lördag 18 april 2015
Den fallne ängeln
Häromveckan hände något helt otroligt på amerikansk kabelteve, för en gång skull sändes en intervju där kritiska frågor ställdes till Edward Snowden. Men det var, tidstypiskt nog, inte en journalist som stod för föreställningen utan en komiker, britten John Oliver. Inslaget är ett skolexempel på hur man kan förhålla sig kritiskt till Snowden, utan att för den sakens skull bagatellisera problemen med massövervakning.
Redan innan den något försenade Snowden anländer till intervjun Oliver får tittarna en föraning om att detta inte kommer att bli någon insmickrande hjälteskildring. Medan Oliver väntar på Snowden lägger han märke till att deras ryske producent bokat intervjulokalen mitt emot FSB:s högkvarter i Moskva, den ökända Lubjanka-byggnaden. Det var i källaren på den byggnaden som tusentals människor avrättades under Stalin-eran, sannolikt var det där som vår egen Raoul Wallenberg slutade sina dagar 1947. Ingen – utom möjligen de strängt troende Snowden-vurmarna – kan gå miste om budskapet: "Snowden jobbar för oss, tro inte något annat".
När den gravt narcissistiske Snowden till slut kommer till intervjun är det uppenbart att han ställt in sig på att behandlas som den rockstjärna han fått för sig att han är. Men det dröjer inte länge förrän Oliver kör in kniven i bytet och frågar Snowden om han läst alla dokument han läckte från NSA. Snowden tappar nästan fattningen och tvingas till slut inte bara erkänna att han inte gått igenom alla dokument själv, utan att han lämnat över dokumenten till journalister, som inte har operativ kompetens att göra skadebedömningar. Sedan konfronterar Oliver honom med konsekvensen av det agerandet: att känsliga uppgifter, som inte har med massövervakning att göra, har spridits på grund av att slarvande journalister inte dolt informationen tillräckligt. Men Snowden skakar snabbt av sig ansvaret för läckorna, det är det pris man får betala för friheten, slår han fast, och avslöjar därmed att han håller sig med en precis lika cynisk jesuitmoral som han anklagat sin före detta arbetsgivare för. Oliver hade kunnat avbryta intervjun där och då, han har lyckats med sitt uppsåt att slita ned Snowden från sin piedestal, men Oliver biter sig fast och Snowden ser allt mer plågad ut.
Intervjun är oerhört avslöjande och bekräftar bilden av Snowden som en narcissistisk cyniker som är beredd att hoppa i säng med Putin. Man undrar om Snowden kommer att ge några fler intervjuer efter den här smällen. Om han inte klarar av att en komiker läser lusen av honom verbalt, så undrar man hur lång tid det tog för FSB att bryta ned honom och pumpa honom på allt han vet om USA:s kontraspionage. Tydligen har han i alla fall slutat att vara en tillgång för ryssarna, för annars hade de inte låtit honom förnedras så här.
Mer läsning: Business Insider, The Snowden Reader
tisdag 3 mars 2015
Vuxendagiset
Den utlösande faktorn var att Alice Teodorescu vill se ledarsidan innan den går i tryck.
Läs meningen en gång till. Detta är alltså anledningen till att GP:s ledarredaktion sagt upp sig, nämligen att deras chef vill förhandsgranska ledarsidan. Vi lever alltså i ett land där journalister tycker sig ha rätten att hänga ut anonyma "näthatare" för sina åsikter. Ett land där man kan åtalas för hets mot folkgrupp för att man förlöjligat en muslimsk gudstjänst på Facebook. Vi har en journalistkår som förargas av att diverse nätstajter kringgår det svenska tryckfrihetsförordningens krav på ansvarig utgivare genom att förlägga sina servrar utomlands. Och så finns det opinionsbildande journalister som vill kunna publicera vilken skit som helst utan att kunna ställas till svars, vare sig juridiskt eller professionellt. Vilken självförgudning. Man blir alldeles matt av dubbelmoralen. Ytterligare ett bevis på hur journalister betraktar sig själva som de egentliga uppdragsgivarna, hur de förväxlar sin egen yrkesidentitet med yttrandefriheten själv.
Jag har aldrig läst GP:s ledarsida regelbundet och har en högst grumlig uppfattning om var de stått politiskt tidigare. Inte heller kan jag säga att står helt bakom Alice Teodorescus politiska ställningstaganden. Men man undrar vilken vuxendagis GP:s ledarsida var innan Teodorescu tillträdde. Hur antog de ledarsidorna på den gamla tiden? Genom handuppräckning på stormöten med redaktionen? Eller behövde man inhämta godkännande från fackklubben? Man undrar om inte arbetsskygge journalistkarikatyren Gotte i Mammas Nya Kille hade sin förebild på GP:s ledarredaktion.
Uppdatering: Inte helt oväntat vägrade en av de berörda GP-skribenterna att stödja Lars Vilks yttrandefrihet.
lördag 7 februari 2015
Provokatörerna
I kölvattnet efter den ryska invasionen av Ukraina har det uppstått en något yrvaken diskussion om bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige och hur Ryssland lyckats med att sprida desinformation i svenska medier. Det är bra att den här diskussionen förs i etablerade medier och inte bara ute bland plikttrogna försvarsbloggare, så att ett bredare allmänhet får upp ögonen för att vi gör självmål på självmål i det pågående informationskriget.
Det vi i vårt gravt nedrustade Sverige dock har svårt att begripa att Ryssland inte bara arbetar med att sprida desinformation och propaganda. Om man vill bryta ned försvarsviljan och skapa maximal förvirring i ett grannland ska man också satsa på provokationer om man vill få störst utdelning på pengarna. Man ska identifiera var motparten är psykologiskt sårbar och sedan kittla dessa sårbarheter för att demoralisera och diskreditera honom. Ryssland och det forna östblocket är långt ifrån de enda som sysslat med provokationer, men ryssarna har upphöjt sin provokatsija till en alldeles särskilt toxisk konstform. Ett mästerverk i den genren var Operation Trust på 20-talet, då Sovjetunionen lyckades lura antisovjetiska aktivister att bege sig till Sovjet för att delta i en fiktiv motståndsrörelse, varpå de gick en bråd död till mötes. Men provokationer behöver inte vara fullt så spektakulära. Ibland räcker det med att man planterar aktivister i redan existerande miljöer för att driva på självdestruktiva beteenden. Provokatören är han som bjuder den nyktre alkoholisten på en styrketår eller den som ger den spelberoende en liten dusör att leka med.
Nå. Om jag var spionchef i Ryssland skulle jag se till att jag verkade inom följande sfärer i Sverige:
Genus-sfären Sedan feminismen upphöjdes till statsreligion kring mitten på 90-talet har genus blivit en nationell besatthet som skapat stor oreda i den svenska inrikespolitiken. Det finns ingen lagbundenhet i att just feminism skulle underminera försvarsviljan, tvärtom har många kvinnosakskvinnor hjälpt till att gräva skyttegravar när det smällt på allvar. Och det är ingen hemlighet att feminister och genusaktivister avskyr allt som Ryssland och Putin står för. Men den sektliknande variant av genuspolitik som sänkt djupa rötter i Sverige har skjutit in sig på att attackera och ifrågasätta manligheten på alla dess områden, vilket skapat maximal förvirring och demoralisering på ett sätt som är användbart för grannen i öster. Vad finns det för mening att försvara sitt land om det bara är ett patriarkat styrt av talibaner?
Islam-sfären En viktig del i den yttre ryska propagandan är att Ryssland står som ett kristet bålverk mot den muslimska fundamentalismen, men faktum är att islamismen varit en nyttig fiende i återuppbyggandet av den ryska despotismen och det finns uppgifter som tyder på Putin haft ett finger i fler påstådda tjetjenska terrorattacker. I kölvattnet på den elfte september har det visat sig att islamistisk terror är en formlig guldgruva av konfliktytor som man kan underhålla på flera plan. Vill man distrahera väst ser man till att en terrorattack inträffar som avleder uppmärksamheten från Ryssland. Det officiella Sverige fruktar dock islamofobin mer än islamism, men det finns ändå knappar man kan trycka på. Släng in ett par brandbomber i en förortsmoské. Sprid rykten om kvinnor som fått sina slöjor avslitna. Låt en kändis säga något dumt om islam. Vips så släpper alla politiker och journalister allt de gör för att delta i det senaste drevet.
Den libertarianska sfären I Sverige finns en mycket stark nyliberal och ultraindividualistisk rörelse som vunnit mark i takt med att Internet börjat dominera våra liv. Den nyliberala rörelsen är på många sätt en reaktion på feminismen och identitetspolitiken, som stött bort många unga välutbildade män och kvinnor. Kampen för olika liberala profilfrågor som kretsar kring den personliga integriteten får libertarianerna känna sig viktiga och gör det möjligt för dem att tävla med feministerna om att inta de mest högstående moraliska ståndpunkterna. Liksom genusaktivisterna så avskyr de ortodoxa liberalerna allt som Putin står för, men då de också avskyr statens hårda funktioner kan de fylla en viktig roll för Ryssland om man kan ge deras aktivism ett fokus som förvirrar diskussionen om nationell säkerhet och underminerar tilltron till staten. Hela Snowden-affären och den kultstatus han uppnått bland många libertarianer borde stämma till eftertanke.
Migrations-sfären Det finns ingen naturlag som säger att generös invandring måste leda till allmän demoralisering och försvagad försvarsvilja, men migrationsdebatten har blivit en söndrande och förvirrande faktor i svensk politik. Vad finns det för mening att försvara Sverige om det inte finns något svenskt folk värt att försvara? Alltsedan SD kom in i riksdagen har det skett en dramatisk vindkantring bland de etablerade partierna och plötsligt har det blivit en dogm att den enda rimliga migrationspolitiken är fri och oreglerad invandring. Ett starkt bidragande skäl till att till att många borgerliga debattörer blivit varma förespråkare av öppna gränser är att de insett att detta är deras inträdesbiljett i de finare salongerna. Det fina i kråksången är att här kan islamister, nyliberaler, identitetspolitiker och feminister dra åt samma håll, trots att de ser invandringen som en hävstång för helt olika samhällsförändringar. Summan av kardemumma är dock att de existerande invandringspolitiken utsätter Sverige för stora sociala och ekonomiska påfrestningar som stjäl syre från andra brännande frågor. Dessutom innebär ju den öppna dörrens politik att främmande kan plantera agenter utan att dra till sig uppmärksamhet från media, som hårdnackat vägrar rapportera om asylbedrägerier, identitetstvätt och andra geschäft på migrationspolitikens område.
Man måste inte se ryssen under varje sten, men ovanstående är en preliminär skiss över olika politiska sfärer som är fullkomligt vidöppna för olika typer av provokationer från främmande makt. Om vi verkligen vill skydda oss från psykologisk krigföring får vi inte stirra oss blinda på "psyops" i kommentarsfälten eller korkade kulturskribenter som försvarar Stalin, vi måste också få upp ögonen för hur vi kan provoceras till självdestruktiva beteenden på mycket mer subtila sätt.
Läs mer: Understanding provocation
Det vi i vårt gravt nedrustade Sverige dock har svårt att begripa att Ryssland inte bara arbetar med att sprida desinformation och propaganda. Om man vill bryta ned försvarsviljan och skapa maximal förvirring i ett grannland ska man också satsa på provokationer om man vill få störst utdelning på pengarna. Man ska identifiera var motparten är psykologiskt sårbar och sedan kittla dessa sårbarheter för att demoralisera och diskreditera honom. Ryssland och det forna östblocket är långt ifrån de enda som sysslat med provokationer, men ryssarna har upphöjt sin provokatsija till en alldeles särskilt toxisk konstform. Ett mästerverk i den genren var Operation Trust på 20-talet, då Sovjetunionen lyckades lura antisovjetiska aktivister att bege sig till Sovjet för att delta i en fiktiv motståndsrörelse, varpå de gick en bråd död till mötes. Men provokationer behöver inte vara fullt så spektakulära. Ibland räcker det med att man planterar aktivister i redan existerande miljöer för att driva på självdestruktiva beteenden. Provokatören är han som bjuder den nyktre alkoholisten på en styrketår eller den som ger den spelberoende en liten dusör att leka med.
Nå. Om jag var spionchef i Ryssland skulle jag se till att jag verkade inom följande sfärer i Sverige:
Genus-sfären Sedan feminismen upphöjdes till statsreligion kring mitten på 90-talet har genus blivit en nationell besatthet som skapat stor oreda i den svenska inrikespolitiken. Det finns ingen lagbundenhet i att just feminism skulle underminera försvarsviljan, tvärtom har många kvinnosakskvinnor hjälpt till att gräva skyttegravar när det smällt på allvar. Och det är ingen hemlighet att feminister och genusaktivister avskyr allt som Ryssland och Putin står för. Men den sektliknande variant av genuspolitik som sänkt djupa rötter i Sverige har skjutit in sig på att attackera och ifrågasätta manligheten på alla dess områden, vilket skapat maximal förvirring och demoralisering på ett sätt som är användbart för grannen i öster. Vad finns det för mening att försvara sitt land om det bara är ett patriarkat styrt av talibaner?
Islam-sfären En viktig del i den yttre ryska propagandan är att Ryssland står som ett kristet bålverk mot den muslimska fundamentalismen, men faktum är att islamismen varit en nyttig fiende i återuppbyggandet av den ryska despotismen och det finns uppgifter som tyder på Putin haft ett finger i fler påstådda tjetjenska terrorattacker. I kölvattnet på den elfte september har det visat sig att islamistisk terror är en formlig guldgruva av konfliktytor som man kan underhålla på flera plan. Vill man distrahera väst ser man till att en terrorattack inträffar som avleder uppmärksamheten från Ryssland. Det officiella Sverige fruktar dock islamofobin mer än islamism, men det finns ändå knappar man kan trycka på. Släng in ett par brandbomber i en förortsmoské. Sprid rykten om kvinnor som fått sina slöjor avslitna. Låt en kändis säga något dumt om islam. Vips så släpper alla politiker och journalister allt de gör för att delta i det senaste drevet.
Den libertarianska sfären I Sverige finns en mycket stark nyliberal och ultraindividualistisk rörelse som vunnit mark i takt med att Internet börjat dominera våra liv. Den nyliberala rörelsen är på många sätt en reaktion på feminismen och identitetspolitiken, som stött bort många unga välutbildade män och kvinnor. Kampen för olika liberala profilfrågor som kretsar kring den personliga integriteten får libertarianerna känna sig viktiga och gör det möjligt för dem att tävla med feministerna om att inta de mest högstående moraliska ståndpunkterna. Liksom genusaktivisterna så avskyr de ortodoxa liberalerna allt som Putin står för, men då de också avskyr statens hårda funktioner kan de fylla en viktig roll för Ryssland om man kan ge deras aktivism ett fokus som förvirrar diskussionen om nationell säkerhet och underminerar tilltron till staten. Hela Snowden-affären och den kultstatus han uppnått bland många libertarianer borde stämma till eftertanke.
Migrations-sfären Det finns ingen naturlag som säger att generös invandring måste leda till allmän demoralisering och försvagad försvarsvilja, men migrationsdebatten har blivit en söndrande och förvirrande faktor i svensk politik. Vad finns det för mening att försvara Sverige om det inte finns något svenskt folk värt att försvara? Alltsedan SD kom in i riksdagen har det skett en dramatisk vindkantring bland de etablerade partierna och plötsligt har det blivit en dogm att den enda rimliga migrationspolitiken är fri och oreglerad invandring. Ett starkt bidragande skäl till att till att många borgerliga debattörer blivit varma förespråkare av öppna gränser är att de insett att detta är deras inträdesbiljett i de finare salongerna. Det fina i kråksången är att här kan islamister, nyliberaler, identitetspolitiker och feminister dra åt samma håll, trots att de ser invandringen som en hävstång för helt olika samhällsförändringar. Summan av kardemumma är dock att de existerande invandringspolitiken utsätter Sverige för stora sociala och ekonomiska påfrestningar som stjäl syre från andra brännande frågor. Dessutom innebär ju den öppna dörrens politik att främmande kan plantera agenter utan att dra till sig uppmärksamhet från media, som hårdnackat vägrar rapportera om asylbedrägerier, identitetstvätt och andra geschäft på migrationspolitikens område.
Man måste inte se ryssen under varje sten, men ovanstående är en preliminär skiss över olika politiska sfärer som är fullkomligt vidöppna för olika typer av provokationer från främmande makt. Om vi verkligen vill skydda oss från psykologisk krigföring får vi inte stirra oss blinda på "psyops" i kommentarsfälten eller korkade kulturskribenter som försvarar Stalin, vi måste också få upp ögonen för hur vi kan provoceras till självdestruktiva beteenden på mycket mer subtila sätt.
Läs mer: Understanding provocation
söndag 18 januari 2015
Uppdragsgivarna
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag beundrar Alice Teodorescu och jag sällar mig således till dem som gratulerar henne till utnämningen som politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Teodorescu är (ännu) inte en tung högerskribent i samma division som Sanna Rayman, Ivar Arpi eller Johan Hakelius, men hon har ett blixtrande intellekt och en självsäkerhet som gör henne till en farlig motståndare i TV-debatter. Hon har en nästan magisk förmåga att få sina motståndare att tappa fattningen och glömma bort sina argument, och hon har sannolikt en lysande framtid som borgerlig opinionsbildare. Därför är det inte konstigt att stora delar av den svenska journalistkåren, som är gravt vänstervriden, fördömt utnämningen i skarpa ordalag. Så sent som i morse använde Po Tidholm sin plattform som krönikör på Godmorgon världen i P1 för att avlossa en bredsida mot Teodorescu, som han gav det obegripliga epitetet "ultrakonservativ".
Egentligen "borde" mediavänstern gilla Alice Teodorescu: hon är kvinna, utlandsfödd, kommer från enkla förhållanden och har jobbat sig upp av egen kraft. Med litet god vilja skulle man till och med kunna kalla henne för "rasifierad". Eller kanske är det just det som är problemet? Att hon trots dessa yttre egenskaper, som ofta framhålls som särskilt ädla, vågar stå för sina konservativa åsikter och vågar vara borgerligt kokett, på ett för många svenskar irriterande gammalmodigt sätt. Hon strider mot allt som mediavänstern håller för dyrt och heligt och hon har fräckheten att stå på sig. Dessutom hör hon till skillnad från många andra opinionsbildare inte till någon av de fina familjerna eller kretsarna. Det är ju onekligen rätt pikant att Po Tidholm, som tillhör en uppburen kultur- och journalistfamilj, tycker sig kunna ta ut svängarna i kampen mot invandrarkvinnan Alice Teodorescu. Han är ju vänster och står höjd över all misstanke. (Men tänk om rollerna hade varit ombytta?)
Jag tycker minidrevet mot Teodorescu är besynnerligt. Man måste inte hålla med henne i allt – jag gör det i alla fall inte – för att välkomna en tydlig röst i opinionsbildningen. Åtminstone om man tror på sina egna åsikter och tror att de tål granskning. Men det är väl där skon verkligen klämmer. Vänstern har förlorat tron på de egna idéernas kraft att övertyga och nu gäller det att förhindra att ytterligare en skärpt och debattsugen borgerlig opinionsbildare tar sig in i mediernas inre finrum. För tänk vad hemskt om hon lyckades etablera sig som politisk redaktör på GP; då skulle ju Godmorgon världen förr eller senare tvingas bjuda in henne till söndagspanelen där hon snabbt skulle dra undan mattan på debattörer från Dagens Arena eller Flamman. Det gäller att mota Olle i grind.
Det som är mest slående i responsen på utnämningen är att många journalister förmedlar en ilska över att de inte tillfrågats om utnämningen. Det är som om journalistkåren betraktade sig som ett medeltida skrå eller en leninistisk sekt, där man väljs in som medlem efter det att man utsatts för vederbörliga prov. Det är som om journalistkåren betraktade sig som en högre instans – de verkliga uppdragsgivarna – som har rätt att överpröva medieägarnas beslut och som har fulla befogenheter att leda in mediakonsumenternas läsvanor på invanda och ofarliga hjulspår.
Se även: Ilan Sadé
Egentligen "borde" mediavänstern gilla Alice Teodorescu: hon är kvinna, utlandsfödd, kommer från enkla förhållanden och har jobbat sig upp av egen kraft. Med litet god vilja skulle man till och med kunna kalla henne för "rasifierad". Eller kanske är det just det som är problemet? Att hon trots dessa yttre egenskaper, som ofta framhålls som särskilt ädla, vågar stå för sina konservativa åsikter och vågar vara borgerligt kokett, på ett för många svenskar irriterande gammalmodigt sätt. Hon strider mot allt som mediavänstern håller för dyrt och heligt och hon har fräckheten att stå på sig. Dessutom hör hon till skillnad från många andra opinionsbildare inte till någon av de fina familjerna eller kretsarna. Det är ju onekligen rätt pikant att Po Tidholm, som tillhör en uppburen kultur- och journalistfamilj, tycker sig kunna ta ut svängarna i kampen mot invandrarkvinnan Alice Teodorescu. Han är ju vänster och står höjd över all misstanke. (Men tänk om rollerna hade varit ombytta?)
Jag tycker minidrevet mot Teodorescu är besynnerligt. Man måste inte hålla med henne i allt – jag gör det i alla fall inte – för att välkomna en tydlig röst i opinionsbildningen. Åtminstone om man tror på sina egna åsikter och tror att de tål granskning. Men det är väl där skon verkligen klämmer. Vänstern har förlorat tron på de egna idéernas kraft att övertyga och nu gäller det att förhindra att ytterligare en skärpt och debattsugen borgerlig opinionsbildare tar sig in i mediernas inre finrum. För tänk vad hemskt om hon lyckades etablera sig som politisk redaktör på GP; då skulle ju Godmorgon världen förr eller senare tvingas bjuda in henne till söndagspanelen där hon snabbt skulle dra undan mattan på debattörer från Dagens Arena eller Flamman. Det gäller att mota Olle i grind.
Det som är mest slående i responsen på utnämningen är att många journalister förmedlar en ilska över att de inte tillfrågats om utnämningen. Det är som om journalistkåren betraktade sig som ett medeltida skrå eller en leninistisk sekt, där man väljs in som medlem efter det att man utsatts för vederbörliga prov. Det är som om journalistkåren betraktade sig som en högre instans – de verkliga uppdragsgivarna – som har rätt att överpröva medieägarnas beslut och som har fulla befogenheter att leda in mediakonsumenternas läsvanor på invanda och ofarliga hjulspår.
Se även: Ilan Sadé
söndag 11 januari 2015
Godmorgon världens förlorade heder
12 minuter. Det var den tid det tog för P1:s nyhetsprogram Godmorgon världen att med ett närmast neurotiskt upprepningstvång halka in på sitt favorittema: islamofobin.
Bara ett par dagar har passerat sedan attacken på Charlie Hébdo och gisslandramat på koscher-varuhuset Paris, en av de allvarligaste terrorattackerna i Frankrikes historia. Här är en rad ämnen uppenbara och en rad gäster självskrivna. Man skulle kunna tala med en terroristexpert som Magnus Ranstorp eller med Säpo om risken för liknande terrordåd i Sverige. Man borde hört sig för bland den judiska gemenskapen i Sverige om man fruktar liknande terrordåd. Man borde sökt upp någon som kunde ge en initierad bild om den franska serie- och satirkulturen, gärna med intervjumaterial med franska serietecknare (något Medierna lyckades med i lördags).
Men icke. Man övergår till att tala med sina svenska korrespondenter, med svenska tecknare, man bjuder i vänsteraktivister till panelen och mitt upp i alltihopa har man en lång och gosig hemma-hos-intervju med en imam i Trollhättan som drabbades av ett vidrigt brandattentat 1993. Provinsiellt och nästan nationalistiskt så det förslår. De verkliga offren för onsdagens terrordåd kommer helt i skymundan; de nämns inte ens vid namn inledningsvis – till skillnad från flera av terroristerna.
Från moské-reportaget framgår det tydligt att det tillkom mot bakgrund av påstådda och verkliga attacker mot moskéer i mellandagarna – ett annat journalistiskt haveri som borde genomlysas mer. Men mitt under intervjun, där absolut inga kritiska frågor ställs till intervjuobjektet, nås journalisten och imamen av budet att terrorattacken inträffat i Paris.
En riktig journalist hade släppt allt han eller hon gjorde i det ögonblicket; hon hade begett sig till redaktionen för att hjälpa till med research i ett oklart läge eller kanske skyndat till Göteborg för att intervjua den judiska församlingen där. Och även om hon inte hade agerat på det sättet så skulle en publicistiskt ansvarig bedömning av reportaget vara att lägga det i burken för eventuell framtida publicering.
Så vad händer? Jo, journalisten blir i det närmaste förtjust över detta "sammanträffande" och frågar ut imamen om vad han tror konsekvenserna blir för muslimer, men förutsägbara svar. Ingen av dem uttrycker någon chock över det skedda, de gör inga försök att problematisera politisk islam i Sverige; överhuvudtaget verkar de såta tu inte hysa några starka känslor för någonting annat än just det journalisten kommit dit för att bekräfta: islamofobin, som påstås växa.
Och inte nog med att redaktionen på Godmorgon världen väljer att sända detta alster, man låter det komma direkt efter det inledande rapporten, endast 12 minuter in på programmet. Antisemitismen – ett centralt tema i attackerna – kommer helt i skymundan och nämns nästan som en eftertanke av en av de inbjudna gästerna, Per Svensson.
När man är besviken på något brukar man avsluta sina betraktelser med att säga "att ni kan bättre än så här". Men jag är inte besviken. Jag tror faktiskt inte att de kan bättre. GMV har gjort precis det som de förväntas producera: tendensiös andraklassens vänsterjournalistik.
Se även: SvD
Bara ett par dagar har passerat sedan attacken på Charlie Hébdo och gisslandramat på koscher-varuhuset Paris, en av de allvarligaste terrorattackerna i Frankrikes historia. Här är en rad ämnen uppenbara och en rad gäster självskrivna. Man skulle kunna tala med en terroristexpert som Magnus Ranstorp eller med Säpo om risken för liknande terrordåd i Sverige. Man borde hört sig för bland den judiska gemenskapen i Sverige om man fruktar liknande terrordåd. Man borde sökt upp någon som kunde ge en initierad bild om den franska serie- och satirkulturen, gärna med intervjumaterial med franska serietecknare (något Medierna lyckades med i lördags).
Men icke. Man övergår till att tala med sina svenska korrespondenter, med svenska tecknare, man bjuder i vänsteraktivister till panelen och mitt upp i alltihopa har man en lång och gosig hemma-hos-intervju med en imam i Trollhättan som drabbades av ett vidrigt brandattentat 1993. Provinsiellt och nästan nationalistiskt så det förslår. De verkliga offren för onsdagens terrordåd kommer helt i skymundan; de nämns inte ens vid namn inledningsvis – till skillnad från flera av terroristerna.
Från moské-reportaget framgår det tydligt att det tillkom mot bakgrund av påstådda och verkliga attacker mot moskéer i mellandagarna – ett annat journalistiskt haveri som borde genomlysas mer. Men mitt under intervjun, där absolut inga kritiska frågor ställs till intervjuobjektet, nås journalisten och imamen av budet att terrorattacken inträffat i Paris.
En riktig journalist hade släppt allt han eller hon gjorde i det ögonblicket; hon hade begett sig till redaktionen för att hjälpa till med research i ett oklart läge eller kanske skyndat till Göteborg för att intervjua den judiska församlingen där. Och även om hon inte hade agerat på det sättet så skulle en publicistiskt ansvarig bedömning av reportaget vara att lägga det i burken för eventuell framtida publicering.
Så vad händer? Jo, journalisten blir i det närmaste förtjust över detta "sammanträffande" och frågar ut imamen om vad han tror konsekvenserna blir för muslimer, men förutsägbara svar. Ingen av dem uttrycker någon chock över det skedda, de gör inga försök att problematisera politisk islam i Sverige; överhuvudtaget verkar de såta tu inte hysa några starka känslor för någonting annat än just det journalisten kommit dit för att bekräfta: islamofobin, som påstås växa.
Och inte nog med att redaktionen på Godmorgon världen väljer att sända detta alster, man låter det komma direkt efter det inledande rapporten, endast 12 minuter in på programmet. Antisemitismen – ett centralt tema i attackerna – kommer helt i skymundan och nämns nästan som en eftertanke av en av de inbjudna gästerna, Per Svensson.
När man är besviken på något brukar man avsluta sina betraktelser med att säga "att ni kan bättre än så här". Men jag är inte besviken. Jag tror faktiskt inte att de kan bättre. GMV har gjort precis det som de förväntas producera: tendensiös andraklassens vänsterjournalistik.
Se även: SvD
torsdag 1 januari 2015
Den som sa't, han va't
Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg valde, ganska förutsägbart, att inleda året med en bredsida mot SD där han pekar ut partiet som som en femte kolonn i den svenska politiken. Bland annat tar han upp fullt berättigad kritik mot hur SD röstat i Europaparlamentet och visar att andra populistiska rörelser i Europa mer eller mindre öppet samarbetar med Putin. Bevisföringen mot just SD är tämligen tunn, men det ryska inflytandet på svensk politik är onekligen ett angeläget ämne som jag snuddat vid på den här bloggen ett par gånger, nu senast apropå det inställda valet i något uppskruvade ordalag (som jag delvis ångrar).
Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.
Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.
Lindberg menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel förvaltas ironiskt nog av Sverigedemokraterna." Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?
Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.
Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?
Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.
Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.
Lindberg menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel förvaltas ironiskt nog av Sverigedemokraterna." Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?
Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.
Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?
måndag 29 december 2014
Kartellen
Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna
tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger
mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast
vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om
jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de
demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur
av singaporeanskt eller ryskt snitt.
Ovanstående skrev jag någon dag efter det att Löfvén bildat regering i oktober och nu har mina värsta farhågor besannats: borgarna och de rödgröna fegade ur i sista stund och gjorde upp om nya spelregler mitt under pågående mandatperiod för att beröva SD sin vågmästarroll. Nu befinner vi oss i ett läge där 49 av riksdagens ledamöter inte längre räknas och där Alliansen tilldelat vänsterpartiet vetorätt över regeringens politik.
Grattis, politiker, jag hoppas att ni är stolta över vad ni åstadkommit. Ni har åsidosatt det parlamentariska systemet och den interna partidemokratin, och ni har bekräftat att SD är det enda oppositionspartiet. Hur ska ni kunna möta väljarna i nästa val? Hur ska ni möta era medlemmar på nästa partistämma? Eller var ni så desperata att undvika en katastrof i extravalet att ni inte tänkte så långt?
