söndag 20 mars 2016

Vems ärenden går DN?

Knappt har jag avslutat mitt förra inlägg med en stilla undran om när den svenska pressen ska börja skärpa till sig i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, så publicerar DN en högprofilerad artikel om hur SD håller att på bli rumsrena i de fina salongerna på Östermalm. På ett försåtligt sätt kontrasterar man politiskt anfäktade östermalmsbor, som paret Adelsohn-Liljeroth, med moraliskt oförvitliga invånare som Anne Ramberg. Reportaget har inte helt oväntat skapat viss turbulens i den svenska mediesfären och i en uppföljning på det egna reportaget låter man statsvetaren Ulf Bjereld agera sanningsvittne, utan att nämna att han också är högt uppsatt socialdemokrat.

Eftersom DN sedan ett par år slutat upp med att ens låtsas som att man bryr sig om konsekvensneutralitet och istället driver "agendasättande journalistik", så bör man ställa sig frågan vilken agenda som man sätter med det här reportaget? Vad är det för publicistiska överväganden som gör att man väljer att publicera det här reportaget bara en dag efter en trolig rysk cyberattack mot den egna tidningen? Just i det läget som borgerligheten håller på att justera sin migrationspolitik för att ligga mer i linje med väljarna och funderar på hur man ska kunna skapa en ny borgerlig konstellation vid valet 2018, så väljer alltså DN att publicera ett reportage som sår split i det borgerliga lägret och strör nytt salt i sår som ännu inte läkt. Reportaget hade inte varit särskilt uppseendeväckande om det hade publicerats av LO-ägda Aftonbladet, som inte gör någon hemlighet av sin ambition att använda SD som utpressning mot borgarna, men nu är det den i formell mening borgerliga Dagens Nyheter som väljer att använda sin ställning i media för att underminera borgerligheten. Vem tjänar på detta?

Jag tror man måste ställa frågan när en borgerlig tidning slutar att vara borgerlig. DN förfäktar förvisso vissa borgerliga ståndpunkter på sin ledarsida och driver sedan länge frågan om NATO-anslutning, men exakt hur har man tänkt sig att en borgerlig regering ska kunna bildas inom rimlig tid, om man istället för att granska den sittande regeringen ger sig på företrädare för ett av det viktigaste borgerliga partierna? Och hur har DN tänkt sig att en NATO-anslutning någonsin ska bli verklighet om man ständigt fokuserar på politiska frågor som leder bort opinionsbildningen från säkerhetsfrågorna?  Jag undrar när borgerligheten börjar inse DN har blivit en söndrande kraft.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar