söndag 2 oktober 2016

Det osar katt



Jag har just lyssnat igenom Radio Bubb.las föredömligt djuplodande intervju med den utpekade ryske säkerhetsrisken "Egor Putilov" och jag är inte det minsta imponerad av Putilovs historia. Det osar katt på lång väg. Att en rysk anhöriginvandrare inom kort tid och på egen hand skulle lyckas bli handläggare på Migrationsverket, arbeta som korrespondent i Syrien och publicera artiklar i flera svenska medier faller på sin egen orimlighet. Och Putilovs ovillighet att förklara varför han invandrade till Sverige eller hur har lyckades genomföra en gynnsam fastighetsaffär förstärker den bilden. När Martin Eriksson pressar honom på vad han tycker om Putin finns det ingen passion i Putilovs påstående att han oroar sig för utvecklingen. Men så fort samtalet glider in på frågor som svenska medier och invandringspolitiken så märker man hur han snabbt får upp ångan.

Jag började ana oråd redan när det uppdagades att den bild, som illustrerade den påhittade juridikstudenten "Tobias Lagerfeldts" debattartikel om rösträtt för asylsökande, i själva verket föreställde en inte ont anade ryss. Visserligen var bluffinlägget ett briljant sätt att driva med Aftonbladet, så det är lätt att förstå varför de blev förbannade och beslöt sig för att slå hårt tillbaka och avslöja Putilovs identitet. Men just tillvägagångssättet att publicera försåtlig information för att skapa förvirring är ett klassiskt exempel på den ryska favorittaktiken provokatsija, som syftar till att genom skenmanövrer få fienden att förnedra sig själv. När vi sedan får reda på att Putilov varit aktiv i en rad sfärer där Ryssland visat intresse – Sverigedemokraterna, migration, svenska medier, Ukraina-kretsar – ja, då kan man tycka vad man vill om Aftonbladet, men Putilov besitter noll trovärdighet. Om det är så att alla dess kopplingar bara är en slump och att Putilov utan egen förskyllan hamnat i blåsväder, så får någon annan driva den saken.

Bara Putilov själv vet exakt vad han har för förhållande till Putinregimen, om något sådant föreligger. Kanske är han en frilansade agent som har lösa kopplingar till FSB. Eller så bedriver Ryssland någon form av motsvarighet till Illegals Program, vilket var ett nätverk av ryska agenter som uppdagades i USA 2010. Eller så är Putilov-affären en rökridå som syftar till att dölja andra ryska operationer. Det är en vanlig rysk taktik att sumpa mindre viktiga agenter för att sopa igen spåren för mer betydelsefulla operatörer. Enligt vissa bedömare syftade Snowden-affären till att förskjuta uppmärksamheten från ryska mullvadar i NSA.

Det förefaller som ganska osannolikt att Putilov utgör ett allvarligt hot mot svensk säkerhet. Möjligen bör Migrationsverket ta sig en titt på de ärenden han handlagt och man kan ju undra hur Putilov fick uppehållstillstånd och medborgarskap så pass lätt.

Men jag kan inte låta bli att ställa frågan att om nu Putilov är ett exempel på en initiativrik, men något klumpig, rysk inflytelseagent av något slag, hur agerar då en mer slipad agent? Om Putilov snabbt och lätt lyckats infiltrera svenska myndigheter och medier inom loppet på fem-sex år, vad har då andra agenter lyckats med under längre tid och efter bättre förberedelser.? Det råder inget tvivel om att Putilov-affären allvarligt skadat Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska trovärdighet, men Aftonbladets och övriga mediers panikartade reaktion tyder på att man inser att de egna rutinerna brustit, för att uttrycka det milt.

Om Putilov lyckats publicera både verkliga artiklar och falska debattinlägg i Aftonbladet måste andra rimligen lyckats med det. Och samma sak gäller för hans verksamhet inom svenska myndigheter. Kan den svenska handfallenheten inför en rad allvarliga kriser de senaste tiden åtminstone delvis bero på ryska påverkansoperationer? Naturligtvis har Fnordspotting rätt i att många kriser säkert kan förklaras med ren inkompetens och aningslöshet. Men aningslöshet och inkompetens är också en öppen inbjudan till främmande makt att försöka påverka och förleda oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar