En av de viktigaste böcker jag läst om yttrandefrihet är Jonathan Rauchs mer än tjugo år gamla text, Kindly Inquisitors, där författaren passionerat argumenterar mot de inskränkningar av yttrandefriheten som införts på amerikanska universitet, ofta med de bästa av intentioner. Den amerikanska konstitutionen ger ju som bekant mycket starkare skydd för yttrandefriheten än de svenska grundlagarna, men då USA är ett samhälle med mycket starka icke-statliga institutioner, där universiteten och högskolorna intar en särställning, kan den verkliga yttrandefriheten inskränkas betydligt genom förbud mot hate speech – något som grovt motsvarar det svenska förbudet mot "hets mot folkgrupp".
Rauch menar att en bärande idé i den "liberala vetenskapen", som enligt hans förmenande är en grundpelare i den akademiska friheten, är tanken att vem som helst kan ha fel och det är omöjligt att på förhand avgöra vem som kommer att få rätt i en given diskussion. Det enda sättet att verifiera ett påstående och få reda på vem som har fel är att tillåta att så många åsikter som möjligt får komma till tals, till och med kränkande och uppenbart felaktiga åsikter och uttalanden. På sikt kommer de felaktiga och kanske kränkande uppfattningarna sovras bort på idéernas marknadsplats till förmån till vetenskapligt underbyggda idéer och föreställningar. Den som vill bli tagen på allvar kommer inte att kunna föra fram idéer om att judarna startade första världskriget eller att det armeniska folkmordet aldrig ägde rum. Därför är Rauch bestämt emot nästan alla typer av inskränkningar av yttrandefriheten som införts på amerikanska universitetscampus, inklusive bestämmelser som förbjuder hate speech.
Rauch är fullkomligt medveten om att vissa yttranden kan såra och kränka individer och ibland hela grupper, men han menar att det är det pris vi får betala för ett öppet samhälle med öppna institutioner. Det är inte en mänsklig rättighet att skyddas mot obehag i största allmänhet och det kan göra ont att bli motsagd eller vederlagd. En av hans mest övertygande argument är att regleringar mot hate speech var otänkbara när de faktiskt skulle kunnat göra nytta för att skydda homosexuella mot olika övergrepp, medan sådana regleringar inte skulle göra någon skillnad idag, utan bara öppna för godtycke, där självutnämnda smakdomare bestämmer vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
I sista kapitlet släpper Rauch en liten identitetspolitisk bomb: han avslöjar att han själv är både homosexuell och jude, och har utsatts för sin beskärda del av antisemitism och homofobi. Men han betackar sig ändå för all lagstiftning som utger sig för att skydda honom mot obehag. Den här boken skrevs som sagt för tjugo år sedan, då homosexualitet fortfarande var ett tabubelagt ämne i USA och på andra håll i världen, men den behåller sin aktualitet och är väl värd en genomläsning.
Detta för mig osökt till en av de avslutande diskussionerna om yttrandefrihetens gränser som hölls mellan Alice Teodorescu och Hella Klein och som kan beskådas på Svt-Play. Klein är en intelligent person och hon undvek klokt nog att konfrontera Teodorescu rakt på, varför debatten blev betydligt mer städad, men också något mindre upplysande än grälet mellan Teodorescu och Ali Esbati häromdagen. Det är ändå tydligt att den socialistiskt sinnade Klein är mycket positivt inställd till att förbjuda vissa typer av yttranden och gärna ser att vissa partier förhindras från att besöka skolor och arbetsplatser under valrörelsen. Enligt Klein kan många medborgare, inte minst barn, känna sig hotade av att vissa partier får för stort utrymme. Teodorescu är, sin övertygelse trogen, mer skeptisk mot att inskränka yttrandefriheten och varnar för att överbeskydda våra barn mot uppfattningar och idéer som de ändå kommer att stöta på i vuxenlivet. Idiotiska uppfattningar ska mötas med öppet visir och avslöjas för de lögner de är, ju tidigare desto bättre.
Inte oväntat tar Helle Klein upp en liten nazistsekt (som jag vägrar nämna vid namn) och det åttonde riksdagspartiet i samma andetag som exempel på partier som inte borde tillåtas besöka skolor och arbetsplatser, eftersom elever och arbetstagare kan känna sig hotade. Hon skildrar i närmast lyriska ordalag hur SD förhindrats från att tala vid olika arbetsplatser under valrörelsen. Att SD försökt rensa upp i garderoben och nu är ett riksdagsparti övertygar inte Klein, som menar att de är så historiskt belastade av sina kopplingar till BSS och Vit makt-rörelsen att det inte går att reparera. Teodorescu invänder då att Vänsterpartiet också har ett mycket problematiskt förflutet som man kan hävda att de inte gjort upp med tillräckligt uppriktigt, men tråden följdes inte upp.
Tråkigt nog gav debatten inte utrymme att fördjupa sig i jämförelsen mellan SD och Vänsterpartiet, för om man gjort det skulle det med all önskvärd tydlighet visa exakt hur godtyckliga begränsningar av yttrande- och mötesfriheten blir när man ska ta hänsyn till "historiskt bagage" och enskilda individers obehag. Det går att diskutera hur uppriktigt SD avståndstagande från sitt förflutna verkligen är, men partiet är så ungt och oerfaret att det aldrig fått möjlighet att genomföra sin tidigare politik och har genomgått en så betydande medlemsgenomströmning att det går att fråga sig vilken vikt man idag bör fästa vid partiets besudlade förflutna. Hur som helst anser seriösa bedömare att SD idag inte längre bör beskrivas som ett rasistiskt, fascistiskt eller odemokratisk parti i begreppens egentliga innebörd, hur illa man än tycker om partiets politik eller dess företrädare.
Vänsterpartiet är däremot ett nästan hundra år gammalt parti som haft täta kontakter med en av världens värsta diktaturer – Sovjetunionen – och i realtid försvarat samtliga av de hemskheter som inträffade under Stalins blodigaste år. Bespara mig det tvivelaktiga nöjet att ge hela listan, men en genomläsning av Timothy Snyders Bloodlands är instruktiv därvidlag och ger nyttigt perspektiv på den pågående Ukrainakrisen. Den som är ute för att hitta samtida medlöpare till nazismen bör erinra sig att Sveriges kommunistiska parti stod på samma sida som Nazityskland under andra världskrigets första år 1939-41, något som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fortfarande vägrar att förhålla sig till. SKP försvarade Molotov-Ribbentropp-pakten när den ingicks och vägrade fördöma Nazitysklands invasion av våra grannländer Danmark och Norge. Alla famösa omvändningar som Vänsterpartiets genomgått har skett under galgen. SKP tog avstånd från Stalin först efter det att Sovjetunionen självt inlett avstaliniseringen, namnbytet till Vänsterpartiet genomfördes inte förrän Östblocket kollapsat 1989-91 och Lars Ohly slutade kalla sig kommunist så sent som 2005, efter det att han ställts till svars i TV.
Detta hindrar dock inte Vänsterpartiet från att envist behålla de fastigheter man förvärvat med Stalins blodspengar eller från att samarbeta med gammelkommunister i Europaparlamentet. Och konstigt nog kan den nuvarande partiledaren i Vänsterpartiet Jonas Sjöstedt på något sätt tillgodoräkna sig att han var med om genomföra uppstädningen i det parti som fortfarande var kommunistiskt (och hade kontakter med DDR) när han gick med i det på 1980-talet. Samtidigt måste Jimmie Åkesson, som genomfört en liknande städning i ett yngre och realpolitiskt mindre belastat parti, fortfarande svara på frågor vad som fick honom att gå med i SD 1995. Ekvationen går inte ihop.
Om vi verkligen tog Helle Klein på orden så skulle vi inse att många väljare, inte minst invandrare från Östblocket kan känna avsmak eller obehag inför ett parti som Vänsterpartiet. Men ingen i politikens huvudfåra skulle ens komma på tanken att mota bort Vänsterpartiet från skolor och arbetsplatser. Detta, om något, visar med all önskvärd tydlighet hur hycklande det är att vi ska skydda våra barn och arbetskamrater från det obehag ett besök från ett riksdagsparti kan medföra. Och det visar hur illa det förhåller sig med yttrandefriheten i dagens Sverige i nådens valår 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar