Allt går mycket fort nu och fler än jag börjat undra exakt hur djupt Putins Ryssland penetrerat svenska medier. Nu senast har en välkänd bloggare anklagat DN för att ha blivit en megafon för rysk utrikespolitik. Personligen är jag inte hundraprocentig övertygad om att det gått fullt så långt, men det är tydligt att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski inte är mogen uppgiften att leda Sveriges mest betydelsefulla morgontidning. Även om DN har en utpräglat NATO-vänlig profil och flera försvarsvänliga skribenter är det uppenbart att Wolodarski inte riktigt verkar veta vad han vill göra med tidningen. Det räcker inte med att vara ett omsusat underbarn eller att anställa pelarhelgon som Niklas Orrenius. Man måste besitta en strategisk vision och det börjar bli uppenbart att Wolodarski inte är rätt man för jobbet. Känslan har molat i magen en längre tid och för mig var vändpunkten Wolodarskis nonchalanta attityd till konsekvenserna av HD:s utslag i fallet med DN-fotograferna som plåtat skyddsmärkta anläggningar. När till och med politisk korrekta jurister höjer på ögonbrynen förstår man vad klockan är slagen. DN håller på att förlora sin relevans. Kejsaren är naken.
Men jag tror inte att DN är kapat av Ryssland, för det behövs inga betalda inflytelseagenter för att sköta det jobbet, det räcker med nyttiga idioter. Sovjet/Ryssland har påverkat svenska medier i försvarsnegativ riktning i flera decennier och nu fungerar det hela som ett självspelande piano. Nej, det är min fasta övertygelse att det är på ett annat område som ryssarna just nu jobbar på för att skapa maximal förvirring och demoralisering, nämligen på migrationsfrågornas område.
Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara positiv till invandring och negativ till försvaret, ett starkt försvar skulle mycket väl kunna fungera som en sammanhållande och integrerande institution. Men betänk vilken en funktion migrationen har i svensk debatt och du inser snabbt att denna ligger som en våt filt över i stort sett alla frågor av betydelse. Det är migrationspolitiken som har skapat flera av den svenska inrikespolitikens mest självdestruktiva låsningar. Vi har fått Decemberöverenskommelsen, som inneburit att borgerligheten gett två av Sveriges mest försvarsfientliga partier vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Vi har fått ett konsensus i invandringspolitiken som innebär att det inte finns några finansiella begränsningar för våra åtaganden gentemot asylsökanden – till skillnad från försvaret som måste kämpa för varje miljard. Vår kravlöshet gentemot "nyanlända svenskar" har förvandlat Sverige till en garnisonsstat för terrororganisationer som ISIS. Vår oförmåga att förhålla oss konstruktivt till s.k. EU-migranter håller på att undergräva statens skyldigheter att försvara privategendomen, en grundbult i varje liberalt och demokratiskt samhälle.
Kort sagt har invandringen blivit en söndrande och demoraliserande kraft i det svenska samhället, vilket undergräver försvarsviljan, demokratin och skattemoralen. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap eller vara krigsplacerad i MUST för att inse vem som drar nytta av detta. Om det är någonstans vi ska leta efter direkta inflytelseagenter och provokatörer i svensk politik och i svenska medier är det här vi ska börja. Naturligtvis ska man inte få för sig att Ryssland står bakom allt som är fel med svensk politik, vanlig inkompetens kan ofta förklara rätt många politiska haverier. Det är bara det att just det svenska inrikespolitiska totalhaveriet är litet för lägligt och förfallet har gått litet för fort.
Det vore tacknämligt om åtminstone en av Sveriges rikstäckande tidningar började gräva i det här. Det, om något, skulle kunna återskapa den relevans som den svenska dagspressen och Public service har ägnat en halvt decennium att försnilla på diverse icke-nyheter och icke-skandaler.
