Värnlöst läge

Anna Dahlberg har författat en av de viktigaste ledartexterna som skrivits på ett tag, inte minst med tanke på de ryska cyberattackerna på svenska medier. Västvärldens säkerhetspolitiska system står i gungning och det är inte längre otänkbart att både EU och NATO spricker i ett läge där de behövs som mest. Precis som Dahlberg påpekar handlar det inte bara om hotet att Trump eller Le Pen vinner presidentvalen i USA respektive Frankrike, även Obama, Merkel och Cameron svajar betänkligt. 

Obama kom till makten som en president som skulle skapa försoning mellan USA och Mellanöstern, men när hans politik sattes på svåra prov under den arabiska våren 2011 visste han inte hur han skulle agera, något som Putin inte var sen att utnyttja. Ända sedan Putin synade Obamas bluff om "röda linjer" i Syrienkriget har den ena dominobrickan efter den andra fallit. Genom att slå upp portarna för obegränsad flyktinginvandring utsatte Merkel (och Löfven) sammanhållningen i EU för svåra påfrestningar, bara ett par veckor efter det att man lyckats styra ut ur den grekiska eurokrisen. Och Camerons höga spel i EU-frågan kan mycket väl leda till att Storbritannien träder ut ur EU och att Skottland bryter sig ur.

Det är naturligtvis inte så att Putin ligger bakom alla kriser som Europa drabbats av de senaste fyra åren, men han har skickligt utnyttjat EU:s svagheter och vidgat sprickan mellan USA och EU. Även om man kan ha olika åsikter om i vilken grad Edward Snowden var en rysk agent, så råder det inget tvivel om att Snowdens läckor skapade en akut förtroendekris mellan europeiska politiker och Obama-administrationen. När Ryssland flyttade fram sina ställningar genom att annektera Krim famlade NATO i mörkret och det har bara blivit värre. Det är inte längre otänkbart att Ryssland krossar NATO genom en strategisk attack på Baltikum.

Inte heller är det så att EU skulle vara utan problem om vi haft bättre regeringar i Sverige. Men vårt patologiska självskadebeteende har förvärrat krisen i EU på en rad sätt. Vår vägran att rusta upp vårt försvar och gå med i NATO försvagar sammanhållningen i Väst. Idag talar Obama öppet om hur Europa åker snålskjuts på USA:s försvar. Och även om regeringen Löfven stramat upp migrationsströmmarna har Sveriges tondöva hållning i migrationsfrågan fördjupat splittringen i EU och bidragit till Tysklands tilltagande isolering. Slutligen har vår utstuderade naivitet beträffande islamisk terrorism allvarligt skadat vår trovärdighet som en pålitlig säkerhetspolitisk partner.

När jag för ett år sedan tog upp möjligheten att Putin kan ha ett finger med i spelet bakom den politiska förlamningen i Sverige fick jag en del menande nickar, men fick också vänliga gliringar om att jag ägnade mig åt konspirationsteorier. En euro-kris och en migrationskris senare är det ingen som skrattar längre. Inte så att jag på något sätt var originell eller ensam om att tänka i dessa banor, men mycket av de saker som jag sade för ett år sedan om ryskt inflytande är mer eller mindre accepterade som sanningar idag. Ingen tvivlar till exempel på att Putin använt migrationsströmmarna till Europa för att så split i EU. Ryssland har skickligt spelar på de självdestruktiva beteenden som jag identifierade för drygt ett år sedan och nu talar fler och fler kommentatorer om att Sverige befinner sig i ett värnlöst läge.

Det är inte det minsta kul att bli sannspådd. Och det vore klädsamt om svenska medier inte utnyttjade cyberattacken för att slå sig för bröstet, utan började fundera på vad man spelat för roll i att framkalla ett akut säkerhetspolitiskt läge genom att undergräva försvarsviljan. Än är det inte försent att vända skutan, men det börjar bli bråttom.

Prekariatets diktatur

Den radikala socialistiska vänstern lider av två grundläggande existentiella problem. Det första är att man inte begriper hur ekonomiska och sociala värden skapas, utan bara kan genomföra sin politik till priset av storskalig plundring av privata resurser och ren kapitalförstöring. Det andra är att vänstern innerst inne vet att den aldrig kommer att lyckas få en majoritet bakom sig för att genomföra sin socialistiska samhällsomvandling. Mycket av den negativitet och bitterhet som vänstern ger utlopp för i olika forum kan förklaras av denna insikt. Oförmågan att kunna genomföra en radikal samhällsomvandling av egen kraft gör att vänstern alltid är ute efter olika "motkrafter" som man kan använda som en politisk hävstång. Länge trodde vänstern att arbetarrörelsen skulle kunna utgöra denna motkraft, men det visade sig att de flesta arbetare strävade efter ett borgerligt liv och hyste mycket litet sympati för att upprätta en kommandoekonomi.  När första och andra världskriget skapat ett starkt östblock var det till öststaterna man fäste sin tilltro och när Sovjetimperiet förlorade sin attraktionskraft riktade man sina blickar mot den tredje världen. De senaste tio åren har delar av vänstern snöat in på islam och inlett ett resonemangsäktenskap med konservativa muslimer. Andra har satt sin förhoppning till Putins Ryssland eller Xi Jinpings Kina. Så här har vänster hållit på i nästan två hundra år och man kan säkert fortsätta ett tag till.

Jag tror det är i det här sammanhanget vi ska förstå varför den radikala vänstern omfattat massiv invandring som det omedelbart viktigaste politiska målet, och här har man lyckats bygga en ohelig allians med nyliberaler, som naivt hoppas att ett ökat asyltryck kommer att demolera välfärdsstaten. Dessutom har omvändelsen till fri invandring gjort att nyliberaler nu blivit rumsrena i de finare salongerna. Men vänstern har begripit något som nyliberaler är oförmögna att greppa: nämligen att de politiska preferenser som är rådande i Västeuropa gör att en fortsatt massiv invandring kommer att tvinga fram massiva statliga ingrepp i ekonomin. Som Uppdrag granskning visade, har den agendadrivande journalistiken gjort att polisen inte längre vågar skydda privat egendom i rädsla för att anklagas för antiziganism. Och som borgerliga bloggare påpekat finns det långt gående planer på att beslagta fastigheter för att ge husrum till det massiva inflödet av migranter. (Detta är redan verklighet i den rödgrönt styrda staden Hamburg.) Och så här kan det att fortsätta. Den nya migrationsuppgörelsen banar vägen för att tvinga kommuner att ta emot asylsökande. Myndigheterna har börjat flagga för att införa skattehöjningar för att finansiera migrationen. Kanske kommer staten börja tvinga privata företag att anställa migranter för att få bukt med arbetslösheten. När företagen svarar på de nya pålagorna genom att flytta kapital kommer man införa kapitalkontroller. Och så vidare.

Kanske har vänstern äntligen hittat den magiska nyckeln som ger den makten att införa en kommandoekonomi bakvägen. Utvecklingen i både och Sverige och Tyskland tyder på att vi rör oss i den riktningen. I båda länderna har vänstern framgångsrikt utnyttjat djupt rotade skuldkänslor för att framtvinga en ekonomiskt ohållbar invandringspolitik. I så fall står två av Europas mest framgångsrika ekonomier inför en lång period av ekonomisk stagnation och massiv kapitalförstöring, dessutom riskerar den polarisering som Tyskland och Sverige skapat att leda till att flera av EU:s centrala institutioner spricker. Jag tror dock inte att Tyskland kommer att ta steget fullt ut, landets politiska struktur och federala system gör att det sannolikt kommer att uppstå motstånd mot Merkels politik. Men Sveriges centraliserade politiska system och djupt förankrade konsensuspolitik gör att vi befinner oss i farozonen för en massiv socialisering. De enda som kan bryta denna trend är allianspartierna, men i nuläget är det mycket litet som tyder på att man är förmögen till en omsvängning. Och om inget sker snart kommer det vara försent att göra något vid nästa riksdagsval. Då har Sverige blivit det nya Grekland. Men tro inte att vänstern kommer att vilja kännas vid sitt ansvar för ett sådant misslyckade. Det är alltid någon annans fel.

Samhällsupplösning

Just nu håller jag på med att läsa ut de sista kapitlen i Timothy Snyders bästsäljande bok Black Earth, som ger en delvis ny syn på hur förintelsen av sex miljoner judar kunde inträffa under andra världskriget. Hans resonemang är mycket komplext, men det centrala argumentet är tämligen enkelt, nämligen att det var Nazitysklands och Sovjetunionens upplösande av ett flertal central- och  östeuropeiska stater ("state destruction") som möjliggjorde förintelsen och andra ohyggligheter under andra världskriget. Den judiska befolkningen i Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och flera andra länder var extra sårbara för folkmord eftersom de blivit statslösa i samband med att Hitler och Stalin upplöst de stater de var medborgare i. De länder som ockuperades av Tyskland, men som lyckades behålla sina regeringar och sin statsförvaltning, var mycket mer framgångsrika med att rädda judar från förintelsen, just därför att det ingår i en stats uppgift att ansvara för sina egna medborgare.

Boken kommer mycket lägligt och när jag sträckläser den är jag nog inte ensam om att komma tänka på migrantkrisen i Medelhavet eller Rysslands hotfulla hållning i Östeuropa, två katastrofer som hotar att leda till nya folkmord och folkvandringar. Men boken är så pass sammansatt att olika läsare kommer att dra olika slutsatser av Snyders analys. En för mig naturlig slutsats av hans resonemang är att det öppna samhällets centrala institutioner – medborgarskapet, rättsstaten och statssuveräniteten – är värda att försvara, även om de inte är perfekta och inte kan lösa alla problem. Det finns inga hållbara alternativ till den etablerade ordningen med relativt stabila nationalstater som utgör själva hörnstenen i både EU och det internationella samfundet. 

Det är med dessa insikter jag tittade på Uppdrag gransknings reportage om illegala bosättningar och den efterföljande debatten. UG tecknar en dyster bild av ett samhälle i upplösning, där medborgarnas privategendom inte längre respekteras, där polisen och myndigheter vägrar att upprätthålla gällande lagar och där politiska extremister cyniskt utnyttjar misären för att flytta fram sina positioner. Naturligtvis är läget inte lika allvarligt överallt, men vad händer när de öppna gränserna och migrantkaoset sprider sig från utsatta delar av Malmö och Bergslagen till medelklassens förorter och Stockholms innerstad? I UG berättade flera intervjuade om faran för fysiska sammanstötningar och att medborgargarden kan komma uppstå. På andra håll talas det nu om att regeringen kan att tvingas styra med undantagslagar om asyltrycket på Sverige fortsätter att ligga på cirka 1000 sökande per dag. Även i Tyskland knakar systemet i fogarna sedan Merkel öppnat armarna för hundratusentals migranter, varav endast en liten del kommer från krigsdrabbade länder.

Det som sker just nu illustrerar att kravlös altruism och gränslös öppenhet kan leda till att just de institutioner som skall garantera det öppna samhället och en dräglig levnadsstandard för alla invånare, riskerar att upplösas på sikt. Någonstans finns det en gräns för hur många nya medlemmar ett samhälle kan ta emot utan att förtroendet mellan stat och dess medborgare dunstar bort. Någonstans finns det en gräns för hur mycket skattebetalande medborgare är beredda att uppoffra utan att man får ställa kritiska frågor till de som begär hjälp. Och det är just samhällen som har ett dysfunktionellt förhållande mellan stat och medborgare som gett upphov till de stora migrantströmmarna inom EU och till EU. Vi kommer inte att kunna hjälpa någon om vi inte skyddar det samhälle som det tagit generationer att bygga upp.

Förr eller senare kommer våra folkvalda politiker att bli tvungna att riva av plåstret och göra en helomvändning i migrationspolitiken, likt Luciabeslutet 1989. Det kommer att bli smärtsamt för många parter och kanske kommer socialdemokraterna och moderaterna att bli tvungna att kalla in gamla statsmän som Göran Persson och Carl Bildt för kunna bilda en trovärdig samlingsregering. Nyval är uteslutet med tanke på opinionsströmningarna. Men det som bekymrar mig är vad som kan hända om politikerna tar sitt förnuft till fånga för sent. Det finns destruktiva krafter på höger- och vänster-kanten som cyniskt jublar över den samhällsupplösning och demoralisering som just nu breder ut sig i migrantkrisens spår.  Både extremvänstern och extremhögern är fullt på det klara med att deras framtidsvisioner bara kan födas ur kaos och de är fullkomligt mentalt förberedda på att dra nytta av situationen. Vi ser redan nu hur vänsterns vision om ett samhälle där privategendomen inte längre respekteras håller på att förverkligas på lokalt håll, något som kunnat inträffa på grund av det dödläge i migrationsdebatten som vänstern framtvingat. Vi ska inte ha några illusioner om att den verkligt nyfascistiska högern inte smider planer på att vidta drastiska åtgärder för att utnyttja en djup samhällskris. Och inte ens vissa libertarianer kan undgå att visa öppen skadeglädje över hur storskalig invandring kan undergräva centrala institutioner.

Inget av detta är något speciellt nytt för de flesta av våra grannländer, som upplevt krig, ockupation, folkomflyttningar och folkmord på nära håll, men i det fredsskadade Sverige inser vi inte hur lätt man kan rasera ett helt samhällsbygge, trots de bästa av intentioner. Skogsbranden förra sommaren visade att vitala delar av det svenska katastrofberedskapen inte längre fungerade som de skulle. Nu står vi inför en ny katastrofal situation och ingen ska inbilla sig att undantagslagar kommer att kunna trolla fram bostäder och jobb i den takt som invandringen kräver. De flesta av EU:s medlemsländer, till och med Tyskland, inser vad som står på spel och försöker vidta åtgärder för att stabilisera migrantflödet,  men precis som i NATO-frågan är den svenska godtrogenheten inte bara en fara för oss själva, utan våra grannar. Även om det är mycket litet som tyder på det så får vi hoppas att våra politiker nyktrar till snart.

Exit Schengen

I kölvattnet på den eskalerande flyktingkrisen i Medelhavet signalerar viktiga politiker och opinionsbildare i Sverige och Tyskland, mot bättre vetande, att gränserna numera är helt öppna för de som vill söka asyl eller söka sig ett bättre liv i Nordeuropa. Istället för att agera med ledarskap och framsynthet fattar våra folkvalda politikerna nu beslut i affekt och låter sig ledas av ett opinionsläge som gränsar till panik. Oavsett var man står i frågan om hur man ska bäst hjälpa de syriska flyktingarna känns detta inte betryggande på något sätt och det politiska priset kan bli mycket, mycket högt. För andra gången denna sommar står själva EU:s framtid på spel och det är nog inte bara jag som undrar vilken roll Putin och Erdogan spelar i denna tragedi.

Om inte EU:s politiker tar sig samman nu och snabbt formulerar en lösning på hur flyktingar kan hjälpas på plats och asylsökande fördelas mellan olika EU-länder, så fruktar jag att den fria rörligheten i Europa kommer att sättas ur spel inom en snar framtid. Den fria rörligheten inom EU plus Schengen-samarbetet är en hörnpelare i EU och ett viktigt skäl till att många regeringar lätt lyckats locka sina väljare att hoppa på EU-projektet, inte minst i Öst- och Sydeuropa. Men den fria rörligheten bygger på att EU har en gemensam asylpolitik och att man upprätthåller gemensamma gränskontroller utåt. Det ingår i själva suveränitetsbegreppet att hålla koll på vilka som är medborgare och vilka som passerar genom ens yttre gränser. Släpper man ambitionen att kontrollera sina gränser kan man inte längre göra anspråk på att vara en suverän nation eller ett förbund av suveräna stater. Eller för att parafrasera en gammal aforism om försvaret, så har varje statsbildning en befolkning: sin egen eller någon annans.

När nu Sverige och Tyskland ensidigt signalerar att vem som helst som lyckas ta sig dit är välkommen att få asyl så utsätter man både EU-länder och icke-EU-länder i sydöstra Europa för enorma påfrestningar, vilket först Grekland, Serbien och Makedonien fått känna på och nu senast Ungern. Kanske står Tjeckien, Slovakien och Polen på tur. Dessa länder får nu ensamma och med knappa resurser ta ansvar för att hantera alla de som förhoppningsfullt vill söka sig ett nytt liv i Nordeuropa, med eller utan giltiga asylskäl. Alternativet är att man ordnar nya vägar in i Europa, med sannolik följd att EU:s utlandsbeskickningar och vårt transportsystem havererar fullständigt. Det säger sig självt att denna situation inte kommer att hålla på sikt och om inte Angela Merkel och andra europeiska ledare snabbt formulerar en hållbar krisplan så kommer gränsbommarna att åter att sänka sig över Europa och ett av EU:s existensberättigande kommer att försvinna. Ungern har redan byggt ett taggtrådsstaket och överväger att sätta in armén, men det kan lika gärna bli Tyskland som tar det första steget och stänger gränserna för att sätta press på sina grannar i Östeuropa. Och opinionsundersökningar visar nu att den majoritet av brittiska väljare som säger sig vilja lämna EU kan bli ännu större om EU inte visar sig förmöget att hantera de ökande flyktingströmmarna. Ytterst hotas hela EU-projektet och jag undrar om våra politiker och opinionsbildare inser vilka krafter de satt i rullning den här gången.

Det är kanske själviskt att sörja den fria rörligheten i Europa med tanke på den humanitära krisen i Mellanöstern. Men vi får inte glömma att man måste hålla sitt eget hus i ordning om man ska kunna hjälpa andra. Och om EU:s östeuropeiska medborgare inte längre kommer att kunna resa fritt i Unionen kommer många av dem att vända sig bort från hela EU-projektet. Förhållandet mellan Tyskland och Polen kommer att utsättas för hårda ansträngningar. De ryssar i Estland och Lettland, som blivit medborgare där och åtnjutit alla fördelar, kommer inte längre ha något incitament att sitta still i båten. Kanske är jag alarmistisk; EU har visat sig vara förmöget att klara sig ur kriser förut och stärkas på kuppen.

Det är lätt att se vilka som kommer att förlora på att de fria rörligheten i Europa upphävs. I första hand är det EU:s medborgare, inte minst de i Östeuropa, som kommer att dra kortaste strået, men även alla dem som söker sig till Europa av olika skäl kommer att förlora på att Europa sluter sig i sig självt. Men vem vinner på det? Som många andra påpekat före mig så är det Ryssland, och möjligen Turkiet, som kommer att kunna glädja sig åt att EU försvagas och det är inte otänkbart att Putin på olika sätt jobbat för att öka flyktingströmmarna till Europa för att underminera EU. Han har sannolikt inte glömt att Warszawa-pakten krackelerade när dess medlemsstater släppte ambitionen att kontrollera gränserna och det var just Ungern utfärdade en dödsdom mot DDR när man klippte taggtrådsstängslet mot Österrike och släppte igenom östtyskar på väg till Förbundsrepubliken. Det är dags att sluta se EU som alla goda gåvors givare och inse att flyktingkrisen har djupt existentiella och akuta säkerhetspolitiska dimensioner.

Se även: Ogiltig färdhandling

Otillbörligt inflytande

Allt går mycket fort nu och fler än jag börjat undra exakt hur djupt Putins Ryssland penetrerat svenska medier. Nu senast har en välkänd bloggare anklagat DN för att ha blivit en megafon för rysk utrikespolitik. Personligen är jag inte hundraprocentig övertygad om att det gått fullt så långt, men det är tydligt att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski inte är mogen uppgiften att leda Sveriges mest betydelsefulla morgontidning. Även om DN har en utpräglat NATO-vänlig profil och flera försvarsvänliga skribenter är det uppenbart att Wolodarski inte riktigt verkar veta vad han vill göra med tidningen. Det räcker inte med att vara ett omsusat underbarn eller att anställa pelarhelgon som Niklas Orrenius. Man måste besitta en strategisk vision och det börjar bli uppenbart att Wolodarski inte är rätt man för jobbet. Känslan har molat i magen en längre tid och för mig var vändpunkten Wolodarskis nonchalanta attityd till konsekvenserna av HD:s utslag i fallet med DN-fotograferna som plåtat skyddsmärkta anläggningar. När till och med politisk korrekta jurister höjer på ögonbrynen förstår man vad klockan är slagen. DN håller på att förlora sin relevans. Kejsaren är naken.

Men jag tror inte att DN är kapat av Ryssland, för det behövs inga betalda inflytelseagenter för att sköta det jobbet, det räcker med nyttiga idioter. Sovjet/Ryssland har påverkat svenska medier i försvarsnegativ riktning i flera decennier och nu fungerar det hela som ett självspelande piano. Nej, det är min fasta övertygelse att det är på ett annat område som ryssarna just nu jobbar på för att skapa maximal förvirring och demoralisering, nämligen på migrationsfrågornas område.

Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara positiv till invandring och negativ till försvaret, ett starkt försvar skulle mycket väl kunna fungera som en sammanhållande och integrerande institution.  Men betänk vilken en funktion migrationen har i svensk debatt och du inser snabbt att denna ligger som en våt filt över i stort sett alla frågor av betydelse. Det är migrationspolitiken som har skapat flera av den svenska inrikespolitikens mest självdestruktiva låsningar. Vi har fått Decemberöverenskommelsen, som inneburit att borgerligheten gett två av Sveriges mest försvarsfientliga partier vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Vi har fått ett konsensus i invandringspolitiken som innebär att det inte finns några finansiella begränsningar för våra åtaganden gentemot asylsökanden – till skillnad från försvaret som måste kämpa för varje miljard. Vår kravlöshet gentemot "nyanlända svenskar" har förvandlat Sverige till en garnisonsstat för terrororganisationer som ISIS. Vår oförmåga att förhålla oss konstruktivt till s.k. EU-migranter håller på att undergräva statens skyldigheter att försvara privategendomen, en grundbult i varje liberalt och demokratiskt samhälle.

Kort sagt har invandringen blivit en söndrande och demoraliserande kraft i det svenska samhället, vilket undergräver försvarsviljan, demokratin och skattemoralen. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap eller vara krigsplacerad i MUST för att inse vem som drar nytta av detta. Om det är någonstans vi ska leta efter direkta inflytelseagenter och provokatörer i svensk politik och i svenska medier är det här vi ska börja. Naturligtvis ska man inte få för sig att Ryssland står bakom allt som är fel med svensk politik, vanlig inkompetens kan ofta förklara rätt många politiska haverier. Det är bara det att just det svenska inrikespolitiska totalhaveriet är litet för lägligt och förfallet har gått litet för fort.

Det vore tacknämligt om åtminstone en av Sveriges rikstäckande tidningar började gräva i det här. Det, om något, skulle kunna återskapa den relevans som den svenska dagspressen och Public service har ägnat en halvt decennium att försnilla på diverse icke-nyheter och icke-skandaler.

The Invasion of the Body Snatchers

Som de flesta andra högutbildade etniska svenskar mitt i livet har jag en vid bekantskapskrets med stark övervikt av folk med olika typer av vänsteråsikter, så de senaste månaderna har stora delar av mitt Facebook-flöde dominerats av olika former av reaktioner på valresultatet och det stundande nyvalet.  Från andra hörn av min bekantskapskrets utanför Sverige strömmar det dessutom länkar och utfall som handlar om olika exempel på polisiärt övervåld mot etniska minoriteter i USA. Vad som händer i resten av världen, med möjligt undantag för Mellanöstern, verkar inte bekymra någon. Att utvecklingen i kriget mellan Ryssland och Ukraina kanske, möjligen, skulle kunna vara ett större hot mot vår och Europas demokrati verkar inte föresväva någon kritisk massa av tänkande individer ur släktet homo sapiens.

Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:

• 13 procent av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet och än fler kommer sannolikt att göra det i extravalet. Alltså är vi på väg in i en ny Weimarrepublik och om vi inte aktar oss så kommer betydande delar av svenska folket forslas in i ett nytt Auschwitz-Birkenau. Det är inte välkommet att påpeka det problematiska i att hatet mot SD nu blivit starkare än sexualdriften.
• En obeväpnad svart man dräps av en vit poliskonstapel i en småstad i Missouri. Detta kan allenast och enkannerligen vara ett uttryck för strukturell rasism, inte en urspårad vapenkultur eller mänsklig inkompetens. Varje försök att vidga diskussionen avfärdas som en eftergift åt 500 år av rasism och diskriminering.
• President Obama trumfar igenom en amnesti för några miljoner odokumenterade invandrare. Detta får inte ses som en pragmatisk och humanitär engångsåtgärd i en ohållbar situation, utan bevisar utom varje rimligt tvivel att fri invandring och öppna gränser är det enda rätta, överallt, oavsett sammanhang. Hur denna inställning går ihop med en skälig minimilön för låginkomsttagare eller ett fungerande socialt skyddsnät är en ovidkommande frågeställning.

Varje försök till problematisering i dessa diskussioner bemöts med oförståelse, tystnad och outtalade hot om avbrutna vänskapsband eller nedgradering av status på Facebook. Därför aktar jag mig mycket noga med vad jag säger och till vem. Jag har alltid strävat efter att vara en resonerande människa och tycker om att pröva olika åsikter mot varandra, ibland för sakens egen skull. Samtidigt har jag en stark rättskänsla och anser att alla har rätt att få sin sak prövad och att ingen ska dömas på skuld genom sammankoppling (guilt by association). Man ändrar inte spelreglerna mitt i matchen när det egna laget ser ut att förlora. Men denna inställning, som jag är gammaldags nog att betrakta som ett uttryck för anständighet, är lika sällsynt som tecknad film var i min barndoms TV.

Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.

Ogiltig färdhandling

Med tanke på det ökade asyltrycket mot Sverige börjar det bli uppenbart för kunniga politiska bedömare att en kraftig åtstramning av invandringen kommer att bli nödvändig inom en snar framtid. Även om ingen vågar säga det rent ut är det just en åtstramning som många borgerliga debattörer som Thomas Gür, Ivar Arpi, Peter Santesson med flera har i tankarna. De lägger fram bevisen för det orimliga i de nuvarande volymerna och låter läsarna dra sina egna slutsatser, samtidigt som mediavänstern ylar av ångest inför det oundvikliga slutet på fyllefesten. Frågan är inte om det kommer ske, utan hur det kommer att ske.

Eftersom den svenska invandringsdebatten gått i baklås sedan SD kom in i riksdagen 2010 är det mest sannolikt att den oundvikliga åtstramningen kommer att ske på grund av påtryckningar utifrån. Det kommer att göra mycket ont för gemene man på ett sätt jag snart kommer att förklara, men det skulle ändå vara den minst smärtsamma utvägen för de etablerade politiska partierna och opinionsbildarna, som kan göra sken av att behålla avståndet till SD och istället kan skylla på force majeure. Jag är ganska övertygad om att flera borgerliga politiker redan nu dagdrömmer om att EU tvingar oss att strama upp vår invandringspolitik, ungefär som en försynt studieintresserad elev hoppas att klassföreståndaren ryter till mot klassens bråkmakare.

Hittills har EU och våra grannländer inte haft något emot att Sverige blivit slutdestination för den omfattande asylinvandringen till Europa. Italien och andra Medelhavsländer skickar gladeligen vidare asylsökare utan pass och asylskäl till Sverige, där politikerna inte anser att de har något annat val än att ge dem PUT. Men när prognoserna pekar mot att det kan bli hundratusentals asylsökande plus anhöriginvandring så innebär detta att Sverige inom ett par år kommer att dela ut medborgarskap och pass till kanske en kvarts miljon personer eller mer, varav en mycket stor del varken har asylskäl eller har identifierat sig tillfredsställande. En liten del av dem kan mycket väl vara terrorister från ISIS som sedan kan sedan resa fritt till andra EU-länder och visumfritt till en rad andra länder.

Eller? Det är just här det kommer att bli problem. Sverige har blivit ett centrum för identitetstvätt och det kommer att få konsekvenser på sikt. Om inte Sverige klarar av att upprätthålla kontroll över vilka som rör sig över våra gränser och vilka som får svenska medborgarskap så kommer andra att göra det. Om vi river de återstående murarna kring Sverige så kommer andra resa murar mot Sverige. Migration är, precis som marknader, ett jämviktssystem. Ingen vill ha en granne som låter sitt hus stå öppet för vem som helst och som inte håller ordning på sina gäster. Det är det här som REVA-debatten egentligen handlar om eller borde handla om, nämligen vår skyldighet att upprätthålla de inre gränskontrollerna. Men nu riskerar vårt asylsystem att haverera på kort tid och förr eller senare kommer våra grannar att sätta ned foten, eftersom vi inte verkar vara förmögna att göra det själva.

Ett första steg är att våra nordiska grannländer upphäver passfriheten och inför permanenta gränskontroller vid våra gemensamma gränser. Ett andra steg är att samma sak sker med EU och att vi kanske till och med kastas ur Schengen tills vi rett upp asylröran. Ett tredje steg, om vi inte skärper oss, är att svenska pass förlorar sin gräddfilsstatus i världen och att vi kommer att tvingas söka visum till länder som vi är vana att kunna resa till på stundens infall. Alla dessa åtgärder finns runt hörnet om vi inte skärper oss och slutar dela ut permanenta uppehållstillstånd och pass som om det handlade om rabattkuponger till ICA.

Vilken regering, vilken politiker, vilket parti vill stå som ansvarig för en sådan vindkantring? Men det är bara att välja. Om inte vi väljer kommer någon annan att göra det åt oss och de kommer sannolikt att skita i hur ont det gör.

Uppdatering 1: Nu har Expressens Anna Dahlberg tagit tjuren vid hornen och gjort upp en lista på rimliga åtgärder som borde vidtas för att rädda asylpolitikens trovärdighet. Det är uppenbart att fördämningarna håller på att brista.

Uppdatering 2: Södermanlands nyheter: "Turkiet hatar svenska pass"