Om detta må ni berätta

I en DN-kolumn berättar Lena Sundström om hur en tonårig judisk pojke i Łódź upplevde det skickelsedigra året 1939, då Nazityskland invaderade och utplånade Polen. På bara ett halvår gick livet i Łódź från att vara ett ganska normalt stadsliv till ett helvete på jorden för stadens judar. Och vad är slutklämmen? Med tanke på att Ryssland haft den goda smaken att högtidlighålla hundraårsminnet av första världskriget genom att invadera Ukraina skulle man förvänta sig en hänvisning till vad som sker i vårt grannområde: "på ett halvår blev det omöjliga möjligt". Och med tanke på att ISIS bedriver etnisk och religiös rensing i Syrien och Irak – med benägen hjälp från ditresta svenska medborgare – skulle man kanske kunna föreställa sig att en vink till allt detta hemska borde vara på sin plats när man talar om sjuttiofemårsminnet av andra världskriget. Nej, naturligtvis inte, skribenter från mediavänstern misslyckas aldrig med att överträffa varandra i provinsialism (Sundström lyckas inte ens stava den polska stadens namn rätt). Slutklämmen handlar naturligtvis om en pinsam svensk nazistsekt som fått otillbörlig uppmärksamhet av gatuvåldsvänstern som i sin tur hyllas dagligen av journalister ur Public Service.

När man diskuterar tyskarnas våldtäkt på Polen 1939 bör man ha ett par saker klara för sig. För det första var det Vänsterpartiets bundsförvant Josef Stalin som släppte ut Hitler ur buren och möjliggjorde inte bara hans polska kampanj utan också erövringen av stora delar av Västeuropa. Stalin hade tänkt sig att Hitler skulle fastna i ett skyttegravskrig på västfronten som förra gången och det var på vippen att Hitlers egna generaler avsatte honom när han förberedde anfallet på Frankrike. Men Hitler framhärdade och lyckades mot alla odds besegra det i dåläget bättre rustade Frankrike. Därefter blev Hitler geniförklarad och ingen vågade sätta sig upp mot honom förrän det misslyckade attentatsförsöket i Rastenburg 1944. För det andra ledde Stalin över Hitler flera gånger vad beträffar massmord när det andra världskriget inleddes. Som Yale-historikern Timothy Snyder påpekat i sin bok Den blodiga jorden så hade Stalin hunnit avrätta tusen gånger fler människor på etniska grunder än Hitler hade 1938. En av Stalins första åtgärder i det ockuperade Polen var att utplåna landets alla politiska, ekonomiska och sociala eliter i det som senare blev känt som Katynmassakern. Det skulle dröja till sommaren 1941 innan Hitler började knappa in på det försprånget genom att inleda sitt systematiska massmord på Europas judar. Poängen är inte att bagatellisera Hitler illdåd genom att jämföra dem med Stalins, men vi måste inse att dessa två diktatorer möjliggjorde varandras brott mot mänskligheten.

Att framhålla detta i en diskussion är dock ganska svårt i Sverige, där vänstern har skyddsklassats. De borgerliga ledarsidorna lyckas ibland pricka in rätt poänger, men samtidigt är det uppenbart att man i Sverige kan komma undan med nästan vilka otidigheter som helst så länge som man lyckas intyga att man tillhör någon schattering inom vänstern. Och skulle man gräva djupare i frågan om vänsterns skuld tvingas man ju att ta ställning till att Sveriges kommunistiska parti var det enda riksdagspartiet som faktiskt var knutet till Nazityskland genom Komintern och Molotov-Ribbentropp-pakten och som uttryckte förståelse för den tyska invasionen av Norge och Danmark. Man skulle tvingas ta ställning till att samma vänsterparti som påstår sig ha gjort rent hus med kommunismen ogenerat residerar i en fastighet som köptes för blodspengar från Stalin på 1930-talet. Man kan fortsätta, men jag avstår för att bevara söndagsfriden.

Sveriges vägran att ta emot judiska flyktingar från Tyskland under 1930-talet var och är en skamfläck i vår historia. Det kan dock vara värt att erinra sig att när västmakterna misslyckades med att bereda en tillflyktsort till de tyska och österrikiska judarna hade inte förintelsen inletts och få hade kunnat föreställa sig vad som var på väg att hända. Hälften av de tyska judar som såg Hitler komma till makten 1933 lyckades fly och dog en naturlig död, till skillnad från Polens, Litauens, Ukrainas och Vitrysslands judar som i stort sett utplånades i regelrätta massakrer. Den polske pojke som Sundström skildrar så inkännande hade inte räddats om Sverige hade förhindrat nazistiska partier från att verka på 1930-talet. Han hade bara räddats om omvärlden haft mod att sätta stopp för Hitler i tid. Han hade bara kunnat räddas om Stalin inte släppt fram Hitler den där ödesdigra dagen för 75 år sedan – påhejad av vänsterpartiets föregångare. Om detta må ni berätta.