Det som gör decemberöverenskommelse till en odemokratisk valkartell är att partierna inte hade något mandat från väljarna och sina partimedlemmar att agera på det här sättet. Inte nog med att Anna Kinberg Batra haft mage att bilda kartell med Stefan Löfvén innan hon ens valts till partiordförande, hon har också haft fräckheten att lova bort moderaternas röster i åtta år framöver, ända fram till riksdagsvalet 2022! Det är inte en särskilt lysande inledning på ett ledarskap över Sveriges andra största parti. Vad finns det för poäng med att inställa sig på moderaternas partistämma om en vikarierande partiledare kan göra upp över medlemmarnas huvuden på det sättet? Att Kinberg Batra anser att hon kan komma undan med detta tyder på att hon leder ett leninistiskt elitparti, där politbyrån kan köra över medlemmarna hur som helst.
Som sagt. Fyra år är en lång tid i politiken och mycket kan ännu hända. Om den interna partidemokratin fungerar inom borgerligheten så kommer partiledningarna bytas ut och valkartellen rivas upp. Men om den här överenskommelsen mot all förmodan ligger fast till nästa val så finns det inte bara skäl att ifrågasätta om Sverige fortfarande är en parlamentarisk demokrati. Det finns också goda skäl att vädra tanken att svensk politik kanske fjärrstyrs utifrån. Varför skulle annars vår politiska elit vara så ivrig att förstöra spåren efter decennier av politisk infiltration från östblocket just nu? Ja, jag vet hur det låter och jag gillar inte konspirationsteorier heller. Men tanken har slagit mig mer än gång under det senaste året. Jag hoppas verkligen att det händer något snart så jag kan vifta bort de tankarna en gång för alla. Jag vill verkligen tro att det finns någon mening med att rösta i riksdagsvalet nästa gång.
Ovanstående skrev jag någon dag efter det att Löfvén bildat regering i oktober och nu har mina värsta farhågor besannats: borgarna och de rödgröna fegade ur i sista stund och gjorde upp om nya spelregler mitt under pågående mandatperiod för att beröva SD sin vågmästarroll. Nu befinner vi oss i ett läge där 49 av riksdagens ledamöter inte längre räknas och där Alliansen tilldelat vänsterpartiet vetorätt över regeringens politik.
Grattis, politiker, jag hoppas att ni är stolta över vad ni åstadkommit. Ni har åsidosatt det parlamentariska systemet och den interna partidemokratin, och ni har bekräftat att SD är det enda oppositionspartiet. Hur ska ni kunna möta väljarna i nästa val? Hur ska ni möta era medlemmar på nästa partistämma? Eller var ni så desperata att undvika en katastrof i extravalet att ni inte tänkte så långt?
Det som gör decemberöverenskommelse till en odemokratisk valkartell är att partierna inte hade något mandat från väljarna och sina partimedlemmar att agera på det här sättet. Inte nog med att Anna Kinberg Batra haft mage att bilda kartell med Stefan Löfvén innan hon ens valts till partiordförande, hon har också haft fräckheten att lova bort moderaternas röster i åtta år framöver, ända fram till riksdagsvalet 2022! Det är inte en särskilt lysande inledning på ett ledarskap över Sveriges andra största parti. Vad finns det för poäng med att inställa sig på moderaternas partistämma om en vikarierande partiledare kan göra upp över medlemmarnas huvuden på det sättet? Att Kinberg Batra anser att hon kan komma undan med detta tyder på att hon leder ett leninistiskt elitparti, där politbyrån kan köra över medlemmarna hur som helst.
Som sagt. Fyra år är en lång tid i politiken och mycket kan ännu hända. Om den interna partidemokratin fungerar inom borgerligheten så kommer partiledningarna bytas ut och valkartellen rivas upp. Men om den här överenskommelsen mot all förmodan ligger fast till nästa val så finns det inte bara skäl att ifrågasätta om Sverige fortfarande är en parlamentarisk demokrati. Det finns också goda skäl att vädra tanken att svensk politik kanske fjärrstyrs utifrån. Varför skulle annars vår politiska elit vara så ivrig att förstöra spåren efter decennier av politisk infiltration från östblocket just nu? Ja, jag vet hur det låter och jag gillar inte konspirationsteorier heller. Men tanken har slagit mig mer än gång under det senaste året. Jag hoppas verkligen att det händer något snart så jag kan vifta bort de tankarna en gång för alla. Jag vill verkligen tro att det finns någon mening med att rösta i riksdagsvalet nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)