The Invasion of the Body Snatchers

Som de flesta andra högutbildade etniska svenskar mitt i livet har jag en vid bekantskapskrets med stark övervikt av folk med olika typer av vänsteråsikter, så de senaste månaderna har stora delar av mitt Facebook-flöde dominerats av olika former av reaktioner på valresultatet och det stundande nyvalet.  Från andra hörn av min bekantskapskrets utanför Sverige strömmar det dessutom länkar och utfall som handlar om olika exempel på polisiärt övervåld mot etniska minoriteter i USA. Vad som händer i resten av världen, med möjligt undantag för Mellanöstern, verkar inte bekymra någon. Att utvecklingen i kriget mellan Ryssland och Ukraina kanske, möjligen, skulle kunna vara ett större hot mot vår och Europas demokrati verkar inte föresväva någon kritisk massa av tänkande individer ur släktet homo sapiens.

Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:

• 13 procent av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet och än fler kommer sannolikt att göra det i extravalet. Alltså är vi på väg in i en ny Weimarrepublik och om vi inte aktar oss så kommer betydande delar av svenska folket forslas in i ett nytt Auschwitz-Birkenau. Det är inte välkommet att påpeka det problematiska i att hatet mot SD nu blivit starkare än sexualdriften.
• En obeväpnad svart man dräps av en vit poliskonstapel i en småstad i Missouri. Detta kan allenast och enkannerligen vara ett uttryck för strukturell rasism, inte en urspårad vapenkultur eller mänsklig inkompetens. Varje försök att vidga diskussionen avfärdas som en eftergift åt 500 år av rasism och diskriminering.
• President Obama trumfar igenom en amnesti för några miljoner odokumenterade invandrare. Detta får inte ses som en pragmatisk och humanitär engångsåtgärd i en ohållbar situation, utan bevisar utom varje rimligt tvivel att fri invandring och öppna gränser är det enda rätta, överallt, oavsett sammanhang. Hur denna inställning går ihop med en skälig minimilön för låginkomsttagare eller ett fungerande socialt skyddsnät är en ovidkommande frågeställning.

Varje försök till problematisering i dessa diskussioner bemöts med oförståelse, tystnad och outtalade hot om avbrutna vänskapsband eller nedgradering av status på Facebook. Därför aktar jag mig mycket noga med vad jag säger och till vem. Jag har alltid strävat efter att vara en resonerande människa och tycker om att pröva olika åsikter mot varandra, ibland för sakens egen skull. Samtidigt har jag en stark rättskänsla och anser att alla har rätt att få sin sak prövad och att ingen ska dömas på skuld genom sammankoppling (guilt by association). Man ändrar inte spelreglerna mitt i matchen när det egna laget ser ut att förlora. Men denna inställning, som jag är gammaldags nog att betrakta som ett uttryck för anständighet, är lika sällsynt som tecknad film var i min barndoms TV.

Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.