Den anständiga och den oanständiga vänstern

I ett land där reptilvänstern har starka fästen inom gammelmedia och de etablerade partierna är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns anständiga människor på vänsterkanten. Människor som är beredda att lyssna till motståndare, ompröva tidigare ståndpunkter och gå emot strömmen när magkänslan säger att något är fel. Eftersom ett hälsosamt politiskt samtal behöver tydligt artikulerade röster på alla flanker måste vi slå vakt om dessa röster, vi bör uppmärksamma dem inte bara när de har fel, utan när de träffar rätt.

Åsa Linderborg är en person som nästan alltid har fel i sakfrågor: det må vara Israel, antirasismen, eller kommunismens förbrytelser. Listan kan göras lång. Men varje gång jag fnyser åt henne kommer jag ihåg att hon skrivit en gripande bok om sin alkoholiserade far, en av få svenska böcker som faktiskt rört mig till tårar. Linderborg utstrålar en motsägelsefull integritet som jag måste förhålla mig till. Det vore lätt att förklara hennes integritet med de perspektiv hon fått när hon gjort sin klassresa från arbetarkvarteren i Västerås, till en doktorsexamen i historia och vidare in i kultureliten, men man skulle precis lika gärna säga att det är hennes integritet som möjliggjort klassresan.

När man läser hennes kolumner den senaste tiden märker man att hon kämpar med att få grepp om det radikalt förändrade inrikes- och utrikespolitiska landskapet: SD:s framgångar i riksdagsvalet, Rysslands invasion av Ukraina, Mellanösterns apokalyptiska sammanbrott, islamismens frammarsch och så vidare. Ingenting som händer nu kan förklaras med det marxistiska tankebygge hon skolats i sedan tonåren, men hon vägrar att sluta tänka eller att hålla käft. Ibland blir det fel, ibland inte. Ta bara hennes reaktion på utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister, där hon vägrar att stämma in i hyllningssången och jamsa med i det identitetspolitiska pladdret:

Identitetsperspektivet blir så dogmatiskt att det går över styr om vi inte kan förhålla oss till det faktum att Alice Bah Kuhnke är Sveriges största makthavare på kulturområdet. Mediernas jobb är att granska makten, alldeles oavsett ministerns kön och hudfärg.

Denna mening beseglar sannolikt hennes anseende inom reptilvänstern, men hon har sagt något som måste sägas och hon är uppenbarligen beredd att ta konsekvenserna. Och det blir inte sämre av att det är en vänsterdebattör som säger det.

En annan vänsterpolitiker som jag motvilligt hyser aktning för är Nalin Pekgul, en politiker som jag i det närmaste avskydde när hon var som mäktigast. Sedan hon trätt (eller tvingats) undan från maktens köttgrytor har hon dock utvecklats till en av de ihärdigaste och mest initierade kritikerna av islamiseringen av Sveriges förorter, nu senast i ett skarpt inlägg mot den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan, som hon anklagar för att ha en dold islamistisk agenda. Dessutom har hon skrivit en bok tillsammans med sin make på samma tema. Ingen behöver tvivla på att konsekvenserna av detta för hennes politiska karriär kommer att bli förödande. Socialdemokraterna är ett parti som sätter högt värde på lojalitet och sammanhållning, och det är uteslutet att Pekgul kommer hamna på valbar plats den närmaste tiden. Hon är stekt, men hon kan hålla huvudet högt.

Min aktning inför Linderborgs och Pekguls integritet är lika intensiv som min förskräckelse för hur arrogant och nedlåtande Mehmet Kaplan har valt att bemöta anklagelserna att han går islamismens ärenden. Ta bara hans replik i Dagens Industri, där ingressen bjuder på följande tankevurpa:

Vissa debattörer behöver uppenbarligen en fiende när det gäller frågan om extremism.

Vad menar han här, rent logiskt? Om man pekar ut en rörelse som extremistisk så har man definitionsmässigt identifierat en politisk fiende – i alla fall så länge som man anser att en parlamentarisk demokrati med yttrandefrihet är något att stå upp för. Vill man vara välvillig kan man ju förklara påståendet med att Kaplan försöker utmana vårt intellekt med en olösbar zenbuddhistisk gåta. Men om man inte vill göra det allt för krångligt för sig så är den mest rimliga tolkningen av denna horrör att Kaplan inte anser att islamismen är extremistisk, vilket är precis den hållning som Pekgul med flera anklagar honom för att hysa.

Längre ned i genmälet kommer han med följande kryptiska påstående:

Men på ett djupare plan handlar den här frågan om ifall människor med muslimsk tro har rätten att alls resonera intellektuellt, eller om vi kollektivt ska reduceras till andra klassens deltagare i den politiska debatten. För om man som muslim inte får säga något alls om politiska frågor annat än att man hatar extremism så kommer extremismen aldrig att kunna diskuteras eller bekämpas. 

Det här säger han alltså i svaromål mot Nalin Pekgul, som enligt egen utsago är troende muslim, och som tagit sig "rätten att resonera intellektuellt" i Dagens Industri. Antingen menar han att hon inte är någon riktig muslim eller lider av något slags falskt medvetande, vilket i så fall bekräftar hennes misstanke att Kaplans islamistiska rörelse försöker monopolisera rätten att avgöra vad som är islam och vem som är muslim. Eller så menar han stilenligt nedlåtande att Pekgul fått sin inträdesbiljett i det svenska politiska samtalet genom att inte tala om något annat än islamisk extremism, vilket sin tur vittnar om hans djupa okunnighet om hennes politiska gärning och vilket politisk pris hon betalat för att tala ut om islamismen i de svenska förorterna. När Nalin Pekuls inlägg kom på tal i veckans avsnitt av Bar & Politik, kunde den forna stridskamraten Mona Sahlin inte förmå sig att instämma i eller ens beröra Pekguls kritik. Och det här är alltså den statsministerkandidat som Pekgul stödde obrottsligt lojalt under förra valrörelsen. (Sveket mot Pekgul kanske är ett ämne som Daniel Suhonen skulle kunna avhandla i en uppföljare till sin bok om socialdemokraternas bysantinska hovintriger.)

Men det mest oroande i Kaplans inlägg och alla andra bemötanden av kritiken mot honom är hans uppenbara brist på engagemang mot radikal islamism. Så fort det kommer på tal skyndar han bajsnödigt vidare till sin favoritfråga – "islamofobin" – och först där känner man att förstoppningen lättar och att det börjar hetta till på allvar. För Kaplan är den verkliga betydelsen av terrordåden den 11 september 2001 att de ledde till en ökad misstro mot islam och muslimer. Inte att tusentals oskyldiga människor miste livet i ett terrorattentat. Inte heller kan man skönja någon trovärdig ilska mot de personer som förknippat hans religion med politiskt våld av oskyldiga.

Man kan inte avkräva privatpersoner engagemang eller ställningstaganden, men vi ställer högre krav på våra politiker. Där vill vi ha svar. Det är mig fullkomligt obegripligt att det etablerade borgerligheten eller den i formell mening borgerliga dagspressen inte slår mynt av att den oanständiga vänstern fått sådan vikt i den rödgröna muppministären. Det är öppet mål. Annie Lööf har förvisso vuxit i rollen som oppositionens informella ledare, men det övergår mitt förstånd hur hon – eller de andra borgerliga partiledarna – kan försitta tillfället att avlossa en bredsida i Bar & Politik mot Kaplans svajiga värdegrund, Romsons arroganta hyckleri eller Bah Kunkes beklämmande ytlighet. Nej, den uppgiften har man lastat över på den anständiga vänsterns ansvarsområde. Ingenting stämmer längre.