torsdag 28 augusti 2014

I målsmans närvaro

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om den svenska statsmedians förlorade heder, men det får bli en annan gång. Eller på ett annat sätt. Nu har en självständig europeisk nation invaderats av en mäktig granne i öster – Ryssland. Vårt grannland Finlands territoriella suveränitet har kränkts av ryska flygplan inte mindre än tre gånger på en vecka. Det är allvar nu. Vi kan ha ett östeuropeiskt storkrig vid vår tröskel inom ett par månader och vi kan dras in i detta krig, vare sig vi vill det eller ej. Man kan ha olika åsikter om hur Ryssland och Ukraina hanterat krisen, som nu utvecklats till ett krig, men det råder inget tvivel om vilket av de två länderna som utgör ett reellt hot mot freden i Östersjön.

Om Sverige hade varit ett normalt land så hade hotet från Ryssland varit fråga nummer ett i valrörelsen. Man kan tycka det ena eller andra om vinster i välfärden, normkritiska dagis, skolbetyg i ordning, datalagringsdirektiv, vargjakt, könskvotering till styrelseposter, köttfria måndagar, Bromma flygplats' fortsatta existens, vänsterextremismens försänkningar i Sveriges Radio eller Sverigedemokraternas uppfattning om a-kassan. Men inga av dessa frågor har någon som helst betydelse om vi inte kan värna om vår suveränitet som nation. Man kan debattera för- och nackdelarna med att öppna gränserna för fri invandring på ett stratosfäriskt upphöjt principiellt plan – men om du inte har ett land kvar att öppna gränserna i, ja då är sådana diskussioner ren snickarglädje i bästa fall. Faktum är att att fullkomligt öppna gränser och fullkomligt fri rörlighet är ett idiotsäkert sätt att underminera ett försvar. Om man nu hade ett, till att börja med.

Jag går ut på nätet för att hitta svar och information, men det är nästan lika dödstyst som det brukade vara när François Bronett bad om största möjliga tystnad inför ett cirkusnummer. Gammelmedia rapporterar och kommenterar pliktskyldigt och motvilligt det som sker i Ukraina, men nyheterna knuffats målmedvetet ned på webbsidorna. Ute på Twitter kvittras det om än det ena, än det andra, som skett i motståndarens läger, men det hörs mycket litet om vad som pågår i vårt närområde.

Tystnaden från vänster är förutsägbart öronbedövande. Ingen av våra mest pålitliga vänsterkvittrare har något intressant, intelligent eller fyndigt att säga om kriget – inte krisen! – i Ukraina. Om de orkar höja blicken söder om Smygehuk eller öster om Haparanda kan du slå vad om de kvittrar om vad som sker i Gaza, som vore det svensk inrikespolitik. Nej, vänta nu, Göran Greider lyckas kvittra fram en kålsuparteori om vad som just nu sker i östra Ukraina mitt bland semesterbilder och ögonblickslyrik. Alltid något. Men avstå från att läsa den följande konversationen om du inte helt vill tappa tron på människosläktet.

Det är bara den pålitliga gammelhögern som har reagerat på händelseutvecklingen och det är i deras kvitterflöden man finner ledtrådar till vad som sker i Ukraina i dag och funderingar kring vad som bör göras för att få det svenska försvaret på fötter. Och så har vi Carl Bildt som äntligen vågar säga det otänkbara: att Ukraina befinner sig i krig. Skönt att få det bekräftat, men synd att utrikesministerns chef inte riktigt lyckas uppamma riktigt lika mycket passion bakom orden.

Och var är alla förslagna liberaaaler? Ni är väldigt lågmälda just nu. Precis som vänstern. Varför? Jag gissar att skälet är att alla era teoribyggen och andra luftslott – i likhet med vänsterns – bygger på att det är någon annan som tar hand om statens hårda uppgifter, de uppgifter som säkerställer att vi överhuvudtaget har ett samhälle att revoltera emot, när lusten faller in eller ledan faller på. Er samhällskritik är intressant, upplysande och ibland oroande. Men glöm aldrig att ni kan leka era lekar i skyddet av vuxnas närvaro. Frågan är bara hur många vuxna som finns kvar i rummet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar