måndag 29 december 2014

Kartellen

Förhoppningsvis faller muppministären om ett par månader och politikerna tar sitt förnuft till fånga och försöker bilda en regering som ligger mer i linje med opinionsläget. Men om regeringen lyckas klamra sig fast vid makten med hjälp av olika ränker från borgarna så vet jag inte om jag kommer att rösta i nästa riksdagsval. Då har vi kvitto på att de demokratiska spelreglerna satts ur spel och vi lever i en halvdiktatur av singaporeanskt eller ryskt snitt. 

Ovanstående skrev jag någon dag efter det att Löfvén bildat regering i oktober och nu har mina värsta farhågor besannats: borgarna och de rödgröna fegade ur i sista stund och gjorde upp om nya spelregler mitt under pågående mandatperiod för att beröva SD sin vågmästarroll. Nu befinner vi oss i ett läge där 49 av riksdagens ledamöter inte längre räknas och där Alliansen tilldelat vänsterpartiet vetorätt över regeringens politik.

Grattis, politiker, jag hoppas att ni är stolta över vad ni åstadkommit. Ni har åsidosatt det parlamentariska systemet och den interna partidemokratin, och ni har bekräftat att SD är det enda oppositionspartiet. Hur ska ni kunna möta väljarna i nästa val? Hur ska ni möta era medlemmar på nästa partistämma? Eller var ni så desperata att undvika en katastrof i extravalet att ni inte tänkte så långt?

Det som gör decemberöverenskommelse till en odemokratisk valkartell är att partierna inte hade något mandat från väljarna och sina partimedlemmar att agera på det här sättet. Inte nog med att Anna Kinberg Batra haft mage att bilda kartell med Stefan Löfvén innan hon ens valts till partiordförande, hon har också haft fräckheten att lova bort moderaternas röster i åtta år framöver, ända fram till riksdagsvalet 2022! Det är inte en särskilt lysande inledning på ett ledarskap över Sveriges andra största parti. Vad finns det för poäng med att inställa sig på moderaternas partistämma om en vikarierande partiledare kan göra upp över medlemmarnas huvuden på det sättet? Att Kinberg Batra anser att hon kan komma undan med detta tyder på att hon leder ett leninistiskt elitparti, där politbyrån kan köra över medlemmarna hur som helst.

Som sagt. Fyra år är en lång tid i politiken och mycket kan ännu hända. Om den interna partidemokratin fungerar inom borgerligheten så kommer partiledningarna bytas ut och valkartellen rivas upp. Men om den här överenskommelsen mot all förmodan ligger fast till nästa val så finns det inte bara skäl att ifrågasätta om Sverige fortfarande är en parlamentarisk demokrati. Det finns också goda skäl att vädra tanken att svensk politik kanske fjärrstyrs utifrån. Varför skulle annars vår politiska elit vara så ivrig att förstöra spåren efter decennier av politisk infiltration från östblocket just nu? Ja, jag vet hur det låter och jag gillar inte konspirationsteorier heller. Men tanken har slagit mig mer än gång under det senaste året. Jag hoppas verkligen att det händer något snart så jag kan vifta bort de tankarna en gång för alla. Jag vill verkligen tro att det finns någon mening med att rösta i riksdagsvalet nästa gång.

torsdag 11 december 2014

Kamikazevalet

Ju mer jag funderar på det ännu ej utlysta extravalet desto mer säker blir jag på att det kan bli en fullkomlig katastrof för de etablerade partierna. Det verkar som om partierna utåt sett låtsas som att detta blott och bart är en repris på det förra valet och man nu ger väljarna en andra chans att säga sitt. Men det här är inget val som andra.

I normala val kommer riksdagsvalet som ett slags grand finale på en lång het politisk sommar med P1:s sommarpratare, allmänt semestermys, roséstinna Almedalsveckor, ungdomsläger, kändisvimmel, dörrknack i sensommaren och andra sommarritualer. Allt detta mynnar ut i en nagelbitande melodifestival där folket får säga sitt och politikerna får i uppdrag att gilla läget och bilda regering. Det blir mycket svårt att upprepa den här dynamiken under Sveriges mest kalla och mörka årstid och i ett läge där det är oklart vad partierna exakt går till val på, med undantag för SD som intagit en central position i valdebatten. Än så länge finns det tid för de rödgröna och alliansen att drömma fram en vision som kan tävla med SD:s brutala tydlighet, men för var dag som går framstår detta som mer osannolikt. Istället gräver partierna ned sig allt djupare i skyttegravarna.

Därför vågar jag säga att den avgörande frågan kommer att bli valdeltagandet, som med all sannolikhet kommer att bli lägre än i det ordinarie riksdagsvalet och likna Europavalet mer än ett vanligt riksdagsval. (Jag är inte ens säker på om jag själv kommer att rösta.) Lågt valdeltagande missgynnar ofta stora etablerade partier och ger små uppstickare en extra skjuts uppåt. Om vi fortfarande hade befunnit oss i maj månad hade det funnits en rad uppstickare att välja mellan – Fi, MP, PP, SD och V – men efter den rödgröna muppministärens kapitala fiasko är det högst osannolikt att MP och V kommer att kunna bära upp ett rödgrönt regeringsalternativ. Sossarna kommer sannolikt göra ett katastrofval. Inom borgerligheten är situationen minst lika osäker. Centern har vind i seglen, men det råder upprorsstämning i moderaterna på lokal nivå, det parti som förlorade mest till SD, samtidigt som KD och FP håller på att tappa styrfart ordentligt. Det enda partiet som har vind i seglen just nu är SD och inget tyder på att detta kommer att förändras de närmaste månaderna.

I det ordinarie valet den 22 september 2014 röstade 6.290.016 (c:a 85%) medborgare i riksdagsvalet, vilket ledde till att SD:s 801.178 röster blev 12,86% av de totala röstetalet och 49 mandat i riksdagen.

Låt oss för ett ögonblick strunta i de senaste opinionsundersökningarna och istället utgå ifrån att SD lyckas få ut alla sina 800.000 väljare i extravalet den 22 mars 2015,  varken mer eller mindre, men med ett lägre allmänt valdeltagande. Ponera att bara fem miljoner (68% av valmanskåren) lyckas pallra sig ut till valbåsen – det skulle innebära att SD skulle få 16% procent av rösterna utan att behöva anstränga sig. Om valdeltagandet blir lika lågt som EU-valet (51,07%), men med bibehållet röstetal för SD, skulle siffran bli 21%.

Om vi tar hänsyn till att SD just nu stiger i opinionsundersökningarna och antar att de kan få ut sina nya väljare till valbåsen blir bilden ännu mer dramatisk. Om vi utgår ifrån att SD behåller sina röster och hämtar nya röster ut potten av väljare från det ordinarie riksdagsvalet (6.290.016 röster), så skulle det nuvarande opinionsläget med 18% procent av väljarkåren innebära 1.132.202 röster i mars 2015. Men om det totala valdeltagandet samtidigt sjunker till 5,5 miljoner skulle detta leda till att denna miljon röster skulle utgöra 20,5% av rösterna och om det sjönk till 5 miljoner skulle man ha chans på 22,6% av mandaten i riksdagen – det vill säga mer eller mindre det antal mandat moderaterna har i den nuvarande riksdagen. Vad händer då?

Det här är naturligtvis en mycket grov sifferlek där jag har lekt med ett litet antal parametrar och jag utgår ifrån att statsvetare kommer att göra mer vederhäftiga prognoser med sina mer slipade analysverktyg. Allt jag velat peka på är att ett ökat allmänt stöd för SD i kombination med ett lågt valdeltagande kan ge SD betydligt fler mandat i riksdagen än opinionssiffrorna ger för handen. Är detta något som de rödgröna partierna och Alliansen har övervägt? Vi kan stå inför ett paradigmskifte i svensk politik och det verkar inte som några av de etablerade partierna har några reservplaner i skrivbordslådan inför en sådan utgång. En övertygande frammarsch för SD skulle tränga ut flera etablerade riksdagspartier och samtidigt ge en långvarig baksmälla för de vingklippta maktpartierna, som nu skulle tvingas regera tillsammans med SD som enda oppositionsparti. Är de förberedda på detta? Annars riskerar extravalet 2015 bli ihågkommet som "kamikazevalet" av de nya krafter som kommer att tvingas städa upp och förnya de partier som överlever denna prövning.

The Invasion of the Body Snatchers

Som de flesta andra högutbildade etniska svenskar mitt i livet har jag en vid bekantskapskrets med stark övervikt av folk med olika typer av vänsteråsikter, så de senaste månaderna har stora delar av mitt Facebook-flöde dominerats av olika former av reaktioner på valresultatet och det stundande nyvalet.  Från andra hörn av min bekantskapskrets utanför Sverige strömmar det dessutom länkar och utfall som handlar om olika exempel på polisiärt övervåld mot etniska minoriteter i USA. Vad som händer i resten av världen, med möjligt undantag för Mellanöstern, verkar inte bekymra någon. Att utvecklingen i kriget mellan Ryssland och Ukraina kanske, möjligen, skulle kunna vara ett större hot mot vår och Europas demokrati verkar inte föresväva någon kritisk massa av tänkande individer ur släktet homo sapiens.

Det budskap som trummas igenom är att det finns bara en åsikt om det givna problemkomplexet – invandring/rasism/rättsväsendet/normer/genus – som är rätt och att man behöver inte sätta sig in i några praktiska detaljer för att avgöra vilken ståndpunkt som är den korrekta i varje givet ögonblick. När du väl lärt dig de erforderliga ekvationerna utantill kan du vara trygg i förvissningen om att du kommer få samma resultat varje gång. Få är nyfikna på om ekvationerna verkligen fungerar utifrån sina egna premisser. Således:
  • 13 procent av svenska folket röstade på SD i riksdagsvalet och än fler kommer sannolikt att göra det i extravalet. Alltså är vi på väg in i en ny Weimarrepublik och om vi inte aktar oss så kommer betydande delar av svenska folket forslas in i ett nytt Auschwitz-Birkenau. Det är inte välkommet att påpeka det problematiska i att hatet mot SD nu blivit starkare än sexualdriften.
  • En obeväpnad svart man dräps av en vit poliskonstapel i en småstad i Missouri. Detta kan allenast och enkannerligen vara ett uttryck för strukturell rasism, inte en urspårad vapenkultur eller mänsklig inkompetens. Varje försök att vidga diskussionen avfärdas som en eftergift åt 500 år av rasism och diskriminering.
  • President Obama trumfar igenom en amnesti för några miljoner odokumenterade invandrare. Detta får inte ses som en pragmatisk och humanitär engångsåtgärd i en ohållbar situation, utan bevisar utom varje rimligt tvivel att fri invandring och öppna gränser är det enda rätta, överallt, oavsett sammanhang. Hur denna inställning går ihop med en skälig minimilön för låginkomsttagare eller ett fungerande socialt skyddsnät är en ovidkommande frågeställning.
Varje försök till problematisering i dessa diskussioner bemöts med oförståelse, tystnad och outtalade hot om avbrutna vänskapsband eller nedgradering av status på Facebook. Därför aktar jag mig mycket noga med vad jag säger och till vem. Jag har alltid strävat efter att vara en resonerande människa och tycker om att pröva olika åsikter mot varandra, ibland för sakens egen skull. Samtidigt har jag en stark rättskänsla och anser att alla har rätt att få sin sak prövad och att ingen ska dömas på skuld genom sammankoppling (guilt by association). Man ändrar inte spelreglerna mitt i matchen när det egna laget ser ut att förlora. Men denna inställning, som jag är gammaldags nog att betrakta som ett uttryck för anständighet, är lika sällsynt som tecknad film var i min barndoms TV.

Ibland känns det som människor jag lärt känna som känslomässigt mogna och intellektuellt spänstiga människor bytts ut mot liktänkande och empatistörda kloner från någon skräckfilm från 70-talet. Jag vill att filmen slutar snart, så jag kan andas den friska luften utanför biosalongen.

torsdag 4 december 2014

Gör extravalet till en folkomröstning om försvaret

Jag är lättad. En historiskt svag och inkompetent vänsterregering med minimalt parlamentariskt stöd har äntligen fallit, tack vare att Alliansen vågade stå för sin politik och på grund av att SD såg ett guldläge att flytta fram ställningarna. Det demokratiska systemet visade sig fungera och det kanske finns hopp för den svenska parlamentariska demokratin trots allt. Nu blir det extraval den 22 mars 2015 och väljarna får en ny chans att säga sitt.

Frågan är bara vad vi ska rösta om. SD har spelplanen klar för sig och vill göra extravalet till en folkomröstning om massinvandringen, något som är helt begripligt med tanke på partiets inriktning. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har hanterat situationen mästerligt, oavsett vad man anser om SD:s politik. Mer oklart är dock vad de övriga partierna kommer att gå till val på. Tror verkligen Löfvén, Fridolin och Romson att väljarna kommer att belöna dem för att ha skapat svensk nutidshistorias mest taffliga och oerfarna regering? Då är det mycket illa ställt med det rödgröna blocket, men allt tyder på att det finns litet sjukdomsinsikt i det lägret.

Och hur ska Alliansen kunna utnyttja detta guldläge att återvinna regeringsmakten? Även om borgarna fortfarande utstrålar betydligt mer sammanhållning, erfarenhet och statsmannaskap än de rödgröna, så kan de inte köra på som vanligt efter de tydliga signaler borgerliga väljare gav i september genom att gå över till SD. Om Alliansen låter extravalet bli en folkomröstning om massinvandringen riskerar de att förlora ännu fler röster till SD, när allt fler väljare inte utan skäl betraktar SD som det mest trovärdiga partiet i migrationsfrågor. Just nu står alldeles för mycket på spel för borgerligheten för att man ska klara av att hantera denna utmaning, KD riskerar att falla ur riksdagen och även FP hänger löst i ett extraval. Alliansen har helt enkelt inte någon tid till att genomföra någon omsvängning i migrationspolitiken för att möta verklighetens bistra utmaningar och de egna väljarnas förväntningar. En sådan omorientering kan bara ske när det parlamentariska läget stabiliserats och man hittat en ledare som kan stå på egna ben.

Men det finns en fråga som Alliansen kan använda för att återta initiativet: försvaret. Visserligen har M tappat mycket av sin trovärdighet efter åtta år av besparingar och nedrustning, men de två herrar som stod som främst ansvariga för denna politik, Reinfeldt och Borg, har lämnat den politiska scenen och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget gör att Alliansen har en gyllene chans att vända frågan till sin fördel, inte minst då FP och KD är både försvars- och NATO-vänliga. Om borgarna skulle göra extravalet till en folkomröstning om försvaret och våga ta upp frågan om ett möjligt NATO-medlemskap, så har man en realistisk chans att kunna återta initiativet och ge nytt liv åt Alliansen.

Just i försvarsfrågan saknar nämligen Alliansens motståndare trovärdighet, något som är särskilt uppenbart beträffande V och MP. Så länge som Löfvén envisas med att regera med dessa två vänstersekter så saknar S all trovärdighet i alla frågor som berör nationell säkerhet. Och om S menar allvar med att ta ansvar och söka blocköverskridande överenskommelser, så är försvaret ett utmärkt lackmustest på hur mycket allvar S egentligen menar. Här har S ett lysande tillfälle att visa vad man går för och komma ut på rätt planhalva. Om försvaret blev den stora valfrågan skulle S få möjlighet att hoppa på båten och slippa den uppslitande folkomröstning som vore den troliga konsekvensen av en brusten försvarsöverenskommelse mellan M och S. Ingen förväntar sig att S ska ska klara av en kovändning i NATO-frågan på tre månader, men en tydlig fingervisning från S-ledningen att man ämnar att ingå en bred och förutsättningslös överenskommelse om försvaret efter valet skulle ge tillräckligt med demokratisk legitimitet för att rättfärdiga en senare omsvängning om NATO. Det är dock långt ifrån säkert att Löfvén är förmögen att se detta.

Återstår dock SD. För många har det varit mindre uppenbart att även SD saknar trovärdighet i försvarsfrågan. Det är ju just SD:s försvarsvänliga politik som gjort att man lyckats fånga upp en del gammelmoderater. Men SD:s folkhemsnostalgi och starka motstånd mot NATO gör det möjligt för borgarna (och socialdemokraterna) att ifrågasätta SD:s trovärdighet i en fråga som borde ligga varje Sverigevän och sann patriot om hjärtat: rikets säkerhet. SDU:s årsmöte valde just om den ryssvänlige Gustav Kasselstrand och återupprepade sitt krav att Sverige ska stå utanför NATO. Här går SD i otakt med sina egna väljare och det finns helt enkelt inte tid att genomföra en på sikt fullt möjlig omsvängning i frågan om NATO. Partiledaren är sjukskriven och man har inte råd att förlora SDU:s stöd i ett extraval. SD har bundna händer.

Att lyfta försvarsfrågan skulle ge borgarna ett tillfälle att ta sig ur det dödmansgrepp som identitetspolitiken hållit om Alliansen de senaste fyra åren. Man skulle få en realistisk chans att återvinna regeringsmakten och därmed vinna tid till att genomdriva en realpolitisk nödvändig omorientering av migrationspolitiken utan att snegla på SD. Dessutom skulle borgarna få en möjlighet att skapa en ny berättelse om Sverige, ty försvaret är en institution där man kan fostra nationell tillhörighet och sund patriotism utan hänsyn till vilken plats i världen där man råkar vara född.

Som sagt. Alliansen kan vinna extravalet och bryta det parlamentariska dödläget om man bara har modet och dådkraften att utnyttja detta tillfälle. Sprid detta inlägg om du vill bidra till att detta sker.

fredag 14 november 2014

Skarpt läge

Nu är det allvar. Regeringen och försvarsmakten har bekräftat att det var en ubåt som kränkte svensk territorialvatten tidigare i höst. Att kränka Sveriges territoriella integritet djupt inne på vårt territorialvatten är betydligt allvarligare än att göra en liten inflygning över svenskt luftrum. I bästa fall handlar det om att ryssarna ökat sin militära aktivitet och vill sända en signal till Sverige, men i värsta fall kan det vara förberedelser till krig. Vår värnlöshet har skapat ett säkerhetspolitiskt vakuum som är en fara både för oss själva och våra grannar. Och det osäkra politiska läget under muppministären är en öppen inbjudan till lede Vladimir att trappa upp sina provokationer.

Nu är det dags för riksdagspartierna att samla sig och snabbutreda ett NATO-medlemskap. Just nu skiter jag i statsbudgeten och vem som är statsminister. Jag förväntar mig att S och M tar ledningen med stöd av C, FP och KD. Det här är ett lysande tillfälle för moderaterna att vinna tillbaka de väljare man förlorat till SD eller sofflocket. Onekligen kommer en diskussion om NATO-inträde riva upp stora sår inom sossarna, men det är en smäll de får ta. De har skjutit upp det här beslutet alldeles för länge och väljarna kommer att straffa dem om de inte visar upp det statsmannaskap som sossarna länge förknippades med. De kan ta hjälp av den bildsköne socialdemokraten Jens Stoltenberg, som säkert ställer upp med att charma skeptikerna.

Ingen förväntar sig att MP och V kommer att ställa upp på ett NATO-medlemskap, men det vore klädsamt om de steg åt sidan och inte försvårade processen, genom att till exempel kräva en uppslitande folkomröstning. Utan nationell suveränitet finns det inget utrymme att drömma vackra drömmar om en ambitiösare jämställdhetspolitik eller generösare asylmottagning. Så enkelt är det. Och vem som helst utom Göran Greider begriper att ett NATO-medlemskap skulle göra det lättare att minska den svenska vapenexporten, som finansierar vår alliansfrihet. Kanske skulle en omställning till civil produktion frigöra resurser att återta förlorad mark inom tillverkningsindustrin.

Slutligen skulle en diskussion om NATO-inträde skulle också ge SD en möjlighet att ta steget fullt ut och bli ett trovärdigt parti genom att göra upp med sin ryssvänliga falang och överge sitt motstånd till NATO. Det skulle göra att partiet blev mer i linje med sina väljare som är betydligt mer positiva till NATO än partiledningen är. En sådan omsvängning skulle vara svår att genomföra nu när partiledaren är sjukskriven, men om de inte klarar av det så har de gett ett kraftfullt vapen till M i nästa valrörelse.

Det är dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar nu. Om Sverige inte går med i NATO snarast så bör vi fundera på om inte ryssarna underhåller ett nät av agenter djupt inne i det svenska politiska systemet. Det är en frågeställning som jag kanske kommer att återkomma till i ett senare inlägg.

lördag 8 november 2014

Ogiltig färdhandling

Med tanke på det ökade asyltrycket mot Sverige börjar det bli uppenbart för kunniga politiska bedömare att en kraftig åtstramning av invandringen kommer att bli nödvändig inom en snar framtid. Även om ingen vågar säga det rent ut är det just en åtstramning som många borgerliga debattörer som Thomas Gür, Ivar Arpi, Peter Santesson med flera har i tankarna. De lägger fram bevisen för det orimliga i de nuvarande volymerna och låter läsarna dra sina egna slutsatser, samtidigt som mediavänstern ylar av ångest inför det oundvikliga slutet på fyllefesten. Frågan är inte om det kommer ske, utan hur det kommer att ske.

Eftersom den svenska invandringsdebatten gått i baklås sedan SD kom in i riksdagen 2010 är det mest sannolikt att den oundvikliga åtstramningen kommer att ske på grund av påtryckningar utifrån. Det kommer att göra mycket ont för gemene man på ett sätt jag snart kommer att förklara, men det skulle ändå vara den minst smärtsamma utvägen för de etablerade politiska partierna och opinionsbildarna, som kan göra sken av att behålla avståndet till SD och istället kan skylla på force majeure. Jag är ganska övertygad om att flera borgerliga politiker redan nu dagdrömmer om att EU tvingar oss att strama upp vår invandringspolitik, ungefär som en försynt studieintresserad elev hoppas att klassföreståndaren ryter till mot klassens bråkmakare.

Hittills har EU och våra grannländer inte haft något emot att Sverige blivit slutdestination för den omfattande asylinvandringen till Europa. Italien och andra Medelhavsländer skickar gladeligen vidare asylsökare utan pass och asylskäl till Sverige, där politikerna inte anser att de har något annat val än att ge dem PUT. Men när prognoserna pekar mot att det kan bli hundratusentals asylsökande plus anhöriginvandring så innebär detta att Sverige inom ett par år kommer att dela ut medborgarskap och pass till kanske en kvarts miljon personer eller mer, varav en mycket stor del varken har asylskäl eller har identifierat sig tillfredsställande. En liten del av dem kan mycket väl vara terrorister från ISIS som sedan kan sedan resa fritt till andra EU-länder och visumfritt till en rad andra länder.

Eller? Det är just här det kommer att bli problem. Sverige har blivit ett centrum för identitetstvätt och det kommer att få konsekvenser på sikt. Om inte Sverige klarar av att upprätthålla kontroll över vilka som rör sig över våra gränser och vilka som får svenska medborgarskap så kommer andra att göra det. Om vi river de återstående murarna kring Sverige så kommer andra resa murar mot Sverige. Migration är, precis som marknader, ett jämviktssystem. Ingen vill ha en granne som låter sitt hus stå öppet för vem som helst och som inte håller ordning på sina gäster. Det är det här som REVA-debatten egentligen handlar om eller borde handla om, nämligen vår skyldighet att upprätthålla de inre gränskontrollerna. Men nu riskerar vårt asylsystem att haverera på kort tid och förr eller senare kommer våra grannar att sätta ned foten, eftersom vi inte verkar vara förmögna att göra det själva.

Ett första steg är att våra nordiska grannländer upphäver passfriheten och inför permanenta gränskontroller vid våra gemensamma gränser. Ett andra steg är att samma sak sker med EU och att vi kanske till och med kastas ur Schengen tills vi rett upp asylröran. Ett tredje steg, om vi inte skärper oss, är att svenska pass förlorar sin gräddfilsstatus i världen och att vi kommer att tvingas söka visum till länder som vi är vana att kunna resa till på stundens infall. Alla dessa åtgärder finns runt hörnet om vi inte skärper oss och slutar dela ut permanenta uppehållstillstånd och pass som om det handlade om rabattkuponger till ICA.

Vilken regering, vilken politiker, vilket parti vill stå som ansvarig för en sådan vindkantring? Men det är bara att välja. Om inte vi väljer kommer någon annan att göra det åt oss och de kommer sannolikt att skita i hur ont det gör.

Uppdatering 1: Nu har Expressens Anna Dahlberg tagit tjuren vid hornen och gjort upp en lista på rimliga åtgärder som borde vidtas för att rädda asylpolitikens trovärdighet. Det är uppenbart att fördämningarna håller på att brista.

Uppdatering 2: Södermanlands nyheter: "Turkiet hatar svenska pass"

torsdag 16 oktober 2014

Den anständiga och den oanständiga vänstern

I ett land där reptilvänstern har starka fästen inom gammelmedia och de etablerade partierna är det lätt att glömma bort att det faktiskt finns anständiga människor på vänsterkanten. Människor som är beredda att lyssna till motståndare, ompröva tidigare ståndpunkter och gå emot strömmen när magkänslan säger att något är fel. Eftersom ett hälsosamt politiskt samtal behöver tydligt artikulerade röster på alla flanker måste vi slå vakt om dessa röster, vi bör uppmärksamma dem inte bara när de har fel, utan när de träffar rätt.

Åsa Linderborg är en person som nästan alltid har fel i sakfrågor: det må vara Israel, antirasismen, eller kommunismens förbrytelser. Listan kan göras lång. Men varje gång jag fnyser åt henne kommer jag ihåg att hon skrivit en gripande bok om sin alkoholiserade far, en av få svenska böcker som faktiskt rört mig till tårar. Linderborg utstrålar en motsägelsefull integritet som jag måste förhålla mig till. Det vore lätt att förklara hennes integritet med de perspektiv hon fått när hon gjort sin klassresa från arbetarkvarteren i Västerås, till en doktorsexamen i historia och vidare in i kultureliten, men man skulle precis lika gärna säga att det är hennes integritet som möjliggjort klassresan.

När man läser hennes kolumner den senaste tiden märker man att hon kämpar med att få grepp om det radikalt förändrade inrikes- och utrikespolitiska landskapet: SD:s framgångar i riksdagsvalet, Rysslands invasion av Ukraina, Mellanösterns apokalyptiska sammanbrott, islamismens frammarsch och så vidare. Ingenting som händer nu kan förklaras med det marxistiska tankebygge hon skolats i sedan tonåren, men hon vägrar att sluta tänka eller att hålla käft. Ibland blir det fel, ibland inte. Ta bara hennes reaktion på utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister, där hon vägrar att stämma in i hyllningssången och jamsa med i det identitetspolitiska pladdret:
Identitetsperspektivet blir så dogmatiskt att det går över styr om vi inte kan förhålla oss till det faktum att Alice Bah Kuhnke är Sveriges största makthavare på kulturområdet. Mediernas jobb är att granska makten, alldeles oavsett ministerns kön och hudfärg.
Denna mening beseglar sannolikt hennes anseende inom reptilvänstern, men hon har sagt något som måste sägas och hon är uppenbarligen beredd att ta konsekvenserna. Och det blir inte sämre av att det är en vänsterdebattör som säger det.

En annan vänsterpolitiker som jag motvilligt hyser aktning för är Nalin Pekgul, en politiker som jag i det närmaste avskydde när hon var som mäktigast. Sedan hon trätt (eller tvingats) undan från maktens köttgrytor har hon dock utvecklats till en av de ihärdigaste och mest initierade kritikerna av islamiseringen av Sveriges förorter, nu senast i ett skarpt inlägg mot den miljöpartistiske bostadsministern Mehmet Kaplan, som hon anklagar för att ha en dold islamistisk agenda. Dessutom har hon skrivit en bok tillsammans med sin make på samma tema. Ingen behöver tvivla på att konsekvenserna av detta för hennes politiska karriär kommer att bli förödande. Socialdemokraterna är ett parti som sätter högt värde på lojalitet och sammanhållning, och det är uteslutet att Pekgul kommer hamna på valbar plats den närmaste tiden. Hon är stekt, men hon kan hålla huvudet högt.

Min aktning inför Linderborgs och Pekguls integritet är lika intensiv som min förskräckelse för hur arrogant och nedlåtande Mehmet Kaplan har valt att bemöta anklagelserna att han går islamismens ärenden. Ta bara hans replik i Dagens Industri, där ingressen bjuder på följande tankevurpa:

Vissa debattörer behöver uppenbarligen en fiende när det gäller frågan om extremism.

Vad menar han här, rent logiskt? Om man pekar ut en rörelse som extremistisk så har man definitionsmässigt identifierat en politisk fiende – i alla fall så länge som man anser att en parlamentarisk demokrati med yttrandefrihet är något att stå upp för. Vill man vara välvillig kan man ju förklara påståendet med att Kaplan försöker utmana vårt intellekt med en olösbar zenbuddhistisk gåta. Men om man inte vill göra det allt för krångligt för sig så är den mest rimliga tolkningen av denna horrör att Kaplan inte anser att islamismen är extremistisk, vilket är precis den hållning som Pekgul med flera anklagar honom för att hysa.

Längre ned i genmälet kommer han med följande kryptiska påstående:

Men på ett djupare plan handlar den här frågan om ifall människor med muslimsk tro har rätten att alls resonera intellektuellt, eller om vi kollektivt ska reduceras till andra klassens deltagare i den politiska debatten. För om man som muslim inte får säga något alls om politiska frågor annat än att man hatar extremism så kommer extremismen aldrig att kunna diskuteras eller bekämpas. 

Det här säger han alltså i svaromål mot Nalin Pekgul, som enligt egen utsago är troende muslim, och som tagit sig "rätten att resonera intellektuellt" i Dagens Industri. Antingen menar han att hon inte är någon riktig muslim eller lider av något slags falskt medvetande, vilket i så fall bekräftar hennes misstanke att Kaplans islamistiska rörelse försöker monopolisera rätten att avgöra vad som är islam och vem som är muslim. Eller så menar han stilenligt nedlåtande att Pekgul fått sin inträdesbiljett i det svenska politiska samtalet genom att inte tala om något annat än islamisk extremism, vilket sin tur vittnar om hans djupa okunnighet om hennes politiska gärning och vilket politisk pris hon betalat för att tala ut om islamismen i de svenska förorterna. När Nalin Pekuls inlägg kom på tal i veckans avsnitt av Bar & Politik, kunde den forna stridskamraten Mona Sahlin inte förmå sig att instämma i eller ens beröra Pekguls kritik. Och det här är alltså den statsministerkandidat som Pekgul stödde obrottsligt lojalt under förra valrörelsen. (Sveket mot Pekgul kanske är ett ämne som Daniel Suhonen skulle kunna avhandla i en uppföljare till sin bok om socialdemokraternas bysantinska hovintriger.)

Men det mest oroande i Kaplans inlägg och alla andra bemötanden av kritiken mot honom är hans uppenbara brist på engagemang mot radikal islamism. Så fort det kommer på tal skyndar han bajsnödigt vidare till sin favoritfråga – "islamofobin" – och först där känner man att förstoppningen lättar och att det börjar hetta till på allvar. För Kaplan är den verkliga betydelsen av terrordåden den 11 september 2001 att de ledde till en ökad misstro mot islam och muslimer. Inte att tusentals oskyldiga människor miste livet i ett terrorattentat. Inte heller kan man skönja någon trovärdig ilska mot de personer som förknippat hans religion med politiskt våld av oskyldiga.

Man kan inte avkräva privatpersoner engagemang eller ställningstaganden, men vi ställer högre krav på våra politiker. Där vill vi ha svar. Det är mig fullkomligt obegripligt att det etablerade borgerligheten eller den i formell mening borgerliga dagspressen inte slår mynt av att den oanständiga vänstern fått sådan vikt i den rödgröna muppministären. Det är öppet mål. Annie Lööf har förvisso vuxit i rollen som oppositionens informella ledare, men det övergår mitt förstånd hur hon – eller de andra borgerliga partiledarna – kan försitta tillfället att avlossa en bredsida i Bar & Politik mot Kaplans svajiga värdegrund, Romsons arroganta hyckleri eller Bah Kunkes beklämmande ytlighet. Nej, den uppgiften har man lastat över på den anständiga vänsterns ansvarsområde. Ingenting stämmer längre.