Samhällsupplösning

Just nu håller jag på med att läsa ut de sista kapitlen i Timothy Snyders bästsäljande bok Black Earth, som ger en delvis ny syn på hur förintelsen av sex miljoner judar kunde inträffa under andra världskriget. Hans resonemang är mycket komplext, men det centrala argumentet är tämligen enkelt, nämligen att det var Nazitysklands och Sovjetunionens upplösande av ett flertal central- och  östeuropeiska stater ("state destruction") som möjliggjorde förintelsen och andra ohyggligheter under andra världskriget. Den judiska befolkningen i Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och flera andra länder var extra sårbara för folkmord eftersom de blivit statslösa i samband med att Hitler och Stalin upplöst de stater de var medborgare i. De länder som ockuperades av Tyskland, men som lyckades behålla sina regeringar och sin statsförvaltning, var mycket mer framgångsrika med att rädda judar från förintelsen, just därför att det ingår i en stats uppgift att ansvara för sina egna medborgare.

Boken kommer mycket lägligt och när jag sträckläser den är jag nog inte ensam om att komma tänka på migrantkrisen i Medelhavet eller Rysslands hotfulla hållning i Östeuropa, två katastrofer som hotar att leda till nya folkmord och folkvandringar. Men boken är så pass sammansatt att olika läsare kommer att dra olika slutsatser av Snyders analys. En för mig naturlig slutsats av hans resonemang är att det öppna samhällets centrala institutioner – medborgarskapet, rättsstaten och statssuveräniteten – är värda att försvara, även om de inte är perfekta och inte kan lösa alla problem. Det finns inga hållbara alternativ till den etablerade ordningen med relativt stabila nationalstater som utgör själva hörnstenen i både EU och det internationella samfundet. 

Det är med dessa insikter jag tittade på Uppdrag gransknings reportage om illegala bosättningar och den efterföljande debatten. UG tecknar en dyster bild av ett samhälle i upplösning, där medborgarnas privategendom inte längre respekteras, där polisen och myndigheter vägrar att upprätthålla gällande lagar och där politiska extremister cyniskt utnyttjar misären för att flytta fram sina positioner. Naturligtvis är läget inte lika allvarligt överallt, men vad händer när de öppna gränserna och migrantkaoset sprider sig från utsatta delar av Malmö och Bergslagen till medelklassens förorter och Stockholms innerstad? I UG berättade flera intervjuade om faran för fysiska sammanstötningar och att medborgargarden kan komma uppstå. På andra håll talas det nu om att regeringen kan att tvingas styra med undantagslagar om asyltrycket på Sverige fortsätter att ligga på cirka 1000 sökande per dag. Även i Tyskland knakar systemet i fogarna sedan Merkel öppnat armarna för hundratusentals migranter, varav endast en liten del kommer från krigsdrabbade länder.

Det som sker just nu illustrerar att kravlös altruism och gränslös öppenhet kan leda till att just de institutioner som skall garantera det öppna samhället och en dräglig levnadsstandard för alla invånare, riskerar att upplösas på sikt. Någonstans finns det en gräns för hur många nya medlemmar ett samhälle kan ta emot utan att förtroendet mellan stat och dess medborgare dunstar bort. Någonstans finns det en gräns för hur mycket skattebetalande medborgare är beredda att uppoffra utan att man får ställa kritiska frågor till de som begär hjälp. Och det är just samhällen som har ett dysfunktionellt förhållande mellan stat och medborgare som gett upphov till de stora migrantströmmarna inom EU och till EU. Vi kommer inte att kunna hjälpa någon om vi inte skyddar det samhälle som det tagit generationer att bygga upp.

Förr eller senare kommer våra folkvalda politiker att bli tvungna att riva av plåstret och göra en helomvändning i migrationspolitiken, likt Luciabeslutet 1989. Det kommer att bli smärtsamt för många parter och kanske kommer socialdemokraterna och moderaterna att bli tvungna att kalla in gamla statsmän som Göran Persson och Carl Bildt för kunna bilda en trovärdig samlingsregering. Nyval är uteslutet med tanke på opinionsströmningarna. Men det som bekymrar mig är vad som kan hända om politikerna tar sitt förnuft till fånga för sent. Det finns destruktiva krafter på höger- och vänster-kanten som cyniskt jublar över den samhällsupplösning och demoralisering som just nu breder ut sig i migrantkrisens spår.  Både extremvänstern och extremhögern är fullt på det klara med att deras framtidsvisioner bara kan födas ur kaos och de är fullkomligt mentalt förberedda på att dra nytta av situationen. Vi ser redan nu hur vänsterns vision om ett samhälle där privategendomen inte längre respekteras håller på att förverkligas på lokalt håll, något som kunnat inträffa på grund av det dödläge i migrationsdebatten som vänstern framtvingat. Vi ska inte ha några illusioner om att den verkligt nyfascistiska högern inte smider planer på att vidta drastiska åtgärder för att utnyttja en djup samhällskris. Och inte ens vissa libertarianer kan undgå att visa öppen skadeglädje över hur storskalig invandring kan undergräva centrala institutioner.

Inget av detta är något speciellt nytt för de flesta av våra grannländer, som upplevt krig, ockupation, folkomflyttningar och folkmord på nära håll, men i det fredsskadade Sverige inser vi inte hur lätt man kan rasera ett helt samhällsbygge, trots de bästa av intentioner. Skogsbranden förra sommaren visade att vitala delar av det svenska katastrofberedskapen inte längre fungerade som de skulle. Nu står vi inför en ny katastrofal situation och ingen ska inbilla sig att undantagslagar kommer att kunna trolla fram bostäder och jobb i den takt som invandringen kräver. De flesta av EU:s medlemsländer, till och med Tyskland, inser vad som står på spel och försöker vidta åtgärder för att stabilisera migrantflödet,  men precis som i NATO-frågan är den svenska godtrogenheten inte bara en fara för oss själva, utan våra grannar. Även om det är mycket litet som tyder på det så får vi hoppas att våra politiker nyktrar till snart.