Prekariatets diktatur

Den radikala socialistiska vänstern lider av två grundläggande existentiella problem. Det första är att man inte begriper hur ekonomiska och sociala värden skapas, utan bara kan genomföra sin politik till priset av storskalig plundring av privata resurser och ren kapitalförstöring. Det andra är att vänstern innerst inne vet att den aldrig kommer att lyckas få en majoritet bakom sig för att genomföra sin socialistiska samhällsomvandling. Mycket av den negativitet och bitterhet som vänstern ger utlopp för i olika forum kan förklaras av denna insikt. Oförmågan att kunna genomföra en radikal samhällsomvandling av egen kraft gör att vänstern alltid är ute efter olika "motkrafter" som man kan använda som en politisk hävstång. Länge trodde vänstern att arbetarrörelsen skulle kunna utgöra denna motkraft, men det visade sig att de flesta arbetare strävade efter ett borgerligt liv och hyste mycket litet sympati för att upprätta en kommandoekonomi.  När första och andra världskriget skapat ett starkt östblock var det till öststaterna man fäste sin tilltro och när Sovjetimperiet förlorade sin attraktionskraft riktade man sina blickar mot den tredje världen. De senaste tio åren har delar av vänstern snöat in på islam och inlett ett resonemangsäktenskap med konservativa muslimer. Andra har satt sin förhoppning till Putins Ryssland eller Xi Jinpings Kina. Så här har vänster hållit på i nästan två hundra år och man kan säkert fortsätta ett tag till.

Jag tror det är i det här sammanhanget vi ska förstå varför den radikala vänstern omfattat massiv invandring som det omedelbart viktigaste politiska målet, och här har man lyckats bygga en ohelig allians med nyliberaler, som naivt hoppas att ett ökat asyltryck kommer att demolera välfärdsstaten. Dessutom har omvändelsen till fri invandring gjort att nyliberaler nu blivit rumsrena i de finare salongerna. Men vänstern har begripit något som nyliberaler är oförmögna att greppa: nämligen att de politiska preferenser som är rådande i Västeuropa gör att en fortsatt massiv invandring kommer att tvinga fram massiva statliga ingrepp i ekonomin. Som Uppdrag granskning visade, har den agendadrivande journalistiken gjort att polisen inte längre vågar skydda privat egendom i rädsla för att anklagas för antiziganism. Och som borgerliga bloggare påpekat finns det långt gående planer på att beslagta fastigheter för att ge husrum till det massiva inflödet av migranter. (Detta är redan verklighet i den rödgrönt styrda staden Hamburg.) Och så här kan det att fortsätta. Den nya migrationsuppgörelsen banar vägen för att tvinga kommuner att ta emot asylsökande. Myndigheterna har börjat flagga för att införa skattehöjningar för att finansiera migrationen. Kanske kommer staten börja tvinga privata företag att anställa migranter för att få bukt med arbetslösheten. När företagen svarar på de nya pålagorna genom att flytta kapital kommer man införa kapitalkontroller. Och så vidare.

Kanske har vänstern äntligen hittat den magiska nyckeln som ger den makten att införa en kommandoekonomi bakvägen. Utvecklingen i både och Sverige och Tyskland tyder på att vi rör oss i den riktningen. I båda länderna har vänstern framgångsrikt utnyttjat djupt rotade skuldkänslor för att framtvinga en ekonomiskt ohållbar invandringspolitik. I så fall står två av Europas mest framgångsrika ekonomier inför en lång period av ekonomisk stagnation och massiv kapitalförstöring, dessutom riskerar den polarisering som Tyskland och Sverige skapat att leda till att flera av EU:s centrala institutioner spricker. Jag tror dock inte att Tyskland kommer att ta steget fullt ut, landets politiska struktur och federala system gör att det sannolikt kommer att uppstå motstånd mot Merkels politik. Men Sveriges centraliserade politiska system och djupt förankrade konsensuspolitik gör att vi befinner oss i farozonen för en massiv socialisering. De enda som kan bryta denna trend är allianspartierna, men i nuläget är det mycket litet som tyder på att man är förmögen till en omsvängning. Och om inget sker snart kommer det vara försent att göra något vid nästa riksdagsval. Då har Sverige blivit det nya Grekland. Men tro inte att vänstern kommer att vilja kännas vid sitt ansvar för ett sådant misslyckade. Det är alltid någon annans fel.

Samhällsupplösning

Just nu håller jag på med att läsa ut de sista kapitlen i Timothy Snyders bästsäljande bok Black Earth, som ger en delvis ny syn på hur förintelsen av sex miljoner judar kunde inträffa under andra världskriget. Hans resonemang är mycket komplext, men det centrala argumentet är tämligen enkelt, nämligen att det var Nazitysklands och Sovjetunionens upplösande av ett flertal central- och  östeuropeiska stater ("state destruction") som möjliggjorde förintelsen och andra ohyggligheter under andra världskriget. Den judiska befolkningen i Polen, Litauen, Vitryssland, Ukraina och flera andra länder var extra sårbara för folkmord eftersom de blivit statslösa i samband med att Hitler och Stalin upplöst de stater de var medborgare i. De länder som ockuperades av Tyskland, men som lyckades behålla sina regeringar och sin statsförvaltning, var mycket mer framgångsrika med att rädda judar från förintelsen, just därför att det ingår i en stats uppgift att ansvara för sina egna medborgare.

Boken kommer mycket lägligt och när jag sträckläser den är jag nog inte ensam om att komma tänka på migrantkrisen i Medelhavet eller Rysslands hotfulla hållning i Östeuropa, två katastrofer som hotar att leda till nya folkmord och folkvandringar. Men boken är så pass sammansatt att olika läsare kommer att dra olika slutsatser av Snyders analys. En för mig naturlig slutsats av hans resonemang är att det öppna samhällets centrala institutioner – medborgarskapet, rättsstaten och statssuveräniteten – är värda att försvara, även om de inte är perfekta och inte kan lösa alla problem. Det finns inga hållbara alternativ till den etablerade ordningen med relativt stabila nationalstater som utgör själva hörnstenen i både EU och det internationella samfundet. 

Det är med dessa insikter jag tittade på Uppdrag gransknings reportage om illegala bosättningar och den efterföljande debatten. UG tecknar en dyster bild av ett samhälle i upplösning, där medborgarnas privategendom inte längre respekteras, där polisen och myndigheter vägrar att upprätthålla gällande lagar och där politiska extremister cyniskt utnyttjar misären för att flytta fram sina positioner. Naturligtvis är läget inte lika allvarligt överallt, men vad händer när de öppna gränserna och migrantkaoset sprider sig från utsatta delar av Malmö och Bergslagen till medelklassens förorter och Stockholms innerstad? I UG berättade flera intervjuade om faran för fysiska sammanstötningar och att medborgargarden kan komma uppstå. På andra håll talas det nu om att regeringen kan att tvingas styra med undantagslagar om asyltrycket på Sverige fortsätter att ligga på cirka 1000 sökande per dag. Även i Tyskland knakar systemet i fogarna sedan Merkel öppnat armarna för hundratusentals migranter, varav endast en liten del kommer från krigsdrabbade länder.

Det som sker just nu illustrerar att kravlös altruism och gränslös öppenhet kan leda till att just de institutioner som skall garantera det öppna samhället och en dräglig levnadsstandard för alla invånare, riskerar att upplösas på sikt. Någonstans finns det en gräns för hur många nya medlemmar ett samhälle kan ta emot utan att förtroendet mellan stat och dess medborgare dunstar bort. Någonstans finns det en gräns för hur mycket skattebetalande medborgare är beredda att uppoffra utan att man får ställa kritiska frågor till de som begär hjälp. Och det är just samhällen som har ett dysfunktionellt förhållande mellan stat och medborgare som gett upphov till de stora migrantströmmarna inom EU och till EU. Vi kommer inte att kunna hjälpa någon om vi inte skyddar det samhälle som det tagit generationer att bygga upp.

Förr eller senare kommer våra folkvalda politiker att bli tvungna att riva av plåstret och göra en helomvändning i migrationspolitiken, likt Luciabeslutet 1989. Det kommer att bli smärtsamt för många parter och kanske kommer socialdemokraterna och moderaterna att bli tvungna att kalla in gamla statsmän som Göran Persson och Carl Bildt för kunna bilda en trovärdig samlingsregering. Nyval är uteslutet med tanke på opinionsströmningarna. Men det som bekymrar mig är vad som kan hända om politikerna tar sitt förnuft till fånga för sent. Det finns destruktiva krafter på höger- och vänster-kanten som cyniskt jublar över den samhällsupplösning och demoralisering som just nu breder ut sig i migrantkrisens spår.  Både extremvänstern och extremhögern är fullt på det klara med att deras framtidsvisioner bara kan födas ur kaos och de är fullkomligt mentalt förberedda på att dra nytta av situationen. Vi ser redan nu hur vänsterns vision om ett samhälle där privategendomen inte längre respekteras håller på att förverkligas på lokalt håll, något som kunnat inträffa på grund av det dödläge i migrationsdebatten som vänstern framtvingat. Vi ska inte ha några illusioner om att den verkligt nyfascistiska högern inte smider planer på att vidta drastiska åtgärder för att utnyttja en djup samhällskris. Och inte ens vissa libertarianer kan undgå att visa öppen skadeglädje över hur storskalig invandring kan undergräva centrala institutioner.

Inget av detta är något speciellt nytt för de flesta av våra grannländer, som upplevt krig, ockupation, folkomflyttningar och folkmord på nära håll, men i det fredsskadade Sverige inser vi inte hur lätt man kan rasera ett helt samhällsbygge, trots de bästa av intentioner. Skogsbranden förra sommaren visade att vitala delar av det svenska katastrofberedskapen inte längre fungerade som de skulle. Nu står vi inför en ny katastrofal situation och ingen ska inbilla sig att undantagslagar kommer att kunna trolla fram bostäder och jobb i den takt som invandringen kräver. De flesta av EU:s medlemsländer, till och med Tyskland, inser vad som står på spel och försöker vidta åtgärder för att stabilisera migrantflödet,  men precis som i NATO-frågan är den svenska godtrogenheten inte bara en fara för oss själva, utan våra grannar. Även om det är mycket litet som tyder på det så får vi hoppas att våra politiker nyktrar till snart.

Exit Schengen

I kölvattnet på den eskalerande flyktingkrisen i Medelhavet signalerar viktiga politiker och opinionsbildare i Sverige och Tyskland, mot bättre vetande, att gränserna numera är helt öppna för de som vill söka asyl eller söka sig ett bättre liv i Nordeuropa. Istället för att agera med ledarskap och framsynthet fattar våra folkvalda politikerna nu beslut i affekt och låter sig ledas av ett opinionsläge som gränsar till panik. Oavsett var man står i frågan om hur man ska bäst hjälpa de syriska flyktingarna känns detta inte betryggande på något sätt och det politiska priset kan bli mycket, mycket högt. För andra gången denna sommar står själva EU:s framtid på spel och det är nog inte bara jag som undrar vilken roll Putin och Erdogan spelar i denna tragedi.

Om inte EU:s politiker tar sig samman nu och snabbt formulerar en lösning på hur flyktingar kan hjälpas på plats och asylsökande fördelas mellan olika EU-länder, så fruktar jag att den fria rörligheten i Europa kommer att sättas ur spel inom en snar framtid. Den fria rörligheten inom EU plus Schengen-samarbetet är en hörnpelare i EU och ett viktigt skäl till att många regeringar lätt lyckats locka sina väljare att hoppa på EU-projektet, inte minst i Öst- och Sydeuropa. Men den fria rörligheten bygger på att EU har en gemensam asylpolitik och att man upprätthåller gemensamma gränskontroller utåt. Det ingår i själva suveränitetsbegreppet att hålla koll på vilka som är medborgare och vilka som passerar genom ens yttre gränser. Släpper man ambitionen att kontrollera sina gränser kan man inte längre göra anspråk på att vara en suverän nation eller ett förbund av suveräna stater. Eller för att parafrasera en gammal aforism om försvaret, så har varje statsbildning en befolkning: sin egen eller någon annans.

När nu Sverige och Tyskland ensidigt signalerar att vem som helst som lyckas ta sig dit är välkommen att få asyl så utsätter man både EU-länder och icke-EU-länder i sydöstra Europa för enorma påfrestningar, vilket först Grekland, Serbien och Makedonien fått känna på och nu senast Ungern. Kanske står Tjeckien, Slovakien och Polen på tur. Dessa länder får nu ensamma och med knappa resurser ta ansvar för att hantera alla de som förhoppningsfullt vill söka sig ett nytt liv i Nordeuropa, med eller utan giltiga asylskäl. Alternativet är att man ordnar nya vägar in i Europa, med sannolik följd att EU:s utlandsbeskickningar och vårt transportsystem havererar fullständigt. Det säger sig självt att denna situation inte kommer att hålla på sikt och om inte Angela Merkel och andra europeiska ledare snabbt formulerar en hållbar krisplan så kommer gränsbommarna att åter att sänka sig över Europa och ett av EU:s existensberättigande kommer att försvinna. Ungern har redan byggt ett taggtrådsstaket och överväger att sätta in armén, men det kan lika gärna bli Tyskland som tar det första steget och stänger gränserna för att sätta press på sina grannar i Östeuropa. Och opinionsundersökningar visar nu att den majoritet av brittiska väljare som säger sig vilja lämna EU kan bli ännu större om EU inte visar sig förmöget att hantera de ökande flyktingströmmarna. Ytterst hotas hela EU-projektet och jag undrar om våra politiker och opinionsbildare inser vilka krafter de satt i rullning den här gången.

Det är kanske själviskt att sörja den fria rörligheten i Europa med tanke på den humanitära krisen i Mellanöstern. Men vi får inte glömma att man måste hålla sitt eget hus i ordning om man ska kunna hjälpa andra. Och om EU:s östeuropeiska medborgare inte längre kommer att kunna resa fritt i Unionen kommer många av dem att vända sig bort från hela EU-projektet. Förhållandet mellan Tyskland och Polen kommer att utsättas för hårda ansträngningar. De ryssar i Estland och Lettland, som blivit medborgare där och åtnjutit alla fördelar, kommer inte längre ha något incitament att sitta still i båten. Kanske är jag alarmistisk; EU har visat sig vara förmöget att klara sig ur kriser förut och stärkas på kuppen.

Det är lätt att se vilka som kommer att förlora på att de fria rörligheten i Europa upphävs. I första hand är det EU:s medborgare, inte minst de i Östeuropa, som kommer att dra kortaste strået, men även alla dem som söker sig till Europa av olika skäl kommer att förlora på att Europa sluter sig i sig självt. Men vem vinner på det? Som många andra påpekat före mig så är det Ryssland, och möjligen Turkiet, som kommer att kunna glädja sig åt att EU försvagas och det är inte otänkbart att Putin på olika sätt jobbat för att öka flyktingströmmarna till Europa för att underminera EU. Han har sannolikt inte glömt att Warszawa-pakten krackelerade när dess medlemsstater släppte ambitionen att kontrollera gränserna och det var just Ungern utfärdade en dödsdom mot DDR när man klippte taggtrådsstängslet mot Österrike och släppte igenom östtyskar på väg till Förbundsrepubliken. Det är dags att sluta se EU som alla goda gåvors givare och inse att flyktingkrisen har djupt existentiella och akuta säkerhetspolitiska dimensioner.

Se även: Ogiltig färdhandling

Väckelserörelsen

Det mesta som bör sägas om nedrivningen av SD:s reklamkampanj på Östermalms T-banstation häromdagen har redan sagts och jag tänker inte ägna något utrymme åt att upprepa alla goda poänger som gjorts. Det räcker med att ta en titt på min blogglista här intill. Det jag vill fästa uppmärksamhet på är klippet ovan som dokumenterar höjdpunkten på demonstrationen, då ett grupp jublande ungdomar river ned SD:s affischer i rulltrappan på stationen, medan polisen lojt tittar på och gör några symboliska markeringar.

Det vi ser är en mobb som uppnått fullkomlig extas över sin egen rättfärdighet och över glädjen att vinna en moralisk seger över den hatade fienden. I min ungdom deltog jag i ett par antirasistiska demonstrationer kring 30 november, men jag har aldrig bevittnat något liknande. På den tiden handlade om det tämligen sammanbitna manifestationer, som kämpade hårt i motvind för att hålla ihop de egna leden och inte låta sig provoceras till våld. Det gick inte att lita på media, som ständigt hoppades på att "det skulle hända något" så att de skulle få in en bra bild på löpsedeln. Inte heller var allmänheten särskilt sympatiskt inställd till de antirasistiska demonstrationerna och man hamnade ofta i debatter om yttrandefrihetens gränser på skolgården. Redan då hade jag en molande känsla av att det kanske inte var helt oproblematiskt, vare sig i taktisk eller i etisk mening, att mobilisera stora demonstrationer mot en liten grupp skinnbollar.

Det kommer alltid finnas ungdomar som vill demonstrera mot världens ondska och till stöd för någon progressiv sak. Det hör till. Men idag jublar de unga demonstranterna som om de deltog i ett religiöst väckelsemöte och berörts av en högre makt. Jag känner inte igen mig och ryggar tillbaka inför det jag ser. Många talar om att det offentliga samtalet är på väg att spåra ur och det håller jag verkligen med om. Men vad innebär denna väckelserörelse för samhället i stort?

Innan SD kom in i riksdagen 2010 befann sig den svenska vänstern i reträtt och saknade någon fråga som kunde ena de olika grupperingarna. Alliansen hade visat en gång för alla att de borgerliga partierna kunde regera landet. Inget av de tre rödgröna partierna, med möjligt undantag för Maria Wetterstrand, hade några ledare som kunde inspirera väljarna. Inte heller verkade de rödgröna partierna sitta på några idéer som kunde mobilisera de egna leden. Socialdemokraterna var splittrade om man skulle samarbeta med V och MP, och Mona Sahlin ledde en av partiets sämsta valrörelser. Men när SD kom in i riksdagen fick vänstern – inte minst den utomparlamentariska vänstern – ny styrkraft och ett nytt fokus i en alltigenom negativ fråga: det övergripande målet att bekämpa SD med alla till buds stående medel. Samhällsdebatten gjorde en våldsam vindkantring åt vänster och till mångas förtvivlan bistod den organiserade borgerligheten med att släppa fram extremvänstern på områden där den tidigare varit portförbjuden. Just nu genomgår stora delar av det offentliga livet en socialistisk väckelsevåg som påminner om det sena 60-talet. Inte undra på att de rättfärdiga ungdomarna jublar av salighet över att få stå i centrum och ge fritt upplopp för sina drifter.

Men då som nu är vänstervågen till större delen ett medelklassfenomen och till skillnad från 60-talet är arbetarrörelsen ett skugga av sitt forna jag. Det finns inte någon folkopinion för socialistiska experiment och i hela Europa går arbetarklassen över till konservativa partier. Redan nu finns det en solid icke-socialistisk majoritet i riksdagen och den majoriteten kommer av allt att döma bli ännu starkare efter nästa val. Om nuvarande trender håller i sig kommer SD antingen att bli det största eller näst största partiet vid nästa riksdagsval och förr eller senare kommer de övriga borgerliga partierna tvingas bita i det sura äpplet och tråckla ihop någon slags regering med stöd från SD. Och man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket pris SD kommer att utkräva för att regera med borgerligheten i någon form. Man kommer att ge sig på alla de hjärtfrågor som vänstern håller kära: mångkulturen, normkritiken, identitetspolitiken, den vänstervridna Public service, kulturradikalismen och så vidare.

Frågan som måste ställas är vad den jublande vänstern kommer att ta sig till när den till slut får kontakt med den bistra verkligheten och inser att man inte kommer att få som man vill. Och det är ju inte första gången något sådant händer. När det röda 60-talet avlöstes av det krisdrabbade 70-talet drog den hårda kärnan i vänstern slutsatsen att kapitalismen hade korrumperat arbetarklassen och att demokratin var en borgerlig fars. Istället för att engagera sig partipolitiskt började vänstern agera utomparlamentariskt och många drogs till extrema rörelser som Röda arméfraktionen. Andra gjorde gemensam sak med olika våldsbenägna befrielserörelser i tredje världen, i synnerhet Mellanöstern. Vänsterns haveri beredde vägen för det nyliberala 80-talet, men vägen dit var kantad av politiskt våld och svåra kriser.

Det är svårt att sia om hur vänstern kommer att hantera det oundvikliga nederlaget, men vi kan skönja konturerna i den senaste tidens socialistiska väckelserörelser. I bästa fall får vi se fler extatiska aktioner och försök till sabotage av den demokratiska processen, vilka lätt kan utmanövreras av samhället. I värsta fall kan vänstern göra gemensam sak med våldsammare krafter i samhället och bokstavligen försöka krossa sina fiender. Hur det än kommer att bli borde SÄPO hålla ett öga på den utomparlamentariska vänstern och resten av samhället måste förbereda sig på att försvara det öppna samhället och dess institutioner. Om vi inte klarar av det kommer vi bereda vägen för mycket obehagliga krafter både höger- och vänsterkanten.

Otillbörligt inflytande

Allt går mycket fort nu och fler än jag börjat undra exakt hur djupt Putins Ryssland penetrerat svenska medier. Nu senast har en välkänd bloggare anklagat DN för att ha blivit en megafon för rysk utrikespolitik. Personligen är jag inte hundraprocentig övertygad om att det gått fullt så långt, men det är tydligt att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski inte är mogen uppgiften att leda Sveriges mest betydelsefulla morgontidning. Även om DN har en utpräglat NATO-vänlig profil och flera försvarsvänliga skribenter är det uppenbart att Wolodarski inte riktigt verkar veta vad han vill göra med tidningen. Det räcker inte med att vara ett omsusat underbarn eller att anställa pelarhelgon som Niklas Orrenius. Man måste besitta en strategisk vision och det börjar bli uppenbart att Wolodarski inte är rätt man för jobbet. Känslan har molat i magen en längre tid och för mig var vändpunkten Wolodarskis nonchalanta attityd till konsekvenserna av HD:s utslag i fallet med DN-fotograferna som plåtat skyddsmärkta anläggningar. När till och med politisk korrekta jurister höjer på ögonbrynen förstår man vad klockan är slagen. DN håller på att förlora sin relevans. Kejsaren är naken.

Men jag tror inte att DN är kapat av Ryssland, för det behövs inga betalda inflytelseagenter för att sköta det jobbet, det räcker med nyttiga idioter. Sovjet/Ryssland har påverkat svenska medier i försvarsnegativ riktning i flera decennier och nu fungerar det hela som ett självspelande piano. Nej, det är min fasta övertygelse att det är på ett annat område som ryssarna just nu jobbar på för att skapa maximal förvirring och demoralisering, nämligen på migrationsfrågornas område.

Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara positiv till invandring och negativ till försvaret, ett starkt försvar skulle mycket väl kunna fungera som en sammanhållande och integrerande institution.  Men betänk vilken en funktion migrationen har i svensk debatt och du inser snabbt att denna ligger som en våt filt över i stort sett alla frågor av betydelse. Det är migrationspolitiken som har skapat flera av den svenska inrikespolitikens mest självdestruktiva låsningar. Vi har fått Decemberöverenskommelsen, som inneburit att borgerligheten gett två av Sveriges mest försvarsfientliga partier vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Vi har fått ett konsensus i invandringspolitiken som innebär att det inte finns några finansiella begränsningar för våra åtaganden gentemot asylsökanden – till skillnad från försvaret som måste kämpa för varje miljard. Vår kravlöshet gentemot "nyanlända svenskar" har förvandlat Sverige till en garnisonsstat för terrororganisationer som ISIS. Vår oförmåga att förhålla oss konstruktivt till s.k. EU-migranter håller på att undergräva statens skyldigheter att försvara privategendomen, en grundbult i varje liberalt och demokratiskt samhälle.

Kort sagt har invandringen blivit en söndrande och demoraliserande kraft i det svenska samhället, vilket undergräver försvarsviljan, demokratin och skattemoralen. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap eller vara krigsplacerad i MUST för att inse vem som drar nytta av detta. Om det är någonstans vi ska leta efter direkta inflytelseagenter och provokatörer i svensk politik och i svenska medier är det här vi ska börja. Naturligtvis ska man inte få för sig att Ryssland står bakom allt som är fel med svensk politik, vanlig inkompetens kan ofta förklara rätt många politiska haverier. Det är bara det att just det svenska inrikespolitiska totalhaveriet är litet för lägligt och förfallet har gått litet för fort.

Det vore tacknämligt om åtminstone en av Sveriges rikstäckande tidningar började gräva i det här. Det, om något, skulle kunna återskapa den relevans som den svenska dagspressen och Public service har ägnat en halvt decennium att försnilla på diverse icke-nyheter och icke-skandaler.

Den fallne ängeln

Häromveckan hände något helt otroligt på amerikansk kabelteve, för en gång skull sändes en intervju där kritiska frågor ställdes till Edward Snowden. Men det var, tidstypiskt nog, inte en journalist som stod för föreställningen utan en komiker, britten John Oliver. Inslaget är ett skolexempel på hur man kan förhålla sig kritiskt till Snowden, utan att för den sakens skull bagatellisera problemen med massövervakning.

Redan innan den något försenade Snowden anländer till intervjun Oliver får tittarna en föraning om att detta inte kommer att bli någon insmickrande hjälteskildring. Medan Oliver väntar på Snowden lägger han märke till att deras ryske producent bokat intervjulokalen mitt emot FSB:s högkvarter i Moskva, den ökända Lubjanka-byggnaden. Det var i källaren på den byggnaden som tusentals människor avrättades under Stalin-eran, sannolikt var det där som vår egen Raoul Wallenberg slutade sina dagar 1947. Ingen – utom möjligen de strängt troende Snowden-vurmarna – kan gå miste om budskapet: "Snowden jobbar för oss, tro inte något annat".

När den gravt narcissistiske Snowden till slut kommer till intervjun är det uppenbart att han ställt in sig på att behandlas som den rockstjärna han fått för sig att han är. Men det dröjer inte länge förrän Oliver kör in kniven i bytet och frågar Snowden om han läst alla dokument han läckte från NSA. Snowden tappar nästan fattningen och tvingas till slut inte bara erkänna att han inte gått igenom alla dokument själv, utan att han lämnat över dokumenten till journalister, som inte har operativ kompetens att göra skadebedömningar. Sedan konfronterar Oliver honom med konsekvensen av det agerandet: att känsliga uppgifter, som inte har med massövervakning att göra, har spridits på grund av att slarvande journalister inte dolt informationen tillräckligt. Men Snowden skakar snabbt av sig ansvaret för läckorna, det är det pris man får betala för friheten, slår han fast, och avslöjar därmed att han håller sig med en precis lika cynisk jesuitmoral som han anklagat sin före detta arbetsgivare för. Oliver hade kunnat avbryta intervjun där och då, han har lyckats med sitt uppsåt att slita ned Snowden från sin piedestal, men Oliver biter sig fast och Snowden ser allt mer plågad ut.

Intervjun är oerhört avslöjande och bekräftar bilden av Snowden som en narcissistisk cyniker som är beredd att hoppa i säng med Putin. Man undrar om Snowden kommer att ge några fler intervjuer efter den här smällen. Om han inte klarar av att en komiker läser lusen av honom verbalt, så undrar man hur lång tid det tog för FSB att bryta ned honom och pumpa honom på allt han vet om USA:s kontraspionage. Tydligen har han i alla fall slutat att vara en tillgång för ryssarna, för annars hade de inte låtit honom förnedras så här.

Mer läsning: Business Insider, The Snowden Reader

Vuxendagiset

Den utlösande faktorn var att Alice Teodorescu vill se ledarsidan innan den går i tryck.

Läs meningen en gång till. Detta är alltså anledningen till att GP:s ledarredaktion sagt upp sig, nämligen att deras chef vill förhandsgranska ledarsidan. Vi lever alltså i ett land där journalister tycker sig ha rätten att hänga ut anonyma "näthatare" för sina åsikter. Ett land där man kan åtalas för hets mot folkgrupp för att man förlöjligat en muslimsk gudstjänst på Facebook. Vi har en journalistkår som förargas av att diverse nätstajter kringgår det svenska tryckfrihetsförordningens krav på ansvarig utgivare genom att förlägga sina servrar utomlands. Och så finns det opinionsbildande journalister som vill kunna publicera vilken skit som helst utan att kunna ställas till svars, vare sig juridiskt eller professionellt. Vilken självförgudning. Man blir alldeles matt av dubbelmoralen. Ytterligare ett bevis på hur journalister betraktar sig själva som de egentliga uppdragsgivarna, hur de förväxlar sin egen yrkesidentitet med yttrandefriheten själv.

Jag har aldrig läst GP:s ledarsida regelbundet och har en högst grumlig uppfattning om var de stått politiskt tidigare. Inte heller kan jag säga att står helt bakom Alice Teodorescus politiska ställningstaganden. Men man undrar vilken vuxendagis GP:s ledarsida var innan Teodorescu tillträdde. Hur antog de ledarsidorna på den gamla tiden? Genom handuppräckning på stormöten med redaktionen? Eller behövde man inhämta godkännande från fackklubben? Man undrar om inte arbetsskygge journalistkarikatyren Gotte i Mammas Nya Kille hade sin förebild på GP:s ledarredaktion.

Uppdatering: Inte helt oväntat vägrade en av de berörda GP-skribenterna att stödja Lars Vilks yttrandefrihet.