fredag 13 maj 2016

Vad var det jag sa?

Vad finns det att säga om Miljöpartiets kris och Åsa Romsons avsked från politiken som inte redan sagts? Det enda jag kan säga är att den rödgröna genomklappningen var fullt förutsägbar när vänstervågen sköljde över medierna förrförra sommaren och storögda journalister lyckades intala sig själva att MP skulle göra ett rekordval och Fi komma in i riksdagen.

För egen del skrev jag följande rader den 30 juli 2014 som kommentar till ett inlägg på min favoritblogg Fnordspotting:

Jag håller med, det börjar bli läskigt. Men beträffande vänstervinden i Sverige är jag mer optimistisk. De extrema utspelen den senaste tiden är ett tecken på att vänstern har drabbats av övermod och det är då man begår tabbar. Den svagaste länken i det rödgröna blocket är Miljöpartiet som inte granskats tillräckligt av media och sannolikt inte har någon krisberedskap att räkna med. Om ett mediadrev skulle bryta ut mot t.ex. Åsa Romson (som har alla förutsättningar att bli en genuint avskydd politiker) skulle Miljöpartiet inte palla trycket och korthuset falla ihop, ungefär som marken rämnade under Mona Sahlin '95 eller Feministiskt initiativ '05. Det tog nästan ett decennium för Sahlin och Fi att återhämta sig. Den stora frågan är om den rödgröna korthuset faller ihop [...] före eller efter valet. 
Nu återstår bara frågan hur djupt muppministären kommer att sjunka innan den spricker och borgerligheten vill ha regeringsmakten. Det är nu moderaterna måste agera och skrapa ihop en regering. Om två år kan det vara försent.

onsdag 27 april 2016

Trojanerna

Den 2 juni 1967 sköts den tyske studenten Benno Ohnesorg till döds på öppen gata i Västberlin efter det att en gatuprotest hade urartat i våldsamheter mellan demonstranter och polis. Demonstrationen var en protest mot den iranska shahens besök i Västtyskland och handgripligheter bröt ut när iranska agenter angrep de tyska demonstranterna, vilket till synes skedde med polisens goda minne. Det var när demonstranterna skingrats och tvingats ut på smågatorna som Ohnesorg sköts i bakhuvudet helt oprovocerat av en civilklädd polis, Karl-Heinz Kurras.

Mordet på Ohnesorg blev upptakten till den tyska vänstervågen i slutet på 60-talet. Dådet tycktes bekräfta allt som vänstern befarat om Förbundsrepubliken Tyskland: att den västtyska staten bara var en kuliss som dolde ett fascistiskt system i maskopi med USA. Och Kurras representerade verkligen allt som vänstern avskydde. Han var en fördriven tysk från den forna provinsen Ostpreussen och umgicks i suspekta högerkretsar. Till råga på allt beskyddade polisen Kurras och han fälldes aldrig för Ohnesorgs död, något som radikaliserade en hel generation västtyska studenter och blev en central del i den tyska 68-vänsterns stora berättelse. Även om den radikala vågen urartade i terrorism på 70-talet och den tyska återföreningen framtvingade smärtsamma uppgörelser med den östtyska statens täta band till den västtyska vänstern, så kvarstod mordet på Ohnesorg fortfarande som en fullt begriplig anledning till varför många välmående västtyskar anslöt sig till en vänsterradikal idelogi.

Ända tills 2009, då det visade sig att Kurras hade varit informant för Stasi och hemlig medlem i det östtyska statsbärande partiet SED. Visserligen gick det inte längre att leda i bevis att Kurras agerat på uttryckliga order från Östtyskland, men avslöjandena kastade ett nytt olycksbådande ljus över Tysklands efterkrigshistoria. Plötsligt var inget självklart längre. Om vi visste så litet om bakgrunden till mordet på Ohnesorg, vad är det mer vi missat? Hur djupt trängde östtyska agenter egentligen in i det västtyska samhället och hur stort inflytande hade de egentligen över den västtyska politiken? Hur ska vi egentligen förstå hela den tyska vänstervågen på 60- och 70-talen? Och med tanke på hur mycket det hyschats om Stasis påverkan i Sverige bör man också ställa sig frågan om vilken roll östblocket spelade i att vrida den svenska neutralitetspolitiken i en allt mer dogmatisk riktning.

Även om omvärlden i dag skiljer sig markant från det Kalla kriget, så kan man dra en hel del viktiga lärdomar av mordet på Ohnesorg som är aktuella i denna omtumlande tidsålder. Den viktigaste lärdomen är att våra öppna samhällen är sårbara för manipulationer utifrån och det kan vara farligt att dra förhastade slutsatser om dramatiska händelser som till synes förändrar historiens gång. Den masshysteri som drabbade Sverige i migrantkrisens kölvatten bör vara en tankeställare, inte minst med tanke på att notan för de oansvariga politiken riskerar att ytterliga urholka den skattemoral som är nödvändig för att hålla ihop ett samhälle.

En gång i tiden hade vi ett psykologiskt försvar och en medvetenhet om att utländska makter på olika sätt försökte påverka svensk politik och underminera försvarsviljan. I dag är en stor del av den beredskapen nedmonterad och svenska politiker har visat sig oförmögna att hantera politiska kriser på ett statsmannamässigt sätt. Det finns tecken på att detta förändrats efter Ryssland annekterade Krim häromåret, vilket bland annat utmynnat i en diskussion om hur ryska psyops försöker manipulera den svenska opinionen. Många tidningar och medier har ertappats med att publicera rysk desinformation och frågor har börjat resas om vilka band vissa individer och politiska rörelser egentligen har till grannen i öst. Och den något yrvakna diskussionen om huruvida Miljöpartiet infiltrerats av islamister är ytterligare en påminnelse om hur årtionden av identitetspolitik gjort det svenska samhället sårbart för otillbörlig påverkan.

Men mordet på Ohnesorg visar också på att det finns uppenbara risker med att leta efter utländska agenter bland personer och rörelser som öppet försöker att påverka svensk politik i en viss riktning. En inflytelseagent behöver inte alls ha medlemskap i ett suspekt parti eller ha starka personliga band till främmande makt. Han eller hon kan precis lika gärna vara aktiv i en respekterad politisk rörelse eller vara en till synes oförvitlig skribent på en uppburen nyhetsredaktion. Kort sagt behöver personen ifråga inte alls vara aktiv i de problemområden som vi normalt förknippar med främmande intressen för att skapa en förvirring och demoralisering som tjänar utländska intressen. Om det är något som det gångna året visat så är det hur farligt det är att ryckas med i masshysteri, paranoia och moralpanik av allehanda slag.

Läs mer: Provokatörerna

söndag 20 mars 2016

Vems ärenden går DN?

Knappt har jag avslutat mitt förra inlägg med en stilla undran om när den svenska pressen ska börja skärpa till sig i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, så publicerar DN en högprofilerad artikel om hur SD håller att på bli rumsrena i de fina salongerna på Östermalm. På ett försåtligt sätt kontrasterar man politiskt anfäktade östermalmsbor, som paret Adelsohn-Liljeroth, med moraliskt oförvitliga invånare som Anne Ramberg. Reportaget har inte helt oväntat skapat viss turbulens i den svenska mediesfären och i en uppföljning på det egna reportaget låter man statsvetaren Ulf Bjereld agera sanningsvittne, utan att nämna att han också är högt uppsatt socialdemokrat.

Eftersom DN sedan ett par år slutat upp med att ens låtsas som att man bryr sig om konsekvensneutralitet och istället driver "agendasättande journalistik", så bör man ställa sig frågan vilken agenda som man sätter med det här reportaget? Vad är det för publicistiska överväganden som gör att man väljer att publicera det här reportaget bara en dag efter en trolig rysk cyberattack mot den egna tidningen? Just i det läget som borgerligheten håller på att justera sin migrationspolitik för att ligga mer i linje med väljarna och funderar på hur man ska kunna skapa en ny borgerlig konstellation vid valet 2018, så väljer alltså DN att publicera ett reportage som sår split i det borgerliga lägret och strör nytt salt i sår som ännu inte läkt. Reportaget hade inte varit särskilt uppseendeväckande om det hade publicerats av LO-ägda Aftonbladet, som inte gör någon hemlighet av sin ambition att använda SD som utpressning mot borgarna, men nu är det den i formell mening borgerliga Dagens Nyheter som väljer att använda sin ställning i media för att underminera borgerligheten. Vem tjänar på detta?

Jag tror man måste ställa frågan när en borgerlig tidning slutar att vara borgerlig. DN förfäktar förvisso vissa borgerliga ståndpunkter på sin ledarsida och driver sedan länge frågan om NATO-anslutning, men exakt hur har man tänkt sig att en borgerlig regering ska kunna bildas inom rimlig tid, om man istället för att granska den sittande regeringen ger sig på företrädare för ett av det viktigaste borgerliga partierna? Och hur har DN tänkt sig att en NATO-anslutning någonsin ska bli verklighet om man ständigt fokuserar på politiska frågor som leder bort opinionsbildningen från säkerhetsfrågorna?  Jag undrar när borgerligheten börjar inse DN har blivit en söndrande kraft.


Värnlöst läge

Anna Dahlberg har författat en av de viktigaste ledartexterna som skrivits på ett tag, inte minst med tanke på de ryska cyberattackerna på svenska medier. Västvärldens säkerhetspolitiska system står i gungning och det är inte längre otänkbart att både EU och NATO spricker i ett läge där de behövs som mest. Precis som Dahlberg påpekar handlar det inte bara om hotet att Trump eller Le Pen vinner presidentvalen i USA respektive Frankrike, även Obama, Merkel och Cameron svajar betänkligt. 

Obama kom till makten som en president som skulle skapa försoning mellan USA och Mellanöstern, men när hans politik sattes på svåra prov under den arabiska våren 2011 visste han inte hur han skulle agera, något som Putin inte var sen att utnyttja. Ända sedan Putin synade Obamas bluff om "röda linjer" i Syrienkriget har den ena dominobrickan efter den andra fallit. Genom att slå upp portarna för obegränsad flyktinginvandring utsatte Merkel (och Löfven) sammanhållningen i EU för svåra påfrestningar, bara ett par veckor efter det att man lyckats styra ut ur den grekiska eurokrisen. Och Camerons höga spel i EU-frågan kan mycket väl leda till att Storbritannien träder ut ur EU och att Skottland bryter sig ur.

Det är naturligtvis inte så att Putin ligger bakom alla kriser som Europa drabbats av de senaste fyra åren, men han har skickligt utnyttjat EU:s svagheter och vidgat sprickan mellan USA och EU. Även om man kan ha olika åsikter om i vilken grad Edward Snowden var en rysk agent, så råder det inget tvivel om att Snowdens läckor skapade en akut förtroendekris mellan europeiska politiker och Obama-administrationen. När Ryssland flyttade fram sina ställningar genom att annektera Krim famlade NATO i mörkret och det har bara blivit värre. Det är inte längre otänkbart att Ryssland krossar NATO genom en strategisk attack på Baltikum.

Inte heller är det så att EU skulle vara utan problem om vi haft bättre regeringar i Sverige. Men vårt patologiska självskadebeteende har förvärrat krisen i EU på en rad sätt. Vår vägran att rusta upp vårt försvar och gå med i NATO försvagar sammanhållningen i Väst. Idag talar Obama öppet om hur Europa åker snålskjuts på USA:s försvar. Och även om regeringen Löfven stramat upp migrationsströmmarna har Sveriges tondöva hållning i migrationsfrågan fördjupat splittringen i EU och bidragit till Tysklands tilltagande isolering. Slutligen har vår utstuderade naivitet beträffande islamisk terrorism allvarligt skadat vår trovärdighet som en pålitlig säkerhetspolitisk partner.

När jag för ett år sedan tog upp möjligheten att Putin kan ha ett finger med i spelet bakom den politiska förlamningen i Sverige fick jag en del menande nickar, men fick också vänliga gliringar om att jag ägnade mig åt konspirationsteorier. En euro-kris och en migrationskris senare är det ingen som skrattar längre. Inte så att jag på något sätt var originell eller ensam om att tänka i dessa banor, men mycket av de saker som jag sade för ett år sedan om ryskt inflytande är mer eller mindre accepterade som sanningar idag. Ingen tvivlar till exempel på att Putin använt migrationsströmmarna till Europa för att så split i EU. Ryssland har skickligt spelar på de självdestruktiva beteenden som jag identifierade för drygt ett år sedan och nu talar fler och fler kommentatorer om att Sverige befinner sig i ett värnlöst läge.

Det är inte det minsta kul att bli sannspådd. Och det vore klädsamt om svenska medier inte utnyttjade cyberattacken för att slå sig för bröstet, utan började fundera på vad man spelat för roll i att framkalla ett akut säkerhetspolitiskt läge genom att undergräva försvarsviljan. Än är det inte försent att vända skutan, men det börjar bli bråttom.

lördag 24 oktober 2015

Prekariatets diktatur

Den radikala socialistiska vänstern lider av två grundläggande existentiella problem. Det första är att man inte begriper hur ekonomiska och sociala värden skapas, utan bara kan genomföra sin politik till priset av storskalig plundring av privata resurser och ren kapitalförstöring. Det andra är att vänstern innerst inne vet att den aldrig kommer att lyckas få en majoritet bakom sig för att genomföra sin socialistiska samhällsomvandling. Mycket av den negativitet och bitterhet som vänstern ger utlopp för i olika forum kan förklaras av denna insikt. Oförmågan att kunna genomföra en radikal samhällsomvandling av egen kraft gör att vänstern alltid är ute efter olika "motkrafter" som man kan använda som en politisk hävstång. Länge trodde vänstern att arbetarrörelsen skulle kunna utgöra denna motkraft, men det visade sig att de flesta arbetare strävade efter ett borgerligt liv och hyste mycket litet sympati för att upprätta en kommandoekonomi.  När första och andra världskriget skapat ett starkt östblock var det till öststaterna man fäste sin tilltro och när Sovjetimperiet förlorade sin attraktionskraft riktade man sina blickar mot den tredje världen. De senaste tio åren har delar av vänstern snöat in på islam och inlett ett resonemangsäktenskap med konservativa muslimer. Andra har satt sin förhoppning till Putins Ryssland eller Xi Jinpings Kina. Så här har vänster hållit på i nästan två hundra år och man kan säkert fortsätta ett tag till.

Jag tror det är i det här sammanhanget vi ska förstå varför den radikala vänstern omfattat massiv invandring som det omedelbart viktigaste politiska målet, och här har man lyckats bygga en ohelig allians med nyliberaler, som naivt hoppas att ett ökat asyltryck kommer att demolera välfärdsstaten. Dessutom har omvändelsen till fri invandring gjort att nyliberaler nu blivit rumsrena i de finare salongerna. Men vänstern har begripit något som nyliberaler är oförmögna att greppa: nämligen att de politiska preferenser som är rådande i Västeuropa gör att en fortsatt massiv invandring kommer att tvinga fram massiva statliga ingrepp i ekonomin. Som Uppdrag granskning visade, har den agendadrivande journalistiken gjort att polisen inte längre vågar skydda privat egendom i rädsla för att anklagas för antiziganism. Och som borgerliga bloggare påpekat finns det långt gående planer på att beslagta fastigheter för att ge husrum till det massiva inflödet av migranter. (Detta är redan verklighet i den rödgrönt styrda staden Hamburg.) Och så här kan det att fortsätta. Den nya migrationsuppgörelsen banar vägen för att tvinga kommuner att ta emot asylsökande. Myndigheterna har börjat flagga för att införa skattehöjningar för att finansiera migrationen. Kanske kommer staten börja tvinga privata företag att anställa migranter för att få bukt med arbetslösheten. När företagen svarar på de nya pålagorna genom att flytta kapital kommer man införa kapitalkontroller. Och så vidare.

Kanske har vänstern äntligen hittat den magiska nyckeln som ger den makten att införa en kommandoekonomi bakvägen. Utvecklingen i både och Sverige och Tyskland tyder på att vi rör oss i den riktningen. I båda länderna har vänstern framgångsrikt utnyttjat djupt rotade skuldkänslor för att framtvinga en ekonomiskt ohållbar invandringspolitik. I så fall står två av Europas mest framgångsrika ekonomier inför en lång period av ekonomisk stagnation och massiv kapitalförstöring, dessutom riskerar den polarisering som Tyskland och Sverige skapat att leda till att flera av EU:s centrala institutioner spricker. Jag tror dock inte att Tyskland kommer att ta steget fullt ut, landets politiska struktur och federala system gör att det sannolikt kommer att uppstå motstånd mot Merkels politik. Men Sveriges centraliserade politiska system och djupt förankrade konsensuspolitik gör att vi befinner oss i farozonen för en massiv socialisering. De enda som kan bryta denna trend är allianspartierna, men i nuläget är det mycket litet som tyder på att man är förmögen till en omsvängning. Och om inget sker snart kommer det vara försent att göra något vid nästa riksdagsval. Då har Sverige blivit det nya Grekland. Men tro inte att vänstern kommer att vilja kännas vid sitt ansvar för ett sådant misslyckade. Det är alltid någon annans fel.

lördag 26 september 2015

Samhällsupplösning


Just nu håller jag på med att läsa ut de sista kapitlen i Timothy Snyders bästsäljande bok Black Earth, som ger en delvis ny syn på hur förintelsen av sex miljoner judar kunde inträffa under andra världskriget. Hans resonemang är mycket komplext, men det centrala argumentet är tämligen enkelt, nämligen att det var Nazitysklands och Sovjetunionens upplösande av ett flertal central- och  östeuropeiska stater ("state destruction") som möjliggjorde förintelsen och andra ohyggligheter under andra världskriget. Den judiska befolkningen i Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och flera andra länder var extra sårbara för folkmord eftersom de blivit statslösa i samband med att Hitler och Stalin upplöst de stater de var medborgare i. De länder som ockuperades av Tyskland, men som lyckades behålla sina regeringar och sin statsförvaltning, var mycket mer framgångsrika med att rädda judar från förintelsen, just därför att det ingår i en stats uppgift att ansvara för sina egna medborgare.

Boken kommer mycket lägligt och när jag sträckläser den är jag nog inte ensam om att komma tänka på migrantkrisen i Medelhavet eller Rysslands hotfulla hållning i Östeuropa, två katastrofer som hotar att leda till nya folkmord och folkvandringar. Men boken är så pass sammansatt att olika läsare kommer att dra olika slutsatser av Snyders analys. En för mig naturlig slutsats av hans resonemang är att det öppna samhällets centrala institutioner – medborgarskapet, rättsstaten och statssuveräniteten – är värda att försvara, även om de inte är perfekta och inte kan lösa alla problem. Det finns inga hållbara alternativ till den etablerade ordningen med relativt stabila nationalstater som utgör själva hörnstenen i både EU och det internationella samfundet. 

Det är med dessa insikter jag tittade på Uppdrag gransknings reportage om illegala bosättningar och den efterföljande debatten. UG tecknar en dyster bild av ett samhälle i upplösning, där medborgarnas privategendom inte längre respekteras, där polisen och myndigheter vägrar att upprätthålla gällande lagar och där politiska extremister cyniskt utnyttjar misären för att flytta fram sina positioner. Naturligtvis är läget inte lika allvarligt överallt, men vad händer när de öppna gränserna och migrantkaoset sprider sig från utsatta delar av Malmö och Bergslagen till medelklassens förorter och Stockholms innerstad? I UG berättade flera intervjuade om faran för fysiska sammanstötningar och att medborgargarden kan komma uppstå. På andra håll talas det nu om att regeringen kan att tvingas styra med undantagslagar om asyltrycket på Sverige fortsätter att ligga på cirka 1000 sökande per dag. Även i Tyskland knakar systemet i fogarna sedan Merkel öppnat armarna för hundratusentals migranter, varav endast en liten del kommer från krigsdrabbade länder.


Det som sker just nu illustrerar att kravlös altruism och gränslös öppenhet kan leda till att just de institutioner som skall garantera det öppna samhället och en dräglig levnadsstandard för alla invånare, riskerar att upplösas på sikt. Någonstans finns det en gräns för hur många nya medlemmar ett samhälle kan ta emot utan att förtroendet mellan stat och dess medborgare dunstar bort. Någonstans finns det en gräns för hur mycket skattebetalande medborgare är beredda att uppoffra utan att man får ställa kritiska frågor till de som begär hjälp. Och det är just samhällen som har ett dysfunktionellt förhållande mellan stat och medborgare som gett upphov till de stora migrantströmmarna inom EU och till EU. Vi kommer inte att kunna hjälpa någon om vi inte skyddar det samhälle som det tagit generationer att bygga upp.

Förr eller senare kommer våra folkvalda politiker att bli tvungna att riva av plåstret och göra en helomvändning i migrationspolitiken, likt Luciabeslutet 1989. Det kommer att bli smärtsamt för många parter och kanske kommer socialdemokraterna och moderaterna att bli tvungna att kalla in gamla statsmän som Göran Persson och Carl Bildt för kunna bilda en trovärdig samlingsregering. Nyval är uteslutet med tanke på opinionsströmningarna. Men det som bekymrar mig är vad som kan hända om politikerna tar sitt förnuft till fånga för sent. Det finns destruktiva krafter på höger- och vänster-kanten som cyniskt jublar över den samhällsupplösning och demoralisering som just nu breder ut sig i migrantkrisens spår.  Både extremvänstern och extremhögern är fullt på det klara med att deras framtidsvisioner bara kan födas ur kaos och de är fullkomligt mentalt förberedda på att dra nytta av situationen. Vi ser redan nu hur vänsterns vision om ett samhälle där privategendomen inte längre respekteras håller på att förverkligas på lokalt håll, något som kunnat inträffa på grund av det dödläge i migrationsdebatten som vänstern framtvingat. Vi ska inte ha några illusioner om att den verkligt nyfascistiska högern inte smider planer på att vidta drastiska åtgärder för att utnyttja en djup samhällskris. Och inte ens vissa libertarianer kan undgå att visa öppen skadeglädje över hur storskalig invandring kan undergräva centrala institutioner.

Inget av detta är något speciellt nytt för de flesta av våra grannländer, som upplevt krig, ockupation, folkomflyttningar och folkmord på nära håll, men i det fredsskadade Sverige inser vi inte hur lätt man kan rasera ett helt samhällsbygge, trots de bästa av intentioner. Skogsbranden förra sommaren visade att vitala delar av det svenska katastrofberedskapen inte längre fungerade som de skulle. Nu står vi inför en ny katastrofal situation och ingen ska inbilla sig att undantagslagar kommer att kunna trolla fram bostäder och jobb i den takt som invandringen kräver. De flesta av EU:s medlemsländer, till och med Tyskland, inser vad som står på spel och försöker vidta åtgärder för att stabilisera migrantflödet,  men precis som i NATO-frågan är den svenska godtrogenheten inte bara en fara för oss själva, utan våra grannar. Även om det är mycket litet som tyder på det så får vi hoppas att våra politiker nyktrar till snart.

söndag 6 september 2015

Exit Schengen

I kölvattnet på den eskalerande flyktingkrisen i Medelhavet signalerar viktiga politiker och opinionsbildare i Sverige och Tyskland, mot bättre vetande, att gränserna numera är helt öppna för de som vill söka asyl eller söka sig ett bättre liv i Nordeuropa. Istället för att agera med ledarskap och framsynthet fattar våra folkvalda politikerna nu beslut i affekt och låter sig ledas av ett opinionsläge som gränsar till panik. Oavsett var man står i frågan om hur man ska bäst hjälpa de syriska flyktingarna känns detta inte betryggande på något sätt och det politiska priset kan bli mycket, mycket högt. För andra gången denna sommar står själva EU:s framtid på spel och det är nog inte bara jag som undrar vilken roll Putin och Erdogan spelar i denna tragedi.

Om inte EU:s politiker tar sig samman nu och snabbt formulerar en lösning på hur flyktingar kan hjälpas på plats och asylsökande fördelas mellan olika EU-länder, så fruktar jag att den fria rörligheten i Europa kommer att sättas ur spel inom en snar framtid. Den fria rörligheten inom EU plus Schengen-samarbetet är en hörnpelare i EU och ett viktigt skäl till att många regeringar lätt lyckats locka sina väljare att hoppa på EU-projektet, inte minst i Öst- och Sydeuropa. Men den fria rörligheten bygger på att EU har en gemensam asylpolitik och att man upprätthåller gemensamma gränskontroller utåt. Det ingår i själva suveränitetsbegreppet att hålla koll på vilka som är medborgare och vilka som passerar genom ens yttre gränser. Släpper man ambitionen att kontrollera sina gränser kan man inte längre göra anspråk på att vara en suverän nation eller ett förbund av suveräna stater. Eller för att parafrasera en gammal aforism om försvaret, så har varje statsbildning en befolkning: sin egen eller någon annans.

När nu Sverige och Tyskland ensidigt signalerar att vem som helst som lyckas ta sig dit är välkommen att få asyl så utsätter man både EU-länder och icke-EU-länder i sydöstra Europa för enorma påfrestningar, vilket först Grekland, Serbien och Makedonien fått känna på och nu senast Ungern. Kanske står Tjeckien, Slovakien och Polen på tur. Dessa länder får nu ensamma och med knappa resurser ta ansvar för att hantera alla de som förhoppningsfullt vill söka sig ett nytt liv i Nordeuropa, med eller utan giltiga asylskäl. Alternativet är att man ordnar nya vägar in i Europa, med sannolik följd att EU:s utlandsbeskickningar och vårt transportsystem havererar fullständigt. Det säger sig självt att denna situation inte kommer att hålla på sikt och om inte Angela Merkel och andra europeiska ledare snabbt formulerar en hållbar krisplan så kommer gränsbommarna att åter att sänka sig över Europa och ett av EU:s existensberättigande kommer att försvinna. Ungern har redan byggt ett taggtrådsstaket och överväger att sätta in armén, men det kan lika gärna bli Tyskland som tar det första steget och stänger gränserna för att sätta press på sina grannar i Östeuropa. Och opinionsundersökningar visar nu att den majoritet av brittiska väljare som säger sig vilja lämna EU kan bli ännu större om EU inte visar sig förmöget att hantera de ökande flyktingströmmarna. Ytterst hotas hela EU-projektet och jag undrar om våra politiker och opinionsbildare inser vilka krafter de satt i rullning den här gången.

Det är kanske själviskt att sörja den fria rörligheten i Europa med tanke på den humanitära krisen i Mellanöstern. Men vi får inte glömma att man måste hålla sitt eget hus i ordning om man ska kunna hjälpa andra. Och om EU:s östeuropeiska medborgare inte längre kommer att kunna resa fritt i Unionen kommer många av dem att vända sig bort från hela EU-projektet. Förhållandet mellan Tyskland och Polen kommer att utsättas för hårda ansträngningar. De ryssar i Estland och Lettland, som blivit medborgare där och åtnjutit alla fördelar, kommer inte längre ha något incitament att sitta still i båten. Kanske är jag alarmistisk; EU har visat sig vara förmöget att klara sig ur kriser förut och stärkas på kuppen.

Det är lätt att se vilka som kommer att förlora på att de fria rörligheten i Europa upphävs. I första hand är det EU:s medborgare, inte minst de i Östeuropa, som kommer att dra kortaste strået, men även alla dem som söker sig till Europa av olika skäl kommer att förlora på att Europa sluter sig i sig självt. Men vem vinner på det? Som många andra påpekat före mig så är det Ryssland, och möjligen Turkiet, som kommer att kunna glädja sig åt att EU försvagas och det är inte otänkbart att Putin på olika sätt jobbat för att öka flyktingströmmarna till Europa för att underminera EU. Han har sannolikt inte glömt att Warszawa-pakten krackelerade när dess medlemsstater släppte ambitionen att kontrollera gränserna och det var just Ungern utfärdade en dödsdom mot DDR när man klippte taggtrådsstängslet mot Österrike och släppte igenom östtyskar på väg till Förbundsrepubliken. Det är dags att sluta se EU som alla goda gåvors givare och inse att flyktingkrisen har djupt existentiella och akuta säkerhetspolitiska dimensioner.

Se även: Ogiltig färdhandling