Det osar katt

Jag har just lyssnat igenom Radio Bubb.las föredömligt djuplodande intervju med den utpekade ryske säkerhetsrisken "Egor Putilov" och jag är inte det minsta imponerad av Putilovs historia. Det osar katt på lång väg. Att en rysk anhöriginvandrare inom kort tid och på egen hand skulle lyckas bli handläggare på Migrationsverket, arbeta som korrespondent i Syrien och publicera artiklar i flera svenska medier faller på sin egen orimlighet. Och Putilovs ovillighet att förklara varför han invandrade till Sverige eller hur har lyckades genomföra en gynnsam fastighetsaffär förstärker den bilden. När Martin Eriksson pressar honom på vad han tycker om Putin finns det ingen passion i Putilovs påstående att han oroar sig för utvecklingen. Men så fort samtalet glider in på frågor som svenska medier och invandringspolitiken så märker man hur han snabbt får upp ångan.

Jag började ana oråd redan när det uppdagades att den bild, som illustrerade den påhittade juridikstudenten "Tobias Lagerfeldts" debattartikel om rösträtt för asylsökande, i själva verket föreställde en inte ont anade ryss. Visserligen var bluffinlägget ett briljant sätt att driva med Aftonbladet, så det är lätt att förstå varför de blev förbannade och beslöt sig för att slå hårt tillbaka och avslöja Putilovs identitet. Men just tillvägagångssättet att publicera försåtlig information för att skapa förvirring är ett klassiskt exempel på den ryska favorittaktiken provokatsija, som syftar till att genom skenmanövrer få fienden att förnedra sig själv. När vi sedan får reda på att Putilov varit aktiv i en rad sfärer där Ryssland visat intresse – Sverigedemokraterna, migration, svenska medier, Ukraina-kretsar – ja, då kan man tycka vad man vill om Aftonbladet, men Putilov besitter noll trovärdighet. Om det är så att alla dess kopplingar bara är en slump och att Putilov utan egen förskyllan hamnat i blåsväder, så får någon annan driva den saken.

Bara Putilov själv vet exakt vad han har för förhållande till Putinregimen, om något sådant föreligger. Kanske är han en frilansade agent som har lösa kopplingar till FSB. Eller så bedriver Ryssland någon form av motsvarighet till Illegals Program, vilket var ett nätverk av ryska agenter som uppdagades i USA 2010. Eller så är Putilov-affären en rökridå som syftar till att dölja andra ryska operationer. Det är en vanlig rysk taktik att sumpa mindre viktiga agenter för att sopa igen spåren för mer betydelsefulla operatörer. Enligt vissa bedömare syftade Snowden-affären till att förskjuta uppmärksamheten från ryska mullvadar i NSA.

Det förefaller som ganska osannolikt att Putilov utgör ett allvarligt hot mot svensk säkerhet. Möjligen bör Migrationsverket ta sig en titt på de ärenden han handlagt och man kan ju undra hur Putilov fick uppehållstillstånd och medborgarskap så pass lätt.

Men jag kan inte låta bli att ställa frågan att om nu Putilov är ett exempel på en initiativrik, men något klumpig, rysk inflytelseagent av något slag, hur agerar då en mer slipad agent? Om Putilov snabbt och lätt lyckats infiltrera svenska myndigheter och medier inom loppet på fem-sex år, vad har då andra agenter lyckats med under längre tid och efter bättre förberedelser.? Det råder inget tvivel om att Putilov-affären allvarligt skadat Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska trovärdighet, men Aftonbladets och övriga mediers panikartade reaktion tyder på att man inser att de egna rutinerna brustit, för att uttrycka det milt.

Om Putilov lyckats publicera både verkliga artiklar och falska debattinlägg i Aftonbladet måste andra rimligen lyckats med det. Och samma sak gäller för hans verksamhet inom svenska myndigheter. Kan den svenska handfallenheten inför en rad allvarliga kriser de senaste tiden åtminstone delvis bero på ryska påverkansoperationer? Naturligtvis har Fnordspotting rätt i att många kriser säkert kan förklaras med ren inkompetens och aningslöshet. Men aningslöshet och inkompetens är också en öppen inbjudan till främmande makt att försöka påverka och förleda oss.

Vad var det jag sa?

Vad finns det att säga om Miljöpartiets kris och Åsa Romsons avsked från politiken som inte redan sagts? Det enda jag kan säga är att den rödgröna genomklappningen var fullt förutsägbar när vänstervågen sköljde över medierna förrförra sommaren och storögda journalister lyckades intala sig själva att MP skulle göra ett rekordval och Fi komma in i riksdagen.

För egen del skrev jag följande rader den 30 juli 2014 som kommentar till ett inlägg på min favoritblogg Fnordspotting:

Jag håller med, det börjar bli läskigt. Men beträffande vänstervinden i Sverige är jag mer optimistisk. De extrema utspelen den senaste tiden är ett tecken på att vänstern har drabbats av övermod och det är då man begår tabbar. Den svagaste länken i det rödgröna blocket är Miljöpartiet som inte granskats tillräckligt av media och sannolikt inte har någon krisberedskap att räkna med. Om ett mediadrev skulle bryta ut mot t.ex. Åsa Romson (som har alla förutsättningar att bli en genuint avskydd politiker) skulle Miljöpartiet inte palla trycket och korthuset falla ihop, ungefär som marken rämnade under Mona Sahlin '95 eller Feministiskt initiativ '05. Det tog nästan ett decennium för Sahlin och Fi att återhämta sig. Den stora frågan är om den rödgröna korthuset faller ihop [...] före eller efter valet. 

Nu återstår bara frågan hur djupt muppministären kommer att sjunka innan den spricker och borgerligheten vill ha regeringsmakten. Det är nu moderaterna måste agera och skrapa ihop en regering. Om två år kan det vara försent.

Trojanerna

Den 2 juni 1967 sköts den tyske studenten Benno Ohnesorg till döds på öppen gata i Västberlin efter det att en gatuprotest hade urartat i våldsamheter mellan demonstranter och polis. Demonstrationen var en protest mot den iranska shahens besök i Västtyskland och handgripligheter bröt ut när iranska agenter angrep de tyska demonstranterna, vilket till synes skedde med polisens goda minne. Det var när demonstranterna skingrats och tvingats ut på smågatorna som Ohnesorg sköts i bakhuvudet helt oprovocerat av en civilklädd polis, Karl-Heinz Kurras.

Mordet på Ohnesorg blev upptakten till den tyska vänstervågen i slutet på 60-talet. Dådet tycktes bekräfta allt som vänstern befarat om Förbundsrepubliken Tyskland: att den västtyska staten bara var en kuliss som dolde ett fascistiskt system i maskopi med USA. Och Kurras representerade verkligen allt som vänstern avskydde. Han var en fördriven tysk från den forna provinsen Ostpreussen och umgicks i suspekta högerkretsar. Till råga på allt beskyddade polisen Kurras och han fälldes aldrig för Ohnesorgs död, något som radikaliserade en hel generation västtyska studenter och blev en central del i den tyska 68-vänsterns stora berättelse. Även om den radikala vågen urartade i terrorism på 70-talet och den tyska återföreningen framtvingade smärtsamma uppgörelser med den östtyska statens täta band till den västtyska vänstern, så kvarstod mordet på Ohnesorg fortfarande som en fullt begriplig anledning till varför många välmående västtyskar anslöt sig till en vänsterradikal idelogi.

Ända tills 2009, då det visade sig att Kurras hade varit informant för Stasi och hemlig medlem i det östtyska statsbärande partiet SED. Visserligen gick det inte längre att leda i bevis att Kurras agerat på uttryckliga order från Östtyskland, men avslöjandena kastade ett nytt olycksbådande ljus över Tysklands efterkrigshistoria. Plötsligt var inget självklart längre. Om vi visste så litet om bakgrunden till mordet på Ohnesorg, vad är det mer vi missat? Hur djupt trängde östtyska agenter egentligen in i det västtyska samhället och hur stort inflytande hade de egentligen över den västtyska politiken? Hur ska vi egentligen förstå hela den tyska vänstervågen på 60- och 70-talen? Och med tanke på hur mycket det hyschats om Stasis påverkan i Sverige bör man också ställa sig frågan om vilken roll östblocket spelade i att vrida den svenska neutralitetspolitiken i en allt mer dogmatisk riktning.

Även om omvärlden i dag skiljer sig markant från det Kalla kriget, så kan man dra en hel del viktiga lärdomar av mordet på Ohnesorg som är aktuella i denna omtumlande tidsålder. Den viktigaste lärdomen är att våra öppna samhällen är sårbara för manipulationer utifrån och det kan vara farligt att dra förhastade slutsatser om dramatiska händelser som till synes förändrar historiens gång. Den masshysteri som drabbade Sverige i migrantkrisens kölvatten bör vara en tankeställare, inte minst med tanke på att notan för de oansvariga politiken riskerar att ytterliga urholka den skattemoral som är nödvändig för att hålla ihop ett samhälle.

En gång i tiden hade vi ett psykologiskt försvar och en medvetenhet om att utländska makter på olika sätt försökte påverka svensk politik och underminera försvarsviljan. I dag är en stor del av den beredskapen nedmonterad och svenska politiker har visat sig oförmögna att hantera politiska kriser på ett statsmannamässigt sätt. Det finns tecken på att detta förändrats efter Ryssland annekterade Krim häromåret, vilket bland annat utmynnat i en diskussion om hur ryska psyops försöker manipulera den svenska opinionen. Många tidningar och medier har ertappats med att publicera rysk desinformation och frågor har börjat resas om vilka band vissa individer och politiska rörelser egentligen har till grannen i öst. Och den något yrvakna diskussionen om huruvida Miljöpartiet infiltrerats av islamister är ytterligare en påminnelse om hur årtionden av identitetspolitik gjort det svenska samhället sårbart för otillbörlig påverkan.

Men mordet på Ohnesorg visar också på att det finns uppenbara risker med att leta efter utländska agenter bland personer och rörelser som öppet försöker att påverka svensk politik i en viss riktning. En inflytelseagent behöver inte alls ha medlemskap i ett suspekt parti eller ha starka personliga band till främmande makt. Han eller hon kan precis lika gärna vara aktiv i en respekterad politisk rörelse eller vara en till synes oförvitlig skribent på en uppburen nyhetsredaktion. Kort sagt behöver personen ifråga inte alls vara aktiv i de problemområden som vi normalt förknippar med främmande intressen för att skapa en förvirring och demoralisering som tjänar utländska intressen. Om det är något som det gångna året visat så är det hur farligt det är att ryckas med i masshysteri, paranoia och moralpanik av allehanda slag.

Läs mer: Provokatörerna

Vems ärenden går DN?

Knappt har jag avslutat mitt förra inlägg med en stilla undran om när den svenska pressen ska börja skärpa till sig i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, så publicerar DN en högprofilerad artikel om hur SD håller att på bli rumsrena i de fina salongerna på Östermalm. På ett försåtligt sätt kontrasterar man politiskt anfäktade östermalmsbor, som paret Adelsohn-Liljeroth, med moraliskt oförvitliga invånare som Anne Ramberg. Reportaget har inte helt oväntat skapat viss turbulens i den svenska mediesfären och i en uppföljning på det egna reportaget låter man statsvetaren Ulf Bjereld agera sanningsvittne, utan att nämna att han också är högt uppsatt socialdemokrat.

Eftersom DN sedan ett par år slutat upp med att ens låtsas som att man bryr sig om konsekvensneutralitet och istället driver "agendasättande journalistik", så bör man ställa sig frågan vilken agenda som man sätter med det här reportaget? Vad är det för publicistiska överväganden som gör att man väljer att publicera det här reportaget bara en dag efter en trolig rysk cyberattack mot den egna tidningen? Just i det läget som borgerligheten håller på att justera sin migrationspolitik för att ligga mer i linje med väljarna och funderar på hur man ska kunna skapa en ny borgerlig konstellation vid valet 2018, så väljer alltså DN att publicera ett reportage som sår split i det borgerliga lägret och strör nytt salt i sår som ännu inte läkt. Reportaget hade inte varit särskilt uppseendeväckande om det hade publicerats av LO-ägda Aftonbladet, som inte gör någon hemlighet av sin ambition att använda SD som utpressning mot borgarna, men nu är det den i formell mening borgerliga Dagens Nyheter som väljer att använda sin ställning i media för att underminera borgerligheten. Vem tjänar på detta?

Jag tror man måste ställa frågan när en borgerlig tidning slutar att vara borgerlig. DN förfäktar förvisso vissa borgerliga ståndpunkter på sin ledarsida och driver sedan länge frågan om NATO-anslutning, men exakt hur har man tänkt sig att en borgerlig regering ska kunna bildas inom rimlig tid, om man istället för att granska den sittande regeringen ger sig på företrädare för ett av det viktigaste borgerliga partierna? Och hur har DN tänkt sig att en NATO-anslutning någonsin ska bli verklighet om man ständigt fokuserar på politiska frågor som leder bort opinionsbildningen från säkerhetsfrågorna?  Jag undrar när borgerligheten börjar inse DN har blivit en söndrande kraft.

Värnlöst läge

Anna Dahlberg har författat en av de viktigaste ledartexterna som skrivits på ett tag, inte minst med tanke på de ryska cyberattackerna på svenska medier. Västvärldens säkerhetspolitiska system står i gungning och det är inte längre otänkbart att både EU och NATO spricker i ett läge där de behövs som mest. Precis som Dahlberg påpekar handlar det inte bara om hotet att Trump eller Le Pen vinner presidentvalen i USA respektive Frankrike, även Obama, Merkel och Cameron svajar betänkligt. 

Obama kom till makten som en president som skulle skapa försoning mellan USA och Mellanöstern, men när hans politik sattes på svåra prov under den arabiska våren 2011 visste han inte hur han skulle agera, något som Putin inte var sen att utnyttja. Ända sedan Putin synade Obamas bluff om "röda linjer" i Syrienkriget har den ena dominobrickan efter den andra fallit. Genom att slå upp portarna för obegränsad flyktinginvandring utsatte Merkel (och Löfven) sammanhållningen i EU för svåra påfrestningar, bara ett par veckor efter det att man lyckats styra ut ur den grekiska eurokrisen. Och Camerons höga spel i EU-frågan kan mycket väl leda till att Storbritannien träder ut ur EU och att Skottland bryter sig ur.

Det är naturligtvis inte så att Putin ligger bakom alla kriser som Europa drabbats av de senaste fyra åren, men han har skickligt utnyttjat EU:s svagheter och vidgat sprickan mellan USA och EU. Även om man kan ha olika åsikter om i vilken grad Edward Snowden var en rysk agent, så råder det inget tvivel om att Snowdens läckor skapade en akut förtroendekris mellan europeiska politiker och Obama-administrationen. När Ryssland flyttade fram sina ställningar genom att annektera Krim famlade NATO i mörkret och det har bara blivit värre. Det är inte längre otänkbart att Ryssland krossar NATO genom en strategisk attack på Baltikum.

Inte heller är det så att EU skulle vara utan problem om vi haft bättre regeringar i Sverige. Men vårt patologiska självskadebeteende har förvärrat krisen i EU på en rad sätt. Vår vägran att rusta upp vårt försvar och gå med i NATO försvagar sammanhållningen i Väst. Idag talar Obama öppet om hur Europa åker snålskjuts på USA:s försvar. Och även om regeringen Löfven stramat upp migrationsströmmarna har Sveriges tondöva hållning i migrationsfrågan fördjupat splittringen i EU och bidragit till Tysklands tilltagande isolering. Slutligen har vår utstuderade naivitet beträffande islamisk terrorism allvarligt skadat vår trovärdighet som en pålitlig säkerhetspolitisk partner.

När jag för ett år sedan tog upp möjligheten att Putin kan ha ett finger med i spelet bakom den politiska förlamningen i Sverige fick jag en del menande nickar, men fick också vänliga gliringar om att jag ägnade mig åt konspirationsteorier. En euro-kris och en migrationskris senare är det ingen som skrattar längre. Inte så att jag på något sätt var originell eller ensam om att tänka i dessa banor, men mycket av de saker som jag sade för ett år sedan om ryskt inflytande är mer eller mindre accepterade som sanningar idag. Ingen tvivlar till exempel på att Putin använt migrationsströmmarna till Europa för att så split i EU. Ryssland har skickligt spelar på de självdestruktiva beteenden som jag identifierade för drygt ett år sedan och nu talar fler och fler kommentatorer om att Sverige befinner sig i ett värnlöst läge.

Det är inte det minsta kul att bli sannspådd. Och det vore klädsamt om svenska medier inte utnyttjade cyberattacken för att slå sig för bröstet, utan började fundera på vad man spelat för roll i att framkalla ett akut säkerhetspolitiskt läge genom att undergräva försvarsviljan. Än är det inte försent att vända skutan, men det börjar bli bråttom.

Prekariatets diktatur

Den radikala socialistiska vänstern lider av två grundläggande existentiella problem. Det första är att man inte begriper hur ekonomiska och sociala värden skapas, utan bara kan genomföra sin politik till priset av storskalig plundring av privata resurser och ren kapitalförstöring. Det andra är att vänstern innerst inne vet att den aldrig kommer att lyckas få en majoritet bakom sig för att genomföra sin socialistiska samhällsomvandling. Mycket av den negativitet och bitterhet som vänstern ger utlopp för i olika forum kan förklaras av denna insikt. Oförmågan att kunna genomföra en radikal samhällsomvandling av egen kraft gör att vänstern alltid är ute efter olika "motkrafter" som man kan använda som en politisk hävstång. Länge trodde vänstern att arbetarrörelsen skulle kunna utgöra denna motkraft, men det visade sig att de flesta arbetare strävade efter ett borgerligt liv och hyste mycket litet sympati för att upprätta en kommandoekonomi.  När första och andra världskriget skapat ett starkt östblock var det till öststaterna man fäste sin tilltro och när Sovjetimperiet förlorade sin attraktionskraft riktade man sina blickar mot den tredje världen. De senaste tio åren har delar av vänstern snöat in på islam och inlett ett resonemangsäktenskap med konservativa muslimer. Andra har satt sin förhoppning till Putins Ryssland eller Xi Jinpings Kina. Så här har vänster hållit på i nästan två hundra år och man kan säkert fortsätta ett tag till.

Jag tror det är i det här sammanhanget vi ska förstå varför den radikala vänstern omfattat massiv invandring som det omedelbart viktigaste politiska målet, och här har man lyckats bygga en ohelig allians med nyliberaler, som naivt hoppas att ett ökat asyltryck kommer att demolera välfärdsstaten. Dessutom har omvändelsen till fri invandring gjort att nyliberaler nu blivit rumsrena i de finare salongerna. Men vänstern har begripit något som nyliberaler är oförmögna att greppa: nämligen att de politiska preferenser som är rådande i Västeuropa gör att en fortsatt massiv invandring kommer att tvinga fram massiva statliga ingrepp i ekonomin. Som Uppdrag granskning visade, har den agendadrivande journalistiken gjort att polisen inte längre vågar skydda privat egendom i rädsla för att anklagas för antiziganism. Och som borgerliga bloggare påpekat finns det långt gående planer på att beslagta fastigheter för att ge husrum till det massiva inflödet av migranter. (Detta är redan verklighet i den rödgrönt styrda staden Hamburg.) Och så här kan det att fortsätta. Den nya migrationsuppgörelsen banar vägen för att tvinga kommuner att ta emot asylsökande. Myndigheterna har börjat flagga för att införa skattehöjningar för att finansiera migrationen. Kanske kommer staten börja tvinga privata företag att anställa migranter för att få bukt med arbetslösheten. När företagen svarar på de nya pålagorna genom att flytta kapital kommer man införa kapitalkontroller. Och så vidare.

Kanske har vänstern äntligen hittat den magiska nyckeln som ger den makten att införa en kommandoekonomi bakvägen. Utvecklingen i både och Sverige och Tyskland tyder på att vi rör oss i den riktningen. I båda länderna har vänstern framgångsrikt utnyttjat djupt rotade skuldkänslor för att framtvinga en ekonomiskt ohållbar invandringspolitik. I så fall står två av Europas mest framgångsrika ekonomier inför en lång period av ekonomisk stagnation och massiv kapitalförstöring, dessutom riskerar den polarisering som Tyskland och Sverige skapat att leda till att flera av EU:s centrala institutioner spricker. Jag tror dock inte att Tyskland kommer att ta steget fullt ut, landets politiska struktur och federala system gör att det sannolikt kommer att uppstå motstånd mot Merkels politik. Men Sveriges centraliserade politiska system och djupt förankrade konsensuspolitik gör att vi befinner oss i farozonen för en massiv socialisering. De enda som kan bryta denna trend är allianspartierna, men i nuläget är det mycket litet som tyder på att man är förmögen till en omsvängning. Och om inget sker snart kommer det vara försent att göra något vid nästa riksdagsval. Då har Sverige blivit det nya Grekland. Men tro inte att vänstern kommer att vilja kännas vid sitt ansvar för ett sådant misslyckade. Det är alltid någon annans fel.

Samhällsupplösning

Just nu håller jag på med att läsa ut de sista kapitlen i Timothy Snyders bästsäljande bok Black Earth, som ger en delvis ny syn på hur förintelsen av sex miljoner judar kunde inträffa under andra världskriget. Hans resonemang är mycket komplext, men det centrala argumentet är tämligen enkelt, nämligen att det var Nazitysklands och Sovjetunionens upplösande av ett flertal central- och  östeuropeiska stater ("state destruction") som möjliggjorde förintelsen och andra ohyggligheter under andra världskriget. Den judiska befolkningen i Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och flera andra länder var extra sårbara för folkmord eftersom de blivit statslösa i samband med att Hitler och Stalin upplöst de stater de var medborgare i. De länder som ockuperades av Tyskland, men som lyckades behålla sina regeringar och sin statsförvaltning, var mycket mer framgångsrika med att rädda judar från förintelsen, just därför att det ingår i en stats uppgift att ansvara för sina egna medborgare.

Boken kommer mycket lägligt och när jag sträckläser den är jag nog inte ensam om att komma tänka på migrantkrisen i Medelhavet eller Rysslands hotfulla hållning i Östeuropa, två katastrofer som hotar att leda till nya folkmord och folkvandringar. Men boken är så pass sammansatt att olika läsare kommer att dra olika slutsatser av Snyders analys. En för mig naturlig slutsats av hans resonemang är att det öppna samhällets centrala institutioner – medborgarskapet, rättsstaten och statssuveräniteten – är värda att försvara, även om de inte är perfekta och inte kan lösa alla problem. Det finns inga hållbara alternativ till den etablerade ordningen med relativt stabila nationalstater som utgör själva hörnstenen i både EU och det internationella samfundet. 

Det är med dessa insikter jag tittade på Uppdrag gransknings reportage om illegala bosättningar och den efterföljande debatten. UG tecknar en dyster bild av ett samhälle i upplösning, där medborgarnas privategendom inte längre respekteras, där polisen och myndigheter vägrar att upprätthålla gällande lagar och där politiska extremister cyniskt utnyttjar misären för att flytta fram sina positioner. Naturligtvis är läget inte lika allvarligt överallt, men vad händer när de öppna gränserna och migrantkaoset sprider sig från utsatta delar av Malmö och Bergslagen till medelklassens förorter och Stockholms innerstad? I UG berättade flera intervjuade om faran för fysiska sammanstötningar och att medborgargarden kan komma uppstå. På andra håll talas det nu om att regeringen kan att tvingas styra med undantagslagar om asyltrycket på Sverige fortsätter att ligga på cirka 1000 sökande per dag. Även i Tyskland knakar systemet i fogarna sedan Merkel öppnat armarna för hundratusentals migranter, varav endast en liten del kommer från krigsdrabbade länder.

Det som sker just nu illustrerar att kravlös altruism och gränslös öppenhet kan leda till att just de institutioner som skall garantera det öppna samhället och en dräglig levnadsstandard för alla invånare, riskerar att upplösas på sikt. Någonstans finns det en gräns för hur många nya medlemmar ett samhälle kan ta emot utan att förtroendet mellan stat och dess medborgare dunstar bort. Någonstans finns det en gräns för hur mycket skattebetalande medborgare är beredda att uppoffra utan att man får ställa kritiska frågor till de som begär hjälp. Och det är just samhällen som har ett dysfunktionellt förhållande mellan stat och medborgare som gett upphov till de stora migrantströmmarna inom EU och till EU. Vi kommer inte att kunna hjälpa någon om vi inte skyddar det samhälle som det tagit generationer att bygga upp.

Förr eller senare kommer våra folkvalda politiker att bli tvungna att riva av plåstret och göra en helomvändning i migrationspolitiken, likt Luciabeslutet 1989. Det kommer att bli smärtsamt för många parter och kanske kommer socialdemokraterna och moderaterna att bli tvungna att kalla in gamla statsmän som Göran Persson och Carl Bildt för kunna bilda en trovärdig samlingsregering. Nyval är uteslutet med tanke på opinionsströmningarna. Men det som bekymrar mig är vad som kan hända om politikerna tar sitt förnuft till fånga för sent. Det finns destruktiva krafter på höger- och vänster-kanten som cyniskt jublar över den samhällsupplösning och demoralisering som just nu breder ut sig i migrantkrisens spår.  Både extremvänstern och extremhögern är fullt på det klara med att deras framtidsvisioner bara kan födas ur kaos och de är fullkomligt mentalt förberedda på att dra nytta av situationen. Vi ser redan nu hur vänsterns vision om ett samhälle där privategendomen inte längre respekteras håller på att förverkligas på lokalt håll, något som kunnat inträffa på grund av det dödläge i migrationsdebatten som vänstern framtvingat. Vi ska inte ha några illusioner om att den verkligt nyfascistiska högern inte smider planer på att vidta drastiska åtgärder för att utnyttja en djup samhällskris. Och inte ens vissa libertarianer kan undgå att visa öppen skadeglädje över hur storskalig invandring kan undergräva centrala institutioner.

Inget av detta är något speciellt nytt för de flesta av våra grannländer, som upplevt krig, ockupation, folkomflyttningar och folkmord på nära håll, men i det fredsskadade Sverige inser vi inte hur lätt man kan rasera ett helt samhällsbygge, trots de bästa av intentioner. Skogsbranden förra sommaren visade att vitala delar av det svenska katastrofberedskapen inte längre fungerade som de skulle. Nu står vi inför en ny katastrofal situation och ingen ska inbilla sig att undantagslagar kommer att kunna trolla fram bostäder och jobb i den takt som invandringen kräver. De flesta av EU:s medlemsländer, till och med Tyskland, inser vad som står på spel och försöker vidta åtgärder för att stabilisera migrantflödet,  men precis som i NATO-frågan är den svenska godtrogenheten inte bara en fara för oss själva, utan våra grannar. Även om det är mycket litet som tyder på det så får vi hoppas att våra politiker nyktrar till snart.