Jag har alltid gillat radio och i ungdomen älskade jag att vakna till Morgonpasset i P3. Det var en skön blandning av musik, nyheter, humor och samtidskommentarer som smickrade mina dåvarande politiska preferenser. Sedan kom vuxenlivet med sina krav, nya vanor och ofrånkomliga omvärderingar. Eftersom jag sedan flera år tillbaka måste köra bil till jobbet har jag länge haft en liten lista över podsändningar som jag lyssnar på under körpassen. Som tur är har Sveriges radio ett stort och varierat utbud av olika sändningar och för några år sedan kom jag upp i ett drygt dussin olika program i iTunes som jag lyssnade på regelbundet. Till mina favoriter hörde Godmorgon världen, Medierna, Studio Ett, Vetenskapsradion Historia, P3 Dokumentär, P1 Språket, med flera. Sommarpratarna var en given höjdpunkt varje sommar.
Sedan hände något, jag vet inte exakt när, men det måste varit någon gång efter valet, då det åttonde riksdagspartiet tog plats i folkförsamlingen. Jag vet inte om det var jag som förändrades eller om det var radion som genomgick en förvandling, men efter hand kändes det som riksradion förvandlats till ett normkritiskt propagandaorgan där varje nyhet, varje program, varje inslag och varje kommentar måste tjäna Den Goda Saken. Det verkade som våra statsfinansierade journalister ägnade större delen sin vakna tid med att tänka på hur de kunde använda sin plattform för att bekämpa det förhatliga åttonde riksdagspartiet. Visserligen har mina egna politiska uppfattningar glidit åt höger med åren och jag har alltid vetat att radion alltid dominerats av reportrar ur det rödgröna blocket. Det positiva övervägde dock och jag kunde länge överse med de flesta övertrampen till vänster.
Men till slut gick det inte längre. Det blev tröttsamt att lyssna på panelerna i Godmorgon världen, där kommentatorer från marginella vänstertidskrifter som Dagens Arena gavs lika stort eller större utrymme som konservativa och liberala dagstidningar. P1 Språket gick från att vara en intressant språkprogram till att bli ett välmenande stödförening för nysvenskars behov av språkupplysning. Vetenskapsradion Historia upptäckte plötsligt att Drottning Kristina var en "queerdrottning" och kunde inte låta bli att dra en tillkämpad parallell mellan behandlingen av tiggare i fattig-Sverige med motståndet mot den fria rörligheten i EU. Och så vidare. Innehållet i den svenska statsradion kändes så syrefattigt och förutsägbart att det inte gick att lyssna längre. Hur blev det så här? Har det kanske alltid varit så här? Kanske borde jag låtit bli att skratta åt ungmoderaterna på min skola på 80-talet, som hävdade att Sveriges radio var en mjuk version av Rundfunk der DDR?
Hur det än förhåller sig med den saken är det allvarligt för den svenska demokratin att våra etablerade medier, med Sveriges radio i spetsen, har blivit så vänstervridna att man måste söka sig till alternativa medier för att få reda på vad som verkligen händer i vårt land, samtidigt som man får ta hand om vederbörlig sovring och gallring av det strunt som ofrånkomligen dyker upp på diverse alternativa sajter. En demokrati är beroende av en öppen och fri opinionsbildning, där olika åsikter bryts mot varandra och där man kan säga nästan vad som helst som inte är förtal av enskild person, uppmaning till brott eller statshemligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar