I kölvattnet på den eskalerande flyktingkrisen i Medelhavet signalerar viktiga politiker och opinionsbildare i Sverige och Tyskland, mot bättre vetande, att gränserna numera är helt öppna för de som vill söka asyl eller söka sig ett bättre liv i Nordeuropa. Istället för att agera med ledarskap och framsynthet fattar våra folkvalda politikerna nu beslut i affekt och låter sig ledas av ett opinionsläge som gränsar till panik. Oavsett var man står i frågan om hur man ska bäst hjälpa de syriska flyktingarna känns detta inte betryggande på något sätt och det politiska priset kan bli mycket, mycket högt. För andra gången denna sommar står själva EU:s framtid på spel och det är nog inte bara jag som undrar vilken roll Putin och Erdogan spelar i denna tragedi.
Om inte EU:s politiker tar sig samman nu och snabbt formulerar en lösning på hur flyktingar kan hjälpas på plats och asylsökande fördelas mellan olika EU-länder, så fruktar jag att den fria rörligheten i Europa kommer att sättas ur spel inom en snar framtid. Den fria rörligheten inom EU plus Schengen-samarbetet är en hörnpelare i EU och ett viktigt skäl till att många regeringar lätt lyckats locka sina väljare att hoppa på EU-projektet, inte minst i Öst- och Sydeuropa. Men den fria rörligheten bygger på att EU har en gemensam asylpolitik och att man upprätthåller gemensamma gränskontroller utåt. Det ingår i själva suveränitetsbegreppet att hålla koll på vilka som är medborgare och vilka som passerar genom ens yttre gränser. Släpper man ambitionen att kontrollera sina gränser kan man inte längre göra anspråk på att vara en suverän nation eller ett förbund av suveräna stater. Eller för att parafrasera en gammal aforism om försvaret, så har varje statsbildning en befolkning: sin egen eller någon annans.
När nu Sverige och Tyskland ensidigt signalerar att vem som helst som lyckas ta sig dit är välkommen att få asyl så utsätter man både EU-länder och icke-EU-länder i sydöstra Europa för enorma påfrestningar, vilket först Grekland, Serbien och Makedonien fått känna på och nu senast Ungern. Kanske står Tjeckien, Slovakien och Polen på tur. Dessa länder får nu ensamma och med knappa resurser ta ansvar för att hantera alla de som förhoppningsfullt vill söka sig ett nytt liv i Nordeuropa, med eller utan giltiga asylskäl. Alternativet är att man ordnar nya vägar in i Europa, med sannolik följd att EU:s utlandsbeskickningar och vårt transportsystem havererar fullständigt. Det säger sig självt att denna situation inte kommer att hålla på sikt och om inte Angela Merkel och andra europeiska ledare snabbt formulerar en hållbar krisplan så kommer gränsbommarna att åter att sänka sig över Europa och ett av EU:s existensberättigande kommer att försvinna. Ungern har redan byggt ett taggtrådsstaket och överväger att sätta in armén, men det kan lika gärna bli Tyskland som tar det första steget och stänger gränserna för att sätta press på sina grannar i Östeuropa. Och opinionsundersökningar visar nu att den majoritet av brittiska väljare som säger sig vilja lämna EU kan bli ännu större om EU inte visar sig förmöget att hantera de ökande flyktingströmmarna. Ytterst hotas hela EU-projektet och jag undrar om våra politiker och opinionsbildare inser vilka krafter de satt i rullning den här gången.
Det är kanske själviskt att sörja den fria rörligheten i Europa med tanke på den humanitära krisen i Mellanöstern. Men vi får inte glömma att man måste hålla sitt eget hus i ordning om man ska kunna hjälpa andra. Och om EU:s östeuropeiska medborgare inte längre kommer att kunna resa fritt
i Unionen kommer många av dem att vända sig bort från hela EU-projektet. Förhållandet mellan Tyskland och Polen kommer att utsättas för hårda ansträngningar. De ryssar i Estland och Lettland, som blivit medborgare där och
åtnjutit alla fördelar, kommer inte längre ha något incitament att sitta
still i båten. Kanske är jag alarmistisk; EU har visat sig vara förmöget att klara sig ur kriser förut och stärkas på kuppen.
Det är lätt att se vilka som kommer att förlora på att de fria rörligheten i Europa upphävs. I första hand är det EU:s medborgare, inte minst de i Östeuropa, som kommer att dra kortaste strået, men även alla dem som söker sig till Europa av olika skäl kommer att förlora på att Europa sluter sig i sig självt. Men vem vinner på det? Som många andra påpekat före mig så är det Ryssland, och möjligen Turkiet, som kommer att kunna glädja sig åt att EU försvagas och det är inte otänkbart att Putin på olika sätt jobbat för att öka flyktingströmmarna till Europa för att underminera EU. Han har sannolikt inte glömt att Warszawa-pakten krackelerade när dess
medlemsstater släppte ambitionen att kontrollera gränserna och det var
just Ungern utfärdade en dödsdom mot DDR när man klippte taggtrådsstängslet mot Österrike och släppte igenom östtyskar på väg till Förbundsrepubliken. Det är dags att sluta se EU som alla goda gåvors givare och inse att flyktingkrisen har djupt existentiella och akuta säkerhetspolitiska dimensioner.
Se även: Ogiltig färdhandling
söndag 6 september 2015
söndag 9 augusti 2015
Väckelserörelsen
Det mesta som bör sägas om nedrivningen av SD:s reklamkampanj på Östermalms T-banstation häromdagen har redan sagts och jag tänker inte ägna något utrymme åt att upprepa alla goda poänger som gjorts. Det räcker med att ta en titt på min blogglista här intill. Det jag vill fästa uppmärksamhet på är klippet ovan som dokumenterar höjdpunkten på demonstrationen, då ett grupp jublande ungdomar river ned SD:s affischer i rulltrappan på stationen, medan polisen lojt tittar på och gör några symboliska markeringar.
Det vi ser är en mobb som uppnått fullkomlig extas över sin egen rättfärdighet och över glädjen att vinna en moralisk seger över den hatade fienden. I min ungdom deltog jag i ett par antirasistiska demonstrationer kring 30 november, men jag har aldrig bevittnat något liknande. På den tiden handlade om det tämligen sammanbitna manifestationer, som kämpade hårt i motvind för att hålla ihop de egna leden och inte låta sig provoceras till våld. Det gick inte att lita på media, som ständigt hoppades på att "det skulle hända något" så att de skulle få in en bra bild på löpsedeln. Inte heller var allmänheten särskilt sympatiskt inställd till de antirasistiska demonstrationerna och man hamnade ofta i debatter om yttrandefrihetens gränser på skolgården. Redan då hade jag en molande känsla av att det kanske inte var helt oproblematiskt, vare sig i taktisk eller i etisk mening, att mobilisera stora demonstrationer mot en liten grupp skinnbollar.
Det kommer alltid finnas ungdomar som vill demonstrera mot världens ondska och till stöd för någon progressiv sak. Det hör till. Men idag jublar de unga demonstranterna som om de deltog i ett religiöst väckelsemöte och berörts av en högre makt. Jag känner inte igen mig och ryggar tillbaka inför det jag ser. Många talar om att det offentliga samtalet är på väg att spåra ur och det håller jag verkligen med om. Men vad innebär denna väckelserörelse för samhället i stort?
Innan SD kom in i riksdagen 2010 befann sig den svenska vänstern i reträtt och saknade någon fråga som kunde ena de olika grupperingarna. Alliansen hade visat en gång för alla att de borgerliga partierna kunde regera landet. Inget av de tre rödgröna partierna, med möjligt undantag för Maria Wetterstrand, hade några ledare som kunde inspirera väljarna. Inte heller verkade de rödgröna partierna sitta på några idéer som kunde mobilisera de egna leden. Socialdemokraterna var splittrade om man skulle samarbeta med V och MP, och Mona Sahlin ledde en av partiets sämsta valrörelser. Men när SD kom in i riksdagen fick vänstern – inte minst den utomparlamentariska vänstern – ny styrkraft och ett nytt fokus i en alltigenom negativ fråga: det övergripande målet att bekämpa SD med alla till buds stående medel. Samhällsdebatten gjorde en våldsam vindkantring åt vänster och till mångas förtvivlan bistod den organiserade borgerligheten med att släppa fram extremvänstern på områden där den tidigare varit portförbjuden. Just nu genomgår stora delar av det offentliga livet en socialistisk väckelsevåg som påminner om det sena 60-talet. Inte undra på att de rättfärdiga ungdomarna jublar av salighet över att få stå i centrum och ge fritt upplopp för sina drifter.
Men då som nu är vänstervågen till större delen ett medelklassfenomen och till skillnad från 60-talet är arbetarrörelsen ett skugga av sitt forna jag. Det finns inte någon folkopinion för socialistiska experiment och i hela Europa går arbetarklassen över till konservativa partier. Redan nu finns det en solid icke-socialistisk majoritet i riksdagen och den majoriteten kommer av allt att döma bli ännu starkare efter nästa val. Om nuvarande trender håller i sig kommer SD antingen att bli det största eller näst största partiet vid nästa riksdagsval och förr eller senare kommer de övriga borgerliga partierna tvingas bita i det sura äpplet och tråckla ihop någon slags regering med stöd från SD. Och man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket pris SD kommer att utkräva för att regera med borgerligheten i någon form. Man kommer att ge sig på alla de hjärtfrågor som vänstern håller kära: mångkulturen, normkritiken, identitetspolitiken, den vänstervridna Public service, kulturradikalismen och så vidare.
Frågan som måste ställas är vad den jublande vänstern kommer att ta sig till när den till slut får kontakt med den bistra verkligheten och inser att man inte kommer att få som man vill. Och det är ju inte första gången något sådant händer. När det röda 60-talet avlöstes av det krisdrabbade 70-talet drog den hårda kärnan i vänstern slutsatsen att kapitalismen hade korrumperat arbetarklassen och att demokratin var en borgerlig fars. Istället för att engagera sig partipolitiskt började vänstern agera utomparlamentariskt och många drogs till extrema rörelser som Röda arméfraktionen. Andra gjorde gemensam sak med olika våldsbenägna befrielserörelser i tredje världen, i synnerhet Mellanöstern. Vänsterns haveri beredde vägen för det nyliberala 80-talet, men vägen dit var kantad av politiskt våld och svåra kriser.
Det är svårt att sia om hur vänstern kommer att hantera det oundvikliga nederlaget, men vi kan skönja konturerna i den senaste tidens socialistiska väckelserörelser. I bästa fall får vi se fler extatiska aktioner och försök till sabotage av den demokratiska processen, vilka lätt kan utmanövreras av samhället. I värsta fall kan vänstern göra gemensam sak med våldsammare krafter i samhället och bokstavligen försöka krossa sina fiender. Hur det än kommer att bli borde SÄPO hålla ett öga på den utomparlamentariska vänstern och resten av samhället måste förbereda sig på att försvara det öppna samhället och dess institutioner. Om vi inte klarar av det kommer vi bereda vägen för mycket obehagliga krafter både höger- och vänsterkanten.
Det vi ser är en mobb som uppnått fullkomlig extas över sin egen rättfärdighet och över glädjen att vinna en moralisk seger över den hatade fienden. I min ungdom deltog jag i ett par antirasistiska demonstrationer kring 30 november, men jag har aldrig bevittnat något liknande. På den tiden handlade om det tämligen sammanbitna manifestationer, som kämpade hårt i motvind för att hålla ihop de egna leden och inte låta sig provoceras till våld. Det gick inte att lita på media, som ständigt hoppades på att "det skulle hända något" så att de skulle få in en bra bild på löpsedeln. Inte heller var allmänheten särskilt sympatiskt inställd till de antirasistiska demonstrationerna och man hamnade ofta i debatter om yttrandefrihetens gränser på skolgården. Redan då hade jag en molande känsla av att det kanske inte var helt oproblematiskt, vare sig i taktisk eller i etisk mening, att mobilisera stora demonstrationer mot en liten grupp skinnbollar.
Det kommer alltid finnas ungdomar som vill demonstrera mot världens ondska och till stöd för någon progressiv sak. Det hör till. Men idag jublar de unga demonstranterna som om de deltog i ett religiöst väckelsemöte och berörts av en högre makt. Jag känner inte igen mig och ryggar tillbaka inför det jag ser. Många talar om att det offentliga samtalet är på väg att spåra ur och det håller jag verkligen med om. Men vad innebär denna väckelserörelse för samhället i stort?
Innan SD kom in i riksdagen 2010 befann sig den svenska vänstern i reträtt och saknade någon fråga som kunde ena de olika grupperingarna. Alliansen hade visat en gång för alla att de borgerliga partierna kunde regera landet. Inget av de tre rödgröna partierna, med möjligt undantag för Maria Wetterstrand, hade några ledare som kunde inspirera väljarna. Inte heller verkade de rödgröna partierna sitta på några idéer som kunde mobilisera de egna leden. Socialdemokraterna var splittrade om man skulle samarbeta med V och MP, och Mona Sahlin ledde en av partiets sämsta valrörelser. Men när SD kom in i riksdagen fick vänstern – inte minst den utomparlamentariska vänstern – ny styrkraft och ett nytt fokus i en alltigenom negativ fråga: det övergripande målet att bekämpa SD med alla till buds stående medel. Samhällsdebatten gjorde en våldsam vindkantring åt vänster och till mångas förtvivlan bistod den organiserade borgerligheten med att släppa fram extremvänstern på områden där den tidigare varit portförbjuden. Just nu genomgår stora delar av det offentliga livet en socialistisk väckelsevåg som påminner om det sena 60-talet. Inte undra på att de rättfärdiga ungdomarna jublar av salighet över att få stå i centrum och ge fritt upplopp för sina drifter.
Men då som nu är vänstervågen till större delen ett medelklassfenomen och till skillnad från 60-talet är arbetarrörelsen ett skugga av sitt forna jag. Det finns inte någon folkopinion för socialistiska experiment och i hela Europa går arbetarklassen över till konservativa partier. Redan nu finns det en solid icke-socialistisk majoritet i riksdagen och den majoriteten kommer av allt att döma bli ännu starkare efter nästa val. Om nuvarande trender håller i sig kommer SD antingen att bli det största eller näst största partiet vid nästa riksdagsval och förr eller senare kommer de övriga borgerliga partierna tvingas bita i det sura äpplet och tråckla ihop någon slags regering med stöd från SD. Och man behöver inte mycket fantasi för att inse vilket pris SD kommer att utkräva för att regera med borgerligheten i någon form. Man kommer att ge sig på alla de hjärtfrågor som vänstern håller kära: mångkulturen, normkritiken, identitetspolitiken, den vänstervridna Public service, kulturradikalismen och så vidare.
Frågan som måste ställas är vad den jublande vänstern kommer att ta sig till när den till slut får kontakt med den bistra verkligheten och inser att man inte kommer att få som man vill. Och det är ju inte första gången något sådant händer. När det röda 60-talet avlöstes av det krisdrabbade 70-talet drog den hårda kärnan i vänstern slutsatsen att kapitalismen hade korrumperat arbetarklassen och att demokratin var en borgerlig fars. Istället för att engagera sig partipolitiskt började vänstern agera utomparlamentariskt och många drogs till extrema rörelser som Röda arméfraktionen. Andra gjorde gemensam sak med olika våldsbenägna befrielserörelser i tredje världen, i synnerhet Mellanöstern. Vänsterns haveri beredde vägen för det nyliberala 80-talet, men vägen dit var kantad av politiskt våld och svåra kriser.
Det är svårt att sia om hur vänstern kommer att hantera det oundvikliga nederlaget, men vi kan skönja konturerna i den senaste tidens socialistiska väckelserörelser. I bästa fall får vi se fler extatiska aktioner och försök till sabotage av den demokratiska processen, vilka lätt kan utmanövreras av samhället. I värsta fall kan vänstern göra gemensam sak med våldsammare krafter i samhället och bokstavligen försöka krossa sina fiender. Hur det än kommer att bli borde SÄPO hålla ett öga på den utomparlamentariska vänstern och resten av samhället måste förbereda sig på att försvara det öppna samhället och dess institutioner. Om vi inte klarar av det kommer vi bereda vägen för mycket obehagliga krafter både höger- och vänsterkanten.
lördag 20 juni 2015
Otillbörligt inflytande
Allt går mycket fort nu och fler än jag börjat undra exakt hur djupt Putins Ryssland penetrerat svenska medier. Nu senast har en välkänd bloggare anklagat DN för att ha blivit en megafon för rysk utrikespolitik. Personligen är jag inte hundraprocentig övertygad om att det gått fullt så långt, men det är tydligt att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski inte är mogen uppgiften att leda Sveriges mest betydelsefulla morgontidning. Även om DN har en utpräglat NATO-vänlig profil och flera försvarsvänliga skribenter är det uppenbart att Wolodarski inte riktigt verkar veta vad han vill göra med tidningen. Det räcker inte med att vara ett omsusat underbarn eller att anställa pelarhelgon som Niklas Orrenius. Man måste besitta en strategisk vision och det börjar bli uppenbart att Wolodarski inte är rätt man för jobbet. Känslan har molat i magen en längre tid och för mig var vändpunkten Wolodarskis nonchalanta attityd till konsekvenserna av HD:s utslag i fallet med DN-fotograferna som plåtat skyddsmärkta anläggningar. När till och med politisk korrekta jurister höjer på ögonbrynen förstår man vad klockan är slagen. DN håller på att förlora sin relevans. Kejsaren är naken.
Men jag tror inte att DN är kapat av Ryssland, för det behövs inga betalda inflytelseagenter för att sköta det jobbet, det räcker med nyttiga idioter. Sovjet/Ryssland har påverkat svenska medier i försvarsnegativ riktning i flera decennier och nu fungerar det hela som ett självspelande piano. Nej, det är min fasta övertygelse att det är på ett annat område som ryssarna just nu jobbar på för att skapa maximal förvirring och demoralisering, nämligen på migrationsfrågornas område.
Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara positiv till invandring och negativ till försvaret, ett starkt försvar skulle mycket väl kunna fungera som en sammanhållande och integrerande institution. Men betänk vilken en funktion migrationen har i svensk debatt och du inser snabbt att denna ligger som en våt filt över i stort sett alla frågor av betydelse. Det är migrationspolitiken som har skapat flera av den svenska inrikespolitikens mest självdestruktiva låsningar. Vi har fått Decemberöverenskommelsen, som inneburit att borgerligheten gett två av Sveriges mest försvarsfientliga partier vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Vi har fått ett konsensus i invandringspolitiken som innebär att det inte finns några finansiella begränsningar för våra åtaganden gentemot asylsökanden – till skillnad från försvaret som måste kämpa för varje miljard. Vår kravlöshet gentemot "nyanlända svenskar" har förvandlat Sverige till en garnisonsstat för terrororganisationer som ISIS. Vår oförmåga att förhålla oss konstruktivt till s.k. EU-migranter håller på att undergräva statens skyldigheter att försvara privategendomen, en grundbult i varje liberalt och demokratiskt samhälle.
Kort sagt har invandringen blivit en söndrande och demoraliserande kraft i det svenska samhället, vilket undergräver försvarsviljan, demokratin och skattemoralen. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap eller vara krigsplacerad i MUST för att inse vem som drar nytta av detta. Om det är någonstans vi ska leta efter direkta inflytelseagenter och provokatörer i svensk politik och i svenska medier är det här vi ska börja. Naturligtvis ska man inte få för sig att Ryssland står bakom allt som är fel med svensk politik, vanlig inkompetens kan ofta förklara rätt många politiska haverier. Det är bara det att just det svenska inrikespolitiska totalhaveriet är litet för lägligt och förfallet har gått litet för fort.
Det vore tacknämligt om åtminstone en av Sveriges rikstäckande tidningar började gräva i det här. Det, om något, skulle kunna återskapa den relevans som den svenska dagspressen och Public service har ägnat en halvt decennium att försnilla på diverse icke-nyheter och icke-skandaler.
Men jag tror inte att DN är kapat av Ryssland, för det behövs inga betalda inflytelseagenter för att sköta det jobbet, det räcker med nyttiga idioter. Sovjet/Ryssland har påverkat svenska medier i försvarsnegativ riktning i flera decennier och nu fungerar det hela som ett självspelande piano. Nej, det är min fasta övertygelse att det är på ett annat område som ryssarna just nu jobbar på för att skapa maximal förvirring och demoralisering, nämligen på migrationsfrågornas område.
Det finns ingen automatisk koppling mellan att vara positiv till invandring och negativ till försvaret, ett starkt försvar skulle mycket väl kunna fungera som en sammanhållande och integrerande institution. Men betänk vilken en funktion migrationen har i svensk debatt och du inser snabbt att denna ligger som en våt filt över i stort sett alla frågor av betydelse. Det är migrationspolitiken som har skapat flera av den svenska inrikespolitikens mest självdestruktiva låsningar. Vi har fått Decemberöverenskommelsen, som inneburit att borgerligheten gett två av Sveriges mest försvarsfientliga partier vetorätt över svensk säkerhetspolitik. Vi har fått ett konsensus i invandringspolitiken som innebär att det inte finns några finansiella begränsningar för våra åtaganden gentemot asylsökanden – till skillnad från försvaret som måste kämpa för varje miljard. Vår kravlöshet gentemot "nyanlända svenskar" har förvandlat Sverige till en garnisonsstat för terrororganisationer som ISIS. Vår oförmåga att förhålla oss konstruktivt till s.k. EU-migranter håller på att undergräva statens skyldigheter att försvara privategendomen, en grundbult i varje liberalt och demokratiskt samhälle.
Kort sagt har invandringen blivit en söndrande och demoraliserande kraft i det svenska samhället, vilket undergräver försvarsviljan, demokratin och skattemoralen. Man behöver inte ha doktorerat i statsvetenskap eller vara krigsplacerad i MUST för att inse vem som drar nytta av detta. Om det är någonstans vi ska leta efter direkta inflytelseagenter och provokatörer i svensk politik och i svenska medier är det här vi ska börja. Naturligtvis ska man inte få för sig att Ryssland står bakom allt som är fel med svensk politik, vanlig inkompetens kan ofta förklara rätt många politiska haverier. Det är bara det att just det svenska inrikespolitiska totalhaveriet är litet för lägligt och förfallet har gått litet för fort.
Det vore tacknämligt om åtminstone en av Sveriges rikstäckande tidningar började gräva i det här. Det, om något, skulle kunna återskapa den relevans som den svenska dagspressen och Public service har ägnat en halvt decennium att försnilla på diverse icke-nyheter och icke-skandaler.
lördag 18 april 2015
Den fallne ängeln
Häromveckan hände något helt otroligt på amerikansk kabelteve, för en gång skull sändes en intervju där kritiska frågor ställdes till Edward Snowden. Men det var, tidstypiskt nog, inte en journalist som stod för föreställningen utan en komiker, britten John Oliver. Inslaget är ett skolexempel på hur man kan förhålla sig kritiskt till Snowden, utan att för den sakens skull bagatellisera problemen med massövervakning.
Redan innan den något försenade Snowden anländer till intervjun Oliver får tittarna en föraning om att detta inte kommer att bli någon insmickrande hjälteskildring. Medan Oliver väntar på Snowden lägger han märke till att deras ryske producent bokat intervjulokalen mitt emot FSB:s högkvarter i Moskva, den ökända Lubjanka-byggnaden. Det var i källaren på den byggnaden som tusentals människor avrättades under Stalin-eran, sannolikt var det där som vår egen Raoul Wallenberg slutade sina dagar 1947. Ingen – utom möjligen de strängt troende Snowden-vurmarna – kan gå miste om budskapet: "Snowden jobbar för oss, tro inte något annat".
När den gravt narcissistiske Snowden till slut kommer till intervjun är det uppenbart att han ställt in sig på att behandlas som den rockstjärna han fått för sig att han är. Men det dröjer inte länge förrän Oliver kör in kniven i bytet och frågar Snowden om han läst alla dokument han läckte från NSA. Snowden tappar nästan fattningen och tvingas till slut inte bara erkänna att han inte gått igenom alla dokument själv, utan att han lämnat över dokumenten till journalister, som inte har operativ kompetens att göra skadebedömningar. Sedan konfronterar Oliver honom med konsekvensen av det agerandet: att känsliga uppgifter, som inte har med massövervakning att göra, har spridits på grund av att slarvande journalister inte dolt informationen tillräckligt. Men Snowden skakar snabbt av sig ansvaret för läckorna, det är det pris man får betala för friheten, slår han fast, och avslöjar därmed att han håller sig med en precis lika cynisk jesuitmoral som han anklagat sin före detta arbetsgivare för. Oliver hade kunnat avbryta intervjun där och då, han har lyckats med sitt uppsåt att slita ned Snowden från sin piedestal, men Oliver biter sig fast och Snowden ser allt mer plågad ut.
Intervjun är oerhört avslöjande och bekräftar bilden av Snowden som en narcissistisk cyniker som är beredd att hoppa i säng med Putin. Man undrar om Snowden kommer att ge några fler intervjuer efter den här smällen. Om han inte klarar av att en komiker läser lusen av honom verbalt, så undrar man hur lång tid det tog för FSB att bryta ned honom och pumpa honom på allt han vet om USA:s kontraspionage. Tydligen har han i alla fall slutat att vara en tillgång för ryssarna, för annars hade de inte låtit honom förnedras så här.
Mer läsning: Business Insider, The Snowden Reader
tisdag 3 mars 2015
Vuxendagiset
Den utlösande faktorn var att Alice Teodorescu vill se ledarsidan innan den går i tryck.
Läs meningen en gång till. Detta är alltså anledningen till att GP:s ledarredaktion sagt upp sig, nämligen att deras chef vill förhandsgranska ledarsidan. Vi lever alltså i ett land där journalister tycker sig ha rätten att hänga ut anonyma "näthatare" för sina åsikter. Ett land där man kan åtalas för hets mot folkgrupp för att man förlöjligat en muslimsk gudstjänst på Facebook. Vi har en journalistkår som förargas av att diverse nätstajter kringgår det svenska tryckfrihetsförordningens krav på ansvarig utgivare genom att förlägga sina servrar utomlands. Och så finns det opinionsbildande journalister som vill kunna publicera vilken skit som helst utan att kunna ställas till svars, vare sig juridiskt eller professionellt. Vilken självförgudning. Man blir alldeles matt av dubbelmoralen. Ytterligare ett bevis på hur journalister betraktar sig själva som de egentliga uppdragsgivarna, hur de förväxlar sin egen yrkesidentitet med yttrandefriheten själv.
Jag har aldrig läst GP:s ledarsida regelbundet och har en högst grumlig uppfattning om var de stått politiskt tidigare. Inte heller kan jag säga att står helt bakom Alice Teodorescus politiska ställningstaganden. Men man undrar vilken vuxendagis GP:s ledarsida var innan Teodorescu tillträdde. Hur antog de ledarsidorna på den gamla tiden? Genom handuppräckning på stormöten med redaktionen? Eller behövde man inhämta godkännande från fackklubben? Man undrar om inte arbetsskygge journalistkarikatyren Gotte i Mammas Nya Kille hade sin förebild på GP:s ledarredaktion.
Uppdatering: Inte helt oväntat vägrade en av de berörda GP-skribenterna att stödja Lars Vilks yttrandefrihet.
lördag 7 februari 2015
Provokatörerna
I kölvattnet efter den ryska invasionen av Ukraina har det uppstått en något yrvaken diskussion om bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige och hur Ryssland lyckats med att sprida desinformation i svenska medier. Det är bra att den här diskussionen förs i etablerade medier och inte bara ute bland plikttrogna försvarsbloggare, så att ett bredare allmänhet får upp ögonen för att vi gör självmål på självmål i det pågående informationskriget.
Det vi i vårt gravt nedrustade Sverige dock har svårt att begripa att Ryssland inte bara arbetar med att sprida desinformation och propaganda. Om man vill bryta ned försvarsviljan och skapa maximal förvirring i ett grannland ska man också satsa på provokationer om man vill få störst utdelning på pengarna. Man ska identifiera var motparten är psykologiskt sårbar och sedan kittla dessa sårbarheter för att demoralisera och diskreditera honom. Ryssland och det forna östblocket är långt ifrån de enda som sysslat med provokationer, men ryssarna har upphöjt sin provokatsija till en alldeles särskilt toxisk konstform. Ett mästerverk i den genren var Operation Trust på 20-talet, då Sovjetunionen lyckades lura antisovjetiska aktivister att bege sig till Sovjet för att delta i en fiktiv motståndsrörelse, varpå de gick en bråd död till mötes. Men provokationer behöver inte vara fullt så spektakulära. Ibland räcker det med att man planterar aktivister i redan existerande miljöer för att driva på självdestruktiva beteenden. Provokatören är han som bjuder den nyktre alkoholisten på en styrketår eller den som ger den spelberoende en liten dusör att leka med.
Nå. Om jag var spionchef i Ryssland skulle jag se till att jag verkade inom följande sfärer i Sverige:
Genus-sfären Sedan feminismen upphöjdes till statsreligion kring mitten på 90-talet har genus blivit en nationell besatthet som skapat stor oreda i den svenska inrikespolitiken. Det finns ingen lagbundenhet i att just feminism skulle underminera försvarsviljan, tvärtom har många kvinnosakskvinnor hjälpt till att gräva skyttegravar när det smällt på allvar. Och det är ingen hemlighet att feminister och genusaktivister avskyr allt som Ryssland och Putin står för. Men den sektliknande variant av genuspolitik som sänkt djupa rötter i Sverige har skjutit in sig på att attackera och ifrågasätta manligheten på alla dess områden, vilket skapat maximal förvirring och demoralisering på ett sätt som är användbart för grannen i öster. Vad finns det för mening att försvara sitt land om det bara är ett patriarkat styrt av talibaner?
Islam-sfären En viktig del i den yttre ryska propagandan är att Ryssland står som ett kristet bålverk mot den muslimska fundamentalismen, men faktum är att islamismen varit en nyttig fiende i återuppbyggandet av den ryska despotismen och det finns uppgifter som tyder på Putin haft ett finger i fler påstådda tjetjenska terrorattacker. I kölvattnet på den elfte september har det visat sig att islamistisk terror är en formlig guldgruva av konfliktytor som man kan underhålla på flera plan. Vill man distrahera väst ser man till att en terrorattack inträffar som avleder uppmärksamheten från Ryssland. Det officiella Sverige fruktar dock islamofobin mer än islamism, men det finns ändå knappar man kan trycka på. Släng in ett par brandbomber i en förortsmoské. Sprid rykten om kvinnor som fått sina slöjor avslitna. Låt en kändis säga något dumt om islam. Vips så släpper alla politiker och journalister allt de gör för att delta i det senaste drevet.
Den libertarianska sfären I Sverige finns en mycket stark nyliberal och ultraindividualistisk rörelse som vunnit mark i takt med att Internet börjat dominera våra liv. Den nyliberala rörelsen är på många sätt en reaktion på feminismen och identitetspolitiken, som stött bort många unga välutbildade män och kvinnor. Kampen för olika liberala profilfrågor som kretsar kring den personliga integriteten får libertarianerna känna sig viktiga och gör det möjligt för dem att tävla med feministerna om att inta de mest högstående moraliska ståndpunkterna. Liksom genusaktivisterna så avskyr de ortodoxa liberalerna allt som Putin står för, men då de också avskyr statens hårda funktioner kan de fylla en viktig roll för Ryssland om man kan ge deras aktivism ett fokus som förvirrar diskussionen om nationell säkerhet och underminerar tilltron till staten. Hela Snowden-affären och den kultstatus han uppnått bland många libertarianer borde stämma till eftertanke.
Migrations-sfären Det finns ingen naturlag som säger att generös invandring måste leda till allmän demoralisering och försvagad försvarsvilja, men migrationsdebatten har blivit en söndrande och förvirrande faktor i svensk politik. Vad finns det för mening att försvara Sverige om det inte finns något svenskt folk värt att försvara? Alltsedan SD kom in i riksdagen har det skett en dramatisk vindkantring bland de etablerade partierna och plötsligt har det blivit en dogm att den enda rimliga migrationspolitiken är fri och oreglerad invandring. Ett starkt bidragande skäl till att till att många borgerliga debattörer blivit varma förespråkare av öppna gränser är att de insett att detta är deras inträdesbiljett i de finare salongerna. Det fina i kråksången är att här kan islamister, nyliberaler, identitetspolitiker och feminister dra åt samma håll, trots att de ser invandringen som en hävstång för helt olika samhällsförändringar. Summan av kardemumma är dock att de existerande invandringspolitiken utsätter Sverige för stora sociala och ekonomiska påfrestningar som stjäl syre från andra brännande frågor. Dessutom innebär ju den öppna dörrens politik att främmande kan plantera agenter utan att dra till sig uppmärksamhet från media, som hårdnackat vägrar rapportera om asylbedrägerier, identitetstvätt och andra geschäft på migrationspolitikens område.
Man måste inte se ryssen under varje sten, men ovanstående är en preliminär skiss över olika politiska sfärer som är fullkomligt vidöppna för olika typer av provokationer från främmande makt. Om vi verkligen vill skydda oss från psykologisk krigföring får vi inte stirra oss blinda på "psyops" i kommentarsfälten eller korkade kulturskribenter som försvarar Stalin, vi måste också få upp ögonen för hur vi kan provoceras till självdestruktiva beteenden på mycket mer subtila sätt.
Läs mer: Understanding provocation
Det vi i vårt gravt nedrustade Sverige dock har svårt att begripa att Ryssland inte bara arbetar med att sprida desinformation och propaganda. Om man vill bryta ned försvarsviljan och skapa maximal förvirring i ett grannland ska man också satsa på provokationer om man vill få störst utdelning på pengarna. Man ska identifiera var motparten är psykologiskt sårbar och sedan kittla dessa sårbarheter för att demoralisera och diskreditera honom. Ryssland och det forna östblocket är långt ifrån de enda som sysslat med provokationer, men ryssarna har upphöjt sin provokatsija till en alldeles särskilt toxisk konstform. Ett mästerverk i den genren var Operation Trust på 20-talet, då Sovjetunionen lyckades lura antisovjetiska aktivister att bege sig till Sovjet för att delta i en fiktiv motståndsrörelse, varpå de gick en bråd död till mötes. Men provokationer behöver inte vara fullt så spektakulära. Ibland räcker det med att man planterar aktivister i redan existerande miljöer för att driva på självdestruktiva beteenden. Provokatören är han som bjuder den nyktre alkoholisten på en styrketår eller den som ger den spelberoende en liten dusör att leka med.
Nå. Om jag var spionchef i Ryssland skulle jag se till att jag verkade inom följande sfärer i Sverige:
Genus-sfären Sedan feminismen upphöjdes till statsreligion kring mitten på 90-talet har genus blivit en nationell besatthet som skapat stor oreda i den svenska inrikespolitiken. Det finns ingen lagbundenhet i att just feminism skulle underminera försvarsviljan, tvärtom har många kvinnosakskvinnor hjälpt till att gräva skyttegravar när det smällt på allvar. Och det är ingen hemlighet att feminister och genusaktivister avskyr allt som Ryssland och Putin står för. Men den sektliknande variant av genuspolitik som sänkt djupa rötter i Sverige har skjutit in sig på att attackera och ifrågasätta manligheten på alla dess områden, vilket skapat maximal förvirring och demoralisering på ett sätt som är användbart för grannen i öster. Vad finns det för mening att försvara sitt land om det bara är ett patriarkat styrt av talibaner?
Islam-sfären En viktig del i den yttre ryska propagandan är att Ryssland står som ett kristet bålverk mot den muslimska fundamentalismen, men faktum är att islamismen varit en nyttig fiende i återuppbyggandet av den ryska despotismen och det finns uppgifter som tyder på Putin haft ett finger i fler påstådda tjetjenska terrorattacker. I kölvattnet på den elfte september har det visat sig att islamistisk terror är en formlig guldgruva av konfliktytor som man kan underhålla på flera plan. Vill man distrahera väst ser man till att en terrorattack inträffar som avleder uppmärksamheten från Ryssland. Det officiella Sverige fruktar dock islamofobin mer än islamism, men det finns ändå knappar man kan trycka på. Släng in ett par brandbomber i en förortsmoské. Sprid rykten om kvinnor som fått sina slöjor avslitna. Låt en kändis säga något dumt om islam. Vips så släpper alla politiker och journalister allt de gör för att delta i det senaste drevet.
Den libertarianska sfären I Sverige finns en mycket stark nyliberal och ultraindividualistisk rörelse som vunnit mark i takt med att Internet börjat dominera våra liv. Den nyliberala rörelsen är på många sätt en reaktion på feminismen och identitetspolitiken, som stött bort många unga välutbildade män och kvinnor. Kampen för olika liberala profilfrågor som kretsar kring den personliga integriteten får libertarianerna känna sig viktiga och gör det möjligt för dem att tävla med feministerna om att inta de mest högstående moraliska ståndpunkterna. Liksom genusaktivisterna så avskyr de ortodoxa liberalerna allt som Putin står för, men då de också avskyr statens hårda funktioner kan de fylla en viktig roll för Ryssland om man kan ge deras aktivism ett fokus som förvirrar diskussionen om nationell säkerhet och underminerar tilltron till staten. Hela Snowden-affären och den kultstatus han uppnått bland många libertarianer borde stämma till eftertanke.
Migrations-sfären Det finns ingen naturlag som säger att generös invandring måste leda till allmän demoralisering och försvagad försvarsvilja, men migrationsdebatten har blivit en söndrande och förvirrande faktor i svensk politik. Vad finns det för mening att försvara Sverige om det inte finns något svenskt folk värt att försvara? Alltsedan SD kom in i riksdagen har det skett en dramatisk vindkantring bland de etablerade partierna och plötsligt har det blivit en dogm att den enda rimliga migrationspolitiken är fri och oreglerad invandring. Ett starkt bidragande skäl till att till att många borgerliga debattörer blivit varma förespråkare av öppna gränser är att de insett att detta är deras inträdesbiljett i de finare salongerna. Det fina i kråksången är att här kan islamister, nyliberaler, identitetspolitiker och feminister dra åt samma håll, trots att de ser invandringen som en hävstång för helt olika samhällsförändringar. Summan av kardemumma är dock att de existerande invandringspolitiken utsätter Sverige för stora sociala och ekonomiska påfrestningar som stjäl syre från andra brännande frågor. Dessutom innebär ju den öppna dörrens politik att främmande kan plantera agenter utan att dra till sig uppmärksamhet från media, som hårdnackat vägrar rapportera om asylbedrägerier, identitetstvätt och andra geschäft på migrationspolitikens område.
Man måste inte se ryssen under varje sten, men ovanstående är en preliminär skiss över olika politiska sfärer som är fullkomligt vidöppna för olika typer av provokationer från främmande makt. Om vi verkligen vill skydda oss från psykologisk krigföring får vi inte stirra oss blinda på "psyops" i kommentarsfälten eller korkade kulturskribenter som försvarar Stalin, vi måste också få upp ögonen för hur vi kan provoceras till självdestruktiva beteenden på mycket mer subtila sätt.
Läs mer: Understanding provocation
söndag 18 januari 2015
Uppdragsgivarna
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag beundrar Alice Teodorescu och jag sällar mig således till dem som gratulerar henne till utnämningen som politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Teodorescu är (ännu) inte en tung högerskribent i samma division som Sanna Rayman, Ivar Arpi eller Johan Hakelius, men hon har ett blixtrande intellekt och en självsäkerhet som gör henne till en farlig motståndare i TV-debatter. Hon har en nästan magisk förmåga att få sina motståndare att tappa fattningen och glömma bort sina argument, och hon har sannolikt en lysande framtid som borgerlig opinionsbildare. Därför är det inte konstigt att stora delar av den svenska journalistkåren, som är gravt vänstervriden, fördömt utnämningen i skarpa ordalag. Så sent som i morse använde Po Tidholm sin plattform som krönikör på Godmorgon världen i P1 för att avlossa en bredsida mot Teodorescu, som han gav det obegripliga epitetet "ultrakonservativ".
Egentligen "borde" mediavänstern gilla Alice Teodorescu: hon är kvinna, utlandsfödd, kommer från enkla förhållanden och har jobbat sig upp av egen kraft. Med litet god vilja skulle man till och med kunna kalla henne för "rasifierad". Eller kanske är det just det som är problemet? Att hon trots dessa yttre egenskaper, som ofta framhålls som särskilt ädla, vågar stå för sina konservativa åsikter och vågar vara borgerligt kokett, på ett för många svenskar irriterande gammalmodigt sätt. Hon strider mot allt som mediavänstern håller för dyrt och heligt och hon har fräckheten att stå på sig. Dessutom hör hon till skillnad från många andra opinionsbildare inte till någon av de fina familjerna eller kretsarna. Det är ju onekligen rätt pikant att Po Tidholm, som tillhör en uppburen kultur- och journalistfamilj, tycker sig kunna ta ut svängarna i kampen mot invandrarkvinnan Alice Teodorescu. Han är ju vänster och står höjd över all misstanke. (Men tänk om rollerna hade varit ombytta?)
Jag tycker minidrevet mot Teodorescu är besynnerligt. Man måste inte hålla med henne i allt – jag gör det i alla fall inte – för att välkomna en tydlig röst i opinionsbildningen. Åtminstone om man tror på sina egna åsikter och tror att de tål granskning. Men det är väl där skon verkligen klämmer. Vänstern har förlorat tron på de egna idéernas kraft att övertyga och nu gäller det att förhindra att ytterligare en skärpt och debattsugen borgerlig opinionsbildare tar sig in i mediernas inre finrum. För tänk vad hemskt om hon lyckades etablera sig som politisk redaktör på GP; då skulle ju Godmorgon världen förr eller senare tvingas bjuda in henne till söndagspanelen där hon snabbt skulle dra undan mattan på debattörer från Dagens Arena eller Flamman. Det gäller att mota Olle i grind.
Det som är mest slående i responsen på utnämningen är att många journalister förmedlar en ilska över att de inte tillfrågats om utnämningen. Det är som om journalistkåren betraktade sig som ett medeltida skrå eller en leninistisk sekt, där man väljs in som medlem efter det att man utsatts för vederbörliga prov. Det är som om journalistkåren betraktade sig som en högre instans – de verkliga uppdragsgivarna – som har rätt att överpröva medieägarnas beslut och som har fulla befogenheter att leda in mediakonsumenternas läsvanor på invanda och ofarliga hjulspår.
Se även: Ilan Sadé
Egentligen "borde" mediavänstern gilla Alice Teodorescu: hon är kvinna, utlandsfödd, kommer från enkla förhållanden och har jobbat sig upp av egen kraft. Med litet god vilja skulle man till och med kunna kalla henne för "rasifierad". Eller kanske är det just det som är problemet? Att hon trots dessa yttre egenskaper, som ofta framhålls som särskilt ädla, vågar stå för sina konservativa åsikter och vågar vara borgerligt kokett, på ett för många svenskar irriterande gammalmodigt sätt. Hon strider mot allt som mediavänstern håller för dyrt och heligt och hon har fräckheten att stå på sig. Dessutom hör hon till skillnad från många andra opinionsbildare inte till någon av de fina familjerna eller kretsarna. Det är ju onekligen rätt pikant att Po Tidholm, som tillhör en uppburen kultur- och journalistfamilj, tycker sig kunna ta ut svängarna i kampen mot invandrarkvinnan Alice Teodorescu. Han är ju vänster och står höjd över all misstanke. (Men tänk om rollerna hade varit ombytta?)
Jag tycker minidrevet mot Teodorescu är besynnerligt. Man måste inte hålla med henne i allt – jag gör det i alla fall inte – för att välkomna en tydlig röst i opinionsbildningen. Åtminstone om man tror på sina egna åsikter och tror att de tål granskning. Men det är väl där skon verkligen klämmer. Vänstern har förlorat tron på de egna idéernas kraft att övertyga och nu gäller det att förhindra att ytterligare en skärpt och debattsugen borgerlig opinionsbildare tar sig in i mediernas inre finrum. För tänk vad hemskt om hon lyckades etablera sig som politisk redaktör på GP; då skulle ju Godmorgon världen förr eller senare tvingas bjuda in henne till söndagspanelen där hon snabbt skulle dra undan mattan på debattörer från Dagens Arena eller Flamman. Det gäller att mota Olle i grind.
Det som är mest slående i responsen på utnämningen är att många journalister förmedlar en ilska över att de inte tillfrågats om utnämningen. Det är som om journalistkåren betraktade sig som ett medeltida skrå eller en leninistisk sekt, där man väljs in som medlem efter det att man utsatts för vederbörliga prov. Det är som om journalistkåren betraktade sig som en högre instans – de verkliga uppdragsgivarna – som har rätt att överpröva medieägarnas beslut och som har fulla befogenheter att leda in mediakonsumenternas läsvanor på invanda och ofarliga hjulspår.
Se även: Ilan Sadé
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)