måndag 30 juni 2014

Identitetspolitik och kvotering är oförenliga med parlamentarisk demokrati

Fram till 1866 hade vi en ståndsriksdag i Sverige. Det innebar att riksdagens lagstiftande makt delades mellan fyra ständer eller "korporationer": adel, präster, borgare och bönder. Det är oklart exakt när ståndsriksdagen inrättades i Sverige, men man brukar spåra dess ursprung till det svenska folkets hävdvunna rätt att endast åläggas skatter och andra pålagor som man självt beslutat om. Den svenska ståndsriksdagen var relativt unik i Europa då den gav stora delar av bondeklassen rösträtt, och riksdagen utgjorde en viktigt motvikt till kungen, som vid trontillträdet ofta tvingades avlägga en kungaförsäkran att han skulle följa rikets lagar. Maktfördelningen mellan ståndsriksdagen och kungamakten varierade över tid, men riksdagens starka ställning gjorde att den till och med sammanträde under de karolinska och gustavianska enväldena. Det faktum att stora delar av svenska folket – som länge inkluderade våra finska grannar – var representerade var en av grunderna i vårt demokratiska styressätt och är sannolikt ett av skälet till att Sveriges politiska historia varit relativt stabil sedan statskuppen 1809, i efterdyningarna av rikets splittring.

I takt med att industrialismen slog igenom och nya klasser uppstod började dock det demokratiska underskottet i ståndsriksdagen att bli uppenbart. Stora grupper som frälsebönder, industriarbetare, ofrälse ståndspersoner och företagare utanför skråväsendet uteslöts från rösträtt till riksdagen – för att inte tala om kvinnor, som företräddes av sina makar i den mån de hade rösträtt. Statskyrkan, som höll allmogen i Herrans tukt och förmaning, tilldelades en oproportionerligt stark ställning och personer som inte bekände sig till den rätta värdegrunden – den evangelisk-lutherska läran – uteslöts från politiskt inflytande. En annan brist var att de röstberättigade endast kunde rösta på personer ur det egna kollektivet. En frisinnad adelsman kunde inte rösta på en liberal borgare och en konservativ bonde kunde inte företrädas av en likasinnad ledamot ur det andliga frälset. På sätt och vis byggde ståndssamhället på ett slags identitetspolitiskt kontrakt där individen endast hade rättigheter som medlem av en viss samhällsgrupp.

Efter mycken debatt och politisk långbänk avskaffades ståndssamhället 1866 och ersattes av tvåkammarriksdagen, till vilka endast män, som uppfyllde vissa krav, hade rösträtt. Även om det demokratiska genombrottet dröjde till början på 1920-talet, då parlamentarismen blivit normbildande och allmän och lika rösträtt gradvis infördes, så var detta var ett viktigt första steg mot representativ demokrati. (Glöm inte detta när historielösa politrucker i ungdomsförbunden hävdar att kungamakten representerar en feodal diktatur.)

Dagens representativa demokrati bygger på fri opinionsbildning och på att individer i hemliga val utser andra individer ur olika partier som får företräda dem i den lagstiftande församlingen och utse regering. Representanterna har inte bundna mandat utan får ändra inställning under mandatperiodens gång efter eget samvete och till och med bryta vallöften, varefter väljarna kan belöna sina politiker genom att återvälja dem eller rösta på andra. Eftersom den representativa demokratin är liberalt individualistisk, så utgår man ifrån att vet sina egna intressen. Vem som helst kan i princip rösta på vem man vill. En lågavlönad industriarbetare i Borlänge kan rösta på en riskkapitalist från Österlen. En andra generationens invandrare kan rösta på ett parti som vill begränsa och reglera invandringen. Ett kvinnligt vårdbiträde får rösta på en frikyrkopredikant som vill begränsa aborträtten. Och en borgarson från Östermalm kan rösta på ett parti som vill avskaffa eller begränsa rätten till privat egendom. Och ingen av dem behöver tala om för varandra hur de röstat och de kan ändra sig till nästa val. Grundlagen garanterar att ingen tillfällig riksdagsmajoritet kan ändra spelreglerna oåterkalleligen och att allas individuella rättigheter respekteras.

Efter ett par bakslag under mellankrigstiden så har representativ demokrati i olika former framträtt som det dominerande styrelsesättet i världen, inte minst sedan sovjetblockets sammanbrott 1989-91. Det har aldrig funnits så många demokratier som nu och antalet fortsätter att öka. Det demokratiska idealet är så starkt att till och med fascistiska stater som Nordkorea, partidiktaturer som Kina och halvdemokratier som Ryssland håller sig med parlament och folkförsamlingar av olika slag, som man dock håller i strama tyglar.

Idag utmanas dock den representativa demokratin från olika håll. En av de stora yttre utmaningarna mot demokratin är förstås Kinas och Rysslands ökande makt och prestige i världen, något som jag skrivit om förut på Kinabevakning och kommer skriva mer om senare. (Om ni vill.)

En av de farligaste inre utmaningarna mot den representativa demokratierna är idag identitetspolitiken som vill dela in folket – eller "befolkningen" för att tala med dem som förespråkar kosmiskt fri rörlighet – i olika grupper, ge dem vissa kollektiva rättigheter och sedan kvotera in dem på områden där de anses underrepresenterade, alternativt utesluta dem där de är för framgångsrika. I Sverige har kvotering och positiv särbehandling än så länge begränsats till rekrytering till arbeten och fördelning av studieplatser, vilket ofta stött på patrull. Dessutom flirtar olika riksdagspartier med idéer om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, trots att erfarenheten tyder på att det kan vara kontraproduktivt.

Det återstår att se om kvoteringsvurmen kommer att få fullt genomslag på politikens område. På 1990-talet genomförde de flesta svenska riksdagspartier "varannan damernas" när man drog upp sina vallistor och de rödgröna partierna experimenterar med att kvotera in olika underrepresenterade grupper i olika proportioner till olika ämbeten. Vid första anseende kan en sådan politik verka rimlig; om så eller så många procent av Sveriges befolkning är utlandsfödda är det väl bara rimligt att de representeras i proportion till sin befolkningsandel i riksdagen? Eller hur?

Men man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att man snart är ute på ett sluttande plan om man fortsätter i tangentens riktining. Vad är det som säger att en invandrare vill representeras av en ledamot ur den egna etniska gruppen i riksdagen? Han eller hon kanske flytt från sitt forna hemland för att man råkade avvika från vad som var socialt, politiskt eller kulturellt accepterat. Tala med vilken iranier som helst om du tvivlar. Och varför skulle en kvinna i alla lägen föredra att rösta på en annan kvinna? Paradoxalt nog har borgerliga partier lyckats skaka fram fler kvinnliga ledare än sina socialistiska motsvarigheter. Bespara mig nöjet att ge dig hela listan.

Det känns nästan som kvoteringstänket sluter cirkeln och för oss tillbaka till ett nytt, uppgraderat ståndssamhälle med en statskyrka som värnar om värdegrunden. Drar man resonemanget om kvotering till sin spets reduceras politisk representation till ett rent aritmetiskt förfarande, där man kan utse riksdagsmän utifrån en demografisk algoritm och sedan rotera representanterna med jämna mellanrum. För att försäkra sig om att de folkdeputerade verkligen representerar den egna gruppen kan ett etiskt oförvitligt väktarråd tillämpa olika former av gallringsförfaranden, där man försäkrar sig om att alla legitima kandidater håller sig till den erforderliga värdegrunden. Vilken den än råkar vara.

Den som kan sin moderna historia vet dock detta har faktiskt försökts, flera gånger, i många länder och med fullkomligt katastrofala resultat. Ingen annan än Vladimir Lenin skisserade ett raffinerat identitetspolitiskt system i sitt utopiska verk Staten och revolutionen, där han föreställde sig ett samhälle där folk roterades in och ut i olika roller, inte olikt de schweiziska gökur han sannolikt beskådat i sin alpinska exil. Och när hans bolsjevikparti tog makten i Ryssland i november försökte Lenin bygga sin nya stat på en klassbaserad identitetspolitisk ordning, där arbetar-, bonde- och soldatråd ("sovjeter") uteslöt kapitalister, jordägare och andra oönskade element från politiskt inflytande. När det sedermera visade sig att långt ifrån alla arbetare och bönder faktiskt stödde bolsjevikerna fördömde man deras "falska klassmedvetande" och upplöste alla församlingar, partier och föreningar när detta kom till uttryck. Till slut återstod endast bolsjevikpartiet som enda garanten för att de arbetande klassernas intressen försvarades enligt den förhärskande marxistiska värdegrunden och bolsjevikerna använde systematisk terror för att behålla sin identitetspolitiskt rättfärdigade makt, inte bara mot klassfiender, men också mot arbetare och bönder som inte förstod sitt eget bästa.

Det var detta identitetspolitiska system som sedan spred sig till stora delar av världen i olika varianter efter andra världskriget och vi vet hur det slutade. Hur kan det komma sig att stora delar av den svenska väljarkåren i nådens valår 2014 återigen förförs av identitetspolitikens locktoner? Är det ett utslag av undertryckt nostalgi för ett svunnet ståndssamhälle, där var och en visste sin plats, eller är det så att man vill återgå till 68-generationens totalitära drömmare? Jag tippar det senare. Men när jag ser på vilket genomslag identitetspolitiken fått inom den forna statskyrkan tvekar jag.

Oavsett vad FI:are, vänsterpartister och miljöpartister idag säger sig stå för, så är den identitetspolitiska rörelsens ideologiska bagage och historia något som vi alla har att ta ställning till. De rödgröna vet att ingen vill återgå till vårt forna ståndssamhälle eller införa socialism, planekonomi eller förmyndarvälde, men om du lyssnar på vad de säger,  känner dem på pulsen och läser deras partiprogram så är det inte svårt att se vilka mjuktotalitära drömmar de hyser. Ni som har privilegiet att bevista Almedalen dessa dagar borde ställa tuffa frågor till de mjuktotalitära partierna och ställa dem till svars för vad de faktiskt står för. Annars kan de finnas med i regeringsunderlaget om tre månader.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar