Trojanerna

Den 2 juni 1967 sköts den tyske studenten Benno Ohnesorg till döds på öppen gata i Västberlin efter det att en gatuprotest hade urartat i våldsamheter mellan demonstranter och polis. Demonstrationen var en protest mot den iranska shahens besök i Västtyskland och handgripligheter bröt ut när iranska agenter angrep de tyska demonstranterna, vilket till synes skedde med polisens goda minne. Det var när demonstranterna skingrats och tvingats ut på smågatorna som Ohnesorg sköts i bakhuvudet helt oprovocerat av en civilklädd polis, Karl-Heinz Kurras.

Mordet på Ohnesorg blev upptakten till den tyska vänstervågen i slutet på 60-talet. Dådet tycktes bekräfta allt som vänstern befarat om Förbundsrepubliken Tyskland: att den västtyska staten bara var en kuliss som dolde ett fascistiskt system i maskopi med USA. Och Kurras representerade verkligen allt som vänstern avskydde. Han var en fördriven tysk från den forna provinsen Ostpreussen och umgicks i suspekta högerkretsar. Till råga på allt beskyddade polisen Kurras och han fälldes aldrig för Ohnesorgs död, något som radikaliserade en hel generation västtyska studenter och blev en central del i den tyska 68-vänsterns stora berättelse. Även om den radikala vågen urartade i terrorism på 70-talet och den tyska återföreningen framtvingade smärtsamma uppgörelser med den östtyska statens täta band till den västtyska vänstern, så kvarstod mordet på Ohnesorg fortfarande som en fullt begriplig anledning till varför många välmående västtyskar anslöt sig till en vänsterradikal idelogi.

Ända tills 2009, då det visade sig att Kurras hade varit informant för Stasi och hemlig medlem i det östtyska statsbärande partiet SED. Visserligen gick det inte längre att leda i bevis att Kurras agerat på uttryckliga order från Östtyskland, men avslöjandena kastade ett nytt olycksbådande ljus över Tysklands efterkrigshistoria. Plötsligt var inget självklart längre. Om vi visste så litet om bakgrunden till mordet på Ohnesorg, vad är det mer vi missat? Hur djupt trängde östtyska agenter egentligen in i det västtyska samhället och hur stort inflytande hade de egentligen över den västtyska politiken? Hur ska vi egentligen förstå hela den tyska vänstervågen på 60- och 70-talen? Och med tanke på hur mycket det hyschats om Stasis påverkan i Sverige bör man också ställa sig frågan om vilken roll östblocket spelade i att vrida den svenska neutralitetspolitiken i en allt mer dogmatisk riktning.

Även om omvärlden i dag skiljer sig markant från det Kalla kriget, så kan man dra en hel del viktiga lärdomar av mordet på Ohnesorg som är aktuella i denna omtumlande tidsålder. Den viktigaste lärdomen är att våra öppna samhällen är sårbara för manipulationer utifrån och det kan vara farligt att dra förhastade slutsatser om dramatiska händelser som till synes förändrar historiens gång. Den masshysteri som drabbade Sverige i migrantkrisens kölvatten bör vara en tankeställare, inte minst med tanke på att notan för de oansvariga politiken riskerar att ytterliga urholka den skattemoral som är nödvändig för att hålla ihop ett samhälle.

En gång i tiden hade vi ett psykologiskt försvar och en medvetenhet om att utländska makter på olika sätt försökte påverka svensk politik och underminera försvarsviljan. I dag är en stor del av den beredskapen nedmonterad och svenska politiker har visat sig oförmögna att hantera politiska kriser på ett statsmannamässigt sätt. Det finns tecken på att detta förändrats efter Ryssland annekterade Krim häromåret, vilket bland annat utmynnat i en diskussion om hur ryska psyops försöker manipulera den svenska opinionen. Många tidningar och medier har ertappats med att publicera rysk desinformation och frågor har börjat resas om vilka band vissa individer och politiska rörelser egentligen har till grannen i öst. Och den något yrvakna diskussionen om huruvida Miljöpartiet infiltrerats av islamister är ytterligare en påminnelse om hur årtionden av identitetspolitik gjort det svenska samhället sårbart för otillbörlig påverkan.

Men mordet på Ohnesorg visar också på att det finns uppenbara risker med att leta efter utländska agenter bland personer och rörelser som öppet försöker att påverka svensk politik i en viss riktning. En inflytelseagent behöver inte alls ha medlemskap i ett suspekt parti eller ha starka personliga band till främmande makt. Han eller hon kan precis lika gärna vara aktiv i en respekterad politisk rörelse eller vara en till synes oförvitlig skribent på en uppburen nyhetsredaktion. Kort sagt behöver personen ifråga inte alls vara aktiv i de problemområden som vi normalt förknippar med främmande intressen för att skapa en förvirring och demoralisering som tjänar utländska intressen. Om det är något som det gångna året visat så är det hur farligt det är att ryckas med i masshysteri, paranoia och moralpanik av allehanda slag.

Läs mer: Provokatörerna

Provokatörerna

I kölvattnet efter den ryska invasionen av Ukraina har det uppstått en något yrvaken diskussion om bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige och hur Ryssland lyckats med att sprida desinformation i svenska medier. Det är bra att den här diskussionen förs i etablerade medier och inte bara ute bland plikttrogna försvarsbloggare, så att ett bredare allmänhet får upp ögonen för att vi gör självmål på självmål i det pågående informationskriget.

Det vi i vårt gravt nedrustade Sverige dock har svårt att begripa att Ryssland inte bara arbetar med att sprida desinformation och propaganda. Om man vill bryta ned försvarsviljan och skapa maximal förvirring i ett grannland ska man också satsa på provokationer om man vill få störst utdelning på pengarna. Man ska identifiera var motparten är psykologiskt sårbar och sedan kittla dessa sårbarheter för att demoralisera och diskreditera honom. Ryssland och det forna östblocket är långt ifrån de enda som sysslat med provokationer, men ryssarna har upphöjt sin provokatsija till en alldeles särskilt toxisk konstform. Ett mästerverk i den genren var Operation Trust på 20-talet, då Sovjetunionen lyckades lura antisovjetiska aktivister att bege sig till Sovjet för att delta i en fiktiv motståndsrörelse, varpå de gick en bråd död till mötes. Men provokationer behöver inte vara fullt så spektakulära. Ibland räcker det med att man planterar aktivister i redan existerande miljöer för att driva på självdestruktiva beteenden. Provokatören är han som bjuder den nyktre alkoholisten på en styrketår eller den som ger den spelberoende en liten dusör att leka med.

Nå. Om jag var spionchef i Ryssland skulle jag se till att jag verkade inom följande sfärer i Sverige:

Genus-sfären Sedan feminismen upphöjdes till statsreligion kring mitten på 90-talet har genus blivit en nationell besatthet som skapat stor oreda i den svenska inrikespolitiken. Det finns ingen lagbundenhet i att just feminism skulle underminera försvarsviljan, tvärtom har många kvinnosakskvinnor hjälpt till att gräva skyttegravar när det smällt på allvar. Och det är ingen hemlighet att feminister och genusaktivister avskyr allt som Ryssland och Putin står för. Men den sektliknande variant av genuspolitik som sänkt djupa rötter i Sverige har skjutit in sig på att attackera och ifrågasätta manligheten på alla dess områden, vilket skapat maximal förvirring och demoralisering på ett sätt som är användbart för grannen i öster. Vad finns det för mening att försvara sitt land om det bara är ett patriarkat styrt av talibaner?

Islam-sfären En viktig del i den yttre ryska propagandan är att Ryssland står som ett kristet bålverk mot den muslimska fundamentalismen, men faktum är att islamismen varit en nyttig fiende i återuppbyggandet av den ryska despotismen och det finns uppgifter som tyder på Putin haft ett finger i fler påstådda tjetjenska terrorattacker. I kölvattnet på den elfte september har det visat sig att islamistisk terror är en formlig guldgruva av konfliktytor som man kan underhålla på flera plan. Vill man distrahera väst ser man till att en terrorattack inträffar som avleder uppmärksamheten från Ryssland. Det officiella Sverige fruktar dock islamofobin mer än islamism, men det finns ändå knappar man kan trycka på. Släng in ett par brandbomber i en förortsmoské. Sprid rykten om kvinnor som fått sina slöjor avslitna. Låt en kändis säga något dumt om islam. Vips så släpper alla politiker och journalister allt de gör för att delta i det senaste drevet.

Den libertarianska sfären I Sverige finns en mycket stark nyliberal och ultraindividualistisk rörelse som vunnit mark i takt med att Internet börjat dominera våra liv. Den nyliberala rörelsen är på många sätt en reaktion på feminismen och identitetspolitiken, som stött bort många unga välutbildade män och kvinnor. Kampen för olika liberala profilfrågor som kretsar kring den personliga integriteten får libertarianerna känna sig viktiga och gör det möjligt för dem att tävla med feministerna om att inta de mest högstående moraliska ståndpunkterna. Liksom genusaktivisterna så avskyr de ortodoxa liberalerna allt som Putin står för, men då de också avskyr statens hårda funktioner kan de fylla en viktig roll för Ryssland om man kan ge deras aktivism ett fokus som förvirrar diskussionen om nationell säkerhet och underminerar tilltron till staten. Hela Snowden-affären och den kultstatus han uppnått bland många libertarianer borde stämma till eftertanke.

Migrations-sfären Det finns ingen naturlag som säger att generös invandring måste leda till allmän demoralisering och försvagad försvarsvilja, men migrationsdebatten har blivit en söndrande och förvirrande faktor i svensk politik. Vad finns det för mening att försvara Sverige om det inte finns något svenskt folk värt att försvara? Alltsedan SD kom in i riksdagen har det skett en dramatisk vindkantring bland de etablerade partierna och plötsligt har det blivit en dogm att den enda rimliga migrationspolitiken är fri och oreglerad invandring. Ett starkt bidragande skäl till att till att många borgerliga debattörer blivit varma förespråkare av öppna gränser är att de insett att detta är deras  inträdesbiljett i de finare salongerna. Det fina i kråksången är att här kan islamister, nyliberaler, identitetspolitiker och feminister dra åt samma håll, trots att de ser invandringen som en hävstång för helt olika samhällsförändringar. Summan av kardemumma är dock att de existerande invandringspolitiken utsätter Sverige för stora sociala och ekonomiska påfrestningar som stjäl syre från andra brännande frågor. Dessutom innebär ju den öppna dörrens politik att främmande kan plantera agenter utan att dra till sig uppmärksamhet från media, som hårdnackat vägrar rapportera om asylbedrägerier, identitetstvätt och andra geschäft på migrationspolitikens område.

Man måste inte se ryssen under varje sten, men ovanstående är en preliminär skiss över olika politiska sfärer som är fullkomligt vidöppna för olika typer av provokationer från främmande makt. Om vi verkligen vill skydda oss från psykologisk krigföring får vi inte stirra oss blinda på "psyops" i kommentarsfälten eller korkade kulturskribenter som försvarar Stalin, vi måste också få upp ögonen för hur vi kan provoceras till självdestruktiva beteenden på mycket mer subtila sätt.

Läs mer: Understanding provocation

Godmorgon världens förlorade heder

12 minuter. Det var den tid det tog för P1:s nyhetsprogram Godmorgon världen att med ett närmast neurotiskt upprepningstvång halka in på sitt favorittema: islamofobin.

Bara ett par dagar har passerat sedan attacken på Charlie Hébdo och gisslandramat på koscher-varuhuset Paris, en av de allvarligaste terrorattackerna i Frankrikes historia. Här är en rad ämnen uppenbara och en rad gäster självskrivna. Man skulle kunna tala med en terroristexpert som Magnus Ranstorp eller med Säpo om risken för liknande terrordåd i Sverige. Man borde hört sig för bland den judiska gemenskapen i Sverige om man fruktar liknande terrordåd. Man borde sökt upp någon som kunde ge en initierad bild om den franska serie- och satirkulturen, gärna med intervjumaterial med franska serietecknare (något Medierna lyckades med i lördags).

Men icke. Man övergår till att tala med sina svenska korrespondenter, med svenska tecknare, man bjuder i vänsteraktivister till panelen och mitt upp i alltihopa har man en lång och gosig hemma-hos-intervju med en imam i Trollhättan som drabbades av ett vidrigt brandattentat 1993. Provinsiellt och nästan nationalistiskt så det förslår. De verkliga offren för onsdagens terrordåd kommer helt i skymundan; de nämns inte ens vid namn inledningsvis – till skillnad från flera av terroristerna.

Från moské-reportaget framgår det tydligt att det tillkom mot bakgrund av påstådda och verkliga attacker mot moskéer i mellandagarna – ett annat journalistiskt haveri som borde genomlysas mer. Men mitt under intervjun, där absolut inga kritiska frågor ställs till intervjuobjektet, nås journalisten och imamen av budet att terrorattacken inträffat i Paris.

En riktig journalist hade släppt allt han eller hon gjorde i det ögonblicket; hon hade  begett sig till redaktionen för att hjälpa till med research i ett oklart läge eller kanske skyndat till Göteborg för att intervjua den judiska församlingen där. Och även om hon inte hade agerat på det sättet så skulle en publicistiskt ansvarig bedömning av reportaget vara att lägga det i burken för eventuell framtida publicering.

Så vad händer? Jo, journalisten blir i det närmaste förtjust över detta  "sammanträffande" och frågar ut imamen om vad han tror konsekvenserna blir för muslimer, men förutsägbara svar. Ingen av dem uttrycker någon chock över det skedda, de gör inga försök att problematisera politisk islam i Sverige; överhuvudtaget verkar de såta tu inte hysa några starka känslor för någonting annat än just det journalisten kommit dit för att bekräfta: islamofobin, som påstås växa.

Och inte nog med att redaktionen på Godmorgon världen väljer att sända detta alster, man låter det komma direkt efter det inledande rapporten, endast 12 minuter in på programmet. Antisemitismen – ett centralt tema i attackerna – kommer helt i skymundan och nämns nästan som en eftertanke av en av de inbjudna gästerna, Per Svensson.

När man är besviken på något brukar man avsluta sina betraktelser med att säga "att ni kan bättre än så här". Men jag är inte besviken. Jag tror faktiskt inte att de kan bättre. GMV har gjort precis det som de förväntas producera: tendensiös andraklassens vänsterjournalistik.

Se även: SvD

Den anständiga och den oanständiga vänstern

I ett land där reptilvänstern har starka fästen inom gammelmedia och de etablerade partierna är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns anständiga människor på vänsterkanten. Människor som är beredda att lyssna till motståndare, ompröva tidigare ståndpunkter och gå emot strömmen när magkänslan säger att något är fel. Eftersom ett hälsosamt politiskt samtal behöver tydligt artikulerade röster på alla flanker måste vi slå vakt om dessa röster, vi bör uppmärksamma dem inte bara när de har fel, utan när de träffar rätt.

Åsa Linderborg är en person som nästan alltid har fel i sakfrågor: det må vara Israel, antirasismen, eller kommunismens förbrytelser. Listan kan göras lång. Men varje gång jag fnyser åt henne kommer jag ihåg att hon skrivit en gripande bok om sin alkoholiserade far, en av få svenska böcker som faktiskt rört mig till tårar. Linderborg utstrålar en motsägelsefull integritet som jag måste förhålla mig till. Det vore lätt att förklara hennes integritet med de perspektiv hon fått när hon gjort sin klassresa från arbetarkvarteren i Västerås, till en doktorsexamen i historia och vidare in i kultureliten, men man skulle precis lika gärna säga att det är hennes integritet som möjliggjort klassresan.

När man läser hennes kolumner den senaste tiden märker man att hon kämpar med att få grepp om det radikalt förändrade inrikes- och utrikespolitiska landskapet: SD:s framgångar i riksdagsvalet, Rysslands invasion av Ukraina, Mellanösterns apokalyptiska sammanbrott, islamismens frammarsch och så vidare. Ingenting som händer nu kan förklaras med det marxistiska tankebygge hon skolats i sedan tonåren, men hon vägrar att sluta tänka eller att hålla käft. Ibland blir det fel, ibland inte. Ta bara hennes reaktion på utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister, där hon vägrar att stämma in i hyllningssången och jamsa med i det identitetspolitiska pladdret:

Identitetsperspektivet blir så dogmatiskt att det går över styr om vi inte kan förhålla oss till det faktum att Alice Bah Kuhnke är Sveriges största makthavare på kulturområdet. Mediernas jobb är att granska makten, alldeles oavsett ministerns kön och hudfärg.

Denna mening beseglar sannolikt hennes anseende inom reptilvänstern, men hon har sagt något som måste sägas och hon är uppenbarligen beredd att ta konsekvenserna. Och det blir inte sämre av att det är en vänsterdebattör som säger det.

En annan vänsterpolitiker som jag motvilligt hyser aktning för är Nalin Pekgul, en politiker som jag i det närmaste avskydde när hon var som mäktigast. Sedan hon trätt (eller tvingats) undan från maktens köttgrytor har hon dock utvecklats till en av de ihärdigaste och mest initierade kritikerna av islamiseringen av Sveriges förorter, nu senast i ett skarpt inlägg mot den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan, som hon anklagar för att ha en dold islamistisk agenda. Dessutom har hon skrivit en bok tillsammans med sin make på samma tema. Ingen behöver tvivla på att konsekvenserna av detta för hennes politiska karriär kommer att bli förödande. Socialdemokraterna är ett parti som sätter högt värde på lojalitet och sammanhållning, och det är uteslutet att Pekgul kommer hamna på valbar plats den närmaste tiden. Hon är stekt, men hon kan hålla huvudet högt.

Min aktning inför Linderborgs och Pekguls integritet är lika intensiv som min förskräckelse för hur arrogant och nedlåtande Mehmet Kaplan har valt att bemöta anklagelserna att han går islamismens ärenden. Ta bara hans replik i Dagens Industri, där ingressen bjuder på följande tankevurpa:

Vissa debattörer behöver uppenbarligen en fiende när det gäller frågan om extremism.

Vad menar han här, rent logiskt? Om man pekar ut en rörelse som extremistisk så har man definitionsmässigt identifierat en politisk fiende – i alla fall så länge som man anser att en parlamentarisk demokrati med yttrandefrihet är något att stå upp för. Vill man vara välvillig kan man ju förklara påståendet med att Kaplan försöker utmana vårt intellekt med en olösbar zenbuddhistisk gåta. Men om man inte vill göra det allt för krångligt för sig så är den mest rimliga tolkningen av denna horrör att Kaplan inte anser att islamismen är extremistisk, vilket är precis den hållning som Pekgul med flera anklagar honom för att hysa.

Längre ned i genmälet kommer han med följande kryptiska påstående:

Men på ett djupare plan handlar den här frågan om ifall människor med muslimsk tro har rätten att alls resonera intellektuellt, eller om vi kollektivt ska reduceras till andra klassens deltagare i den politiska debatten. För om man som muslim inte får säga något alls om politiska frågor annat än att man hatar extremism så kommer extremismen aldrig att kunna diskuteras eller bekämpas. 

Det här säger han alltså i svaromål mot Nalin Pekgul, som enligt egen utsago är troende muslim, och som tagit sig "rätten att resonera intellektuellt" i Dagens Industri. Antingen menar han att hon inte är någon riktig muslim eller lider av något slags falskt medvetande, vilket i så fall bekräftar hennes misstanke att Kaplans islamistiska rörelse försöker monopolisera rätten att avgöra vad som är islam och vem som är muslim. Eller så menar han stilenligt nedlåtande att Pekgul fått sin inträdesbiljett i det svenska politiska samtalet genom att inte tala om något annat än islamisk extremism, vilket sin tur vittnar om hans djupa okunnighet om hennes politiska gärning och vilket politisk pris hon betalat för att tala ut om islamismen i de svenska förorterna. När Nalin Pekuls inlägg kom på tal i veckans avsnitt av Bar & Politik, kunde den forna stridskamraten Mona Sahlin inte förmå sig att instämma i eller ens beröra Pekguls kritik. Och det här är alltså den statsministerkandidat som Pekgul stödde obrottsligt lojalt under förra valrörelsen. (Sveket mot Pekgul kanske är ett ämne som Daniel Suhonen skulle kunna avhandla i en uppföljare till sin bok om socialdemokraternas bysantinska hovintriger.)

Men det mest oroande i Kaplans inlägg och alla andra bemötanden av kritiken mot honom är hans uppenbara brist på engagemang mot radikal islamism. Så fort det kommer på tal skyndar han bajsnödigt vidare till sin favoritfråga – "islamofobin" – och först där känner man att förstoppningen lättar och att det börjar hetta till på allvar. För Kaplan är den verkliga betydelsen av terrordåden den 11 september 2001 att de ledde till en ökad misstro mot islam och muslimer. Inte att tusentals oskyldiga människor miste livet i ett terrorattentat. Inte heller kan man skönja någon trovärdig ilska mot de personer som förknippat hans religion med politiskt våld av oskyldiga.

Man kan inte avkräva privatpersoner engagemang eller ställningstaganden, men vi ställer högre krav på våra politiker. Där vill vi ha svar. Det är mig fullkomligt obegripligt att det etablerade borgerligheten eller den i formell mening borgerliga dagspressen inte slår mynt av att den oanständiga vänstern fått sådan vikt i den rödgröna muppministären. Det är öppet mål. Annie Lööf har förvisso vuxit i rollen som oppositionens informella ledare, men det övergår mitt förstånd hur hon – eller de andra borgerliga partiledarna – kan försitta tillfället att avlossa en bredsida i Bar & Politik mot Kaplans svajiga värdegrund, Romsons arroganta hyckleri eller Bah Kunkes beklämmande ytlighet. Nej, den uppgiften har man lastat över på den anständiga vänsterns ansvarsområde. Ingenting stämmer längre.