Vi har haft val och regeringsskifte. Tvärtemot nyvänsterns övermodiga förhoppningar om en vänstervåg med starka resultat för V-MP-Fi så fick vi en icke-socialistisk riksdagsmajoritet med SD som tredje största parti och den svagaste socialdemokratiska regeringen i modern tid. Hela det politiska landskapet har rämnat i ett jordskred – som när allt kommer omkring var fullkomligt förutsägbart – men nyvänstern skriker primalskrik över det skedda och betraktar valresultatet som illegitimt.
Men jag är distraherad, som vanligt. Det kan knappast undgått någon att hundratusentals studenter tagit till gatorna i Hongkong för att protesterna mot Pekings beslut att låta en centralt tillsatt valberedning begränsa valmöjligheterna i valet av chefsminister 2017. Även om den kinesiska centralregeringen aldrig lovat helt fria val av chefsministern och till den lagstiftande församlingen så ser många Hongkong-bor beskedet från Nationella folkkongressen som ett svek mot de utbredda förväntningarna att Deng Xiaoxing idé om "ett land, två system" skulle bereda vägen för en gradvis demokratisering. Tvärtom har Peking visat sig betydligt mer klåfingrig än den forna kolonialmakten och de centralt utsedda chefministrarna har mer agerat som representanter för Peking än som talesmän för Hongkong-borna.
Mycket står på spel. Det handlar inte bara om Hongkongs framtid som en liberal enklav intill en totalitär statskapitalistisk stormakt, det handlar precis lika mycket om vilken riktning Kina ska ta i framtiden. Även om det är osannolikt att Peking kommer att ge några betydande eftergifter, så kommer händelseutvecklingen i Hongkong ha stor påverkan på Kinas inrikes- och utrikespolitik. Om fasaden rämnar det minsta och man ger efter på någon punkt, kan detta göda förväntningar på andra håll, som Tibet och Xinjiang där befolkningen lider under ett betydligt hårdare förtryck än annorstädes. Om upplösningen på dramat blir det minsta våldsam och om – Gud förbjude – fastlandskinesiska trupper blandar sig i leken, så äventyras inte bara Hongkongs framtid som en distinkt del av Kina, det kommer också bli mycket svårare för Peking att försäkra taiwaneserna om att Taiwan skulle kunna upprätthålla självstyre efter en Anschluß till Kina. Ytterst står Xi Jinpings karriär som Kinas ledare på spel; om han uppfattas som svag eller inkompetent så finns det många som är beredda att skuffa honom åt sidan. Bo Xilai-affären häromåret visar att Kina inte alls är immunt mot statskupper eller våldsamma maktkamper. Vare sig vi vill det eller ej riskerar allt detta att påverka oss i lilla Sverige.
Allt detta får mig att tycka att riksdagsvalet och regeringsskiftet känns som tämligen beskedliga tillställningar. Men det finns oroande tecken på att vår parlamentariska demokrati håller på att spåra ur. Bara det faktum att vi får en övermodig vänsterregering trots att väljarna haft fräckheten att rösta in en icke-socialistisk riksdagsmajoritet borde stämma till eftertanke. Och borgerligheten har målat in sig i ett hörn i sin vägran att göra upp med SD, trots att deras egna väljare inte önskar annat än att ett sådant samarbete kommer till stånd. Ett nyval skulle av allt att döma bara förstärka SD:s hand. Så trots att vi har en formell parlamentarisk demokrati med fri- och rättigheter – som Hongkong-kineser hett åstundar – så befinner vi oss i en djup demokratisk kris och utgången är oviss.
Med tanke på vad som pågår i Hongkong är det därför ganska pikant att ledande vänsterdebattörer som Stefan Jonsson drömmer våta drömmar om att begränsa väljarnas möjligheter att rösta in vilka partier de vill i riksdagen. Naturligtvis är förbud mot partier och organisationer som öppet utmanar statsskicket inte på något sätt uteslutna i ett demokratiskt land. Men det Jonsson och många längtar efter är ett politiskt korrekt väktarråd som kan diskvalificera partier som strider mot en godtyckligt uttolkad värdegrund och på sätt säkra de etablerade partiernas ställning i riksdagen. Sådana förslag strider både mot den parlamentariska demokratins andemening och faktiska tillämpning. Parallellerna är slående till Pekings centralt utsedda valberedning som ska säkerställa att alla kandidater är lojala mot den bestående ordningen. Kanske är det inte så konstigt att den alltmer världsfrånvända svenska vänstern är så tyst om det som händer i Kina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar