jag tippar det senare. Men när jag ser på vilket genomslag identitetspolitiken fått inom den forna statskyrkan tvekar jag.

Oavsett vad FI:are, vänsterpartister och miljöpartister idag säger sig stå för, så är den identitetspolitiska rörelsens ideologiska bagage och historia något som vi alla har att ta ställning till. De rödgröna vet att ingen vill återgå till vårt forna ståndssamhälle eller införa socialism, planekonomi eller förmyndarvälde, men om du lyssnar på vad de säger,  känner dem på pulsen och läser deras partiprogram så är det inte svårt att se vilka mjuktotalitära drömmar de hyser. Ni som har privilegiet att bevista Almedalen dessa dagar borde ställa tuffa frågor till de mjuktotalitära partierna och ställa dem till svars för vad de faktiskt står för. Annars kan de finnas med i regeringsunderlaget om tre månader.

Sveriges radio har blivit olyssningsbar

Jag har alltid gillat radio och i ungdomen älskade jag att vakna till Morgonpasset i P3. Det var en skön blandning av musik, nyheter, humor och samtidskommentarer som smickrade mina dåvarande politiska preferenser. Sedan kom vuxenlivet med sina krav, nya vanor och ofrånkomliga omvärderingar. Eftersom jag sedan flera år tillbaka måste köra bil till jobbet har jag länge haft en liten lista över podsändningar som jag lyssnar på under körpassen. Som tur är har Sveriges radio ett stort och varierat utbud av olika sändningar och för några år sedan kom jag upp i ett drygt dussin olika program i iTunes som jag lyssnade på regelbundet. Till mina favoriter hörde Godmorgon världen, Medierna, Studio Ett, Vetenskapsradion Historia, P3 Dokumentär, P1 Språket, med flera. Sommarpratarna var en given höjdpunkt varje sommar.

Sedan hände något, jag vet inte exakt när, men det måste varit någon gång efter valet, då det åttonde riksdagspartiet tog plats i folkförsamlingen. Jag vet inte om det var jag som förändrades eller om det var radion som genomgick en förvandling, men efter hand kändes det som riksradion förvandlats till ett normkritiskt propagandaorgan där varje nyhet, varje program, varje inslag och varje kommentar måste tjäna Den Goda Saken. Det verkade som våra statsfinansierade journalister ägnade större delen sin vakna tid med att tänka på hur de kunde använda sin plattform för att bekämpa det förhatliga åttonde riksdagspartiet. Visserligen har mina egna politiska uppfattningar glidit åt höger med åren och jag har alltid vetat att radion alltid dominerats av reportrar ur det rödgröna blocket. Det positiva övervägde dock och jag kunde länge överse med de flesta övertrampen till vänster.

Men till slut gick det inte längre. Det blev tröttsamt att lyssna på panelerna i Godmorgon världen, där kommentatorer från marginella vänstertidskrifter som Dagens Arena gavs lika stort eller större utrymme som konservativa och liberala dagstidningar. P1 Språket gick från att vara en intressant språkprogram till att bli ett välmenande stödförening för nysvenskars behov av språkupplysning. Vetenskapsradion Historia upptäckte plötsligt att Drottning Kristina var en "queerdrottning" och kunde inte låta bli att dra en tillkämpad parallell mellan behandlingen av tiggare i fattig-Sverige med motståndet mot den fria rörligheten i EU. Och så vidare. Innehållet i den svenska statsradion kändes så syrefattigt och förutsägbart att det inte gick att lyssna längre. Hur blev det så här? Har det kanske alltid varit så här? Kanske borde jag låtit bli att skratta åt ungmoderaterna på min skola på 80-talet, som hävdade att Sveriges radio var en mjuk version av Rundfunk der DDR?

Hur det än förhåller sig med den saken är det allvarligt för den svenska demokratin att våra etablerade medier, med Sveriges radio i spetsen, har blivit så vänstervridna att man måste söka sig till alternativa medier för att få reda på vad som verkligen händer i vårt land, samtidigt som man får ta hand om vederbörlig sovring och gallring av det strunt som ofrånkomligen dyker upp på diverse alternativa sajter. En demokrati är beroende av en öppen och fri opinionsbildning, där olika åsikter bryts mot varandra och där man kan säga nästan vad som helst som inte är förtal av enskild person, uppmaning till brott eller statshemligheter.

Bloggstart

För snart sex år sedan startade jag en tidvis ganska populär blogg med inriktning på Kina. Det som utlöste bloggandet var min känsla av att Kinas ökande makt och inflytande inte belystes på ett kritiskt sätt i den svenska bloggvärlden. Av något underligt skäl hade ett antal liberala bloggare utsett Kina till favoritland och motvikt till den förhatliga och hycklande västvärlden. Jag var tvungen att ryta ifrån och mitt bloggande tog faktiskt skruv. Sedan dess har den svenska bloggmyllan genomgått flera metaformoser och Kina bevakas nu av många olika bloggar, vilket ledde till att blogglusten sakta tynade bort.

I detta supervalår känns det dock som att jag fått lust att skriva igen och eftersom mitt intresseområde förskjutits till svensk inrikespolitik är det bäst att skapa en ny blogg, som jag kallar Kravmaskinen. Här kommer jag att dela med mig av mina tankar och reflektioner om den svenska politikens förfall och irrelevans.