Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg valde, ganska förutsägbart, att inleda året med en bredsida mot SD där han pekar ut partiet som som en femte kolonn i den svenska politiken. Bland annat tar han upp fullt berättigad kritik mot hur SD röstat i Europaparlamentet och visar att andra populistiska rörelser i Europa mer eller mindre öppet samarbetar med Putin. Bevisföringen mot just SD är tämligen tunn, men det ryska inflytandet på svensk politik är onekligen ett angeläget ämne som jag snuddat vid på den här bloggen ett par gånger, nu senast apropå det inställda valet i något uppskruvade ordalag (som jag delvis ångrar).
Jag tror nog inte att ryssarna "fjärrstyr" svensk politik, något sådant skulle vara mycket svårt att åstadkomma rent praktiskt. Faktum kvarstår dock Ryssland är ett av de länder som tjänat mest på det politiska kaoset i den svenska rikspolitiken, vilket gjort att försvarsdebatten helt hamnat i skymundan. Decemberöverenskommelsen nämnde försvaret som ett område för samarbete över blocken, men MP och V:s starka ställning i muppministären lägger en sordin över alla mina förhoppningar. Om det svenska politiska systemet fungerade som
det borde så skulle vi diskutera försvaret och andra säkerhetsfrågor med samma intensitet som i våra grannländer. Men tonläget är idag så uppskruvat och källkritiken så bristfällig att det räcker med en hungerstrejk med missnöjda asylsökande eller att en gudstjänstlokal utsätts för åverkan för att riksmedia ska släppa allt de håller på med för ögonblicket. Främmande makter behöver egentligen några avancerade program för att distrahera den svenska politiska debatten eller få den att spåra ur totalt, när så behövs. Det är bara att dra i snöret så hoppar sprattelgubben.
Den verkligt intressanta frågan är hur vi hamnade i det här läget. Är det bara en produkt av det ökade tempo som Internet och sociala medier gett upphov till? Eller finns det andra krafter som verkat för att frambringa en komplett låsning i svensk politik? Kanske är det en kombination, men jag finner det högst troligt att
Ryssland sedan länge underhållit ett nätverk av nyttiga idioter och
regelrätta inflytelseagenter. En del har säkert ingen aning om att de
går ryssens ärenden genom att sprida desinformation. Vissa kanske
hjälper Ryssland helt cyniskt för sin egna snöda vinnings skull, medan
somliga stödjer Ryssland för att skapa en motvikt till det förhatliga
USA. Slumpen belönar den som förberett sig och nu har Ryssland fått full utdelning i ett spänt säkerhetspolitiskt läge där man behöver så split bland våra nordiska grannar.
Lindberg menar i sin ledare att SD tagit över rollen från gamla VPK som stödparti åt den stora grannen i öster: "VPK:s gamla ryssvänliga mantel förvaltas ironiskt nog av Sverigedemokraterna." Det är en försåtlig formulering som fick mig att haja till när jag först läste den. Alla som har ett hum om hur östblocket försökte påverka Sverige vet att VPK var av högst begränsat värde som sovjetisk inflytelseagent just på grund av sin ställning som pariastämplat ytterlighetsparti. VPK dög till vissa typer av stödjande verksamhet, men inte så mycket mer. För att maximera sitt inflytande satsade ryssarna, östtyskarna och andra östblocksstater istället på helt andra hästar: de etablerade partierna, dagspressen, public service, statskyrkan, universiteten och så vidare. Om en östtysk agent lyckades lura skjortan av Svenska kyrkan, vad annat har man inte kommit undan med?
Det förhåller sig på samma sätt med SD. Det går inte att uteslúta att den ryssvänliga falangen i partiet åtnjuter visst stöd och uppmuntran från Ryssland. Men om Ryssland vill ha maximal utdelning på sina investeringar så satsar man på andra institutioner, precis som man gjort tidigare. Det är inom etablerade institutioner inom myndigheter, partier, media och utbildning som vi ska börja nysta om vi vill hitta viktiga inflytelseagenter som arbetar för Ryssland. Och det behöver inte handla om människor som sysslar med Ryssland i sin yrkesutövning, utan om ytligt sett oförvitliga medborgare som kan påverka opinionen genom sina personliga nätverk och ibland viska några passande ord i örat på de mäktiga män och kvinnor som styr landet och inte kan hålla reda på allt.
Så varför försöker en ledarskribent på Sverige största dagstidning leda in den säkerhetspolitiska debatten på ett så uppenbart stickspår? Eller för att spetsa till frågan en smula: om du var Putin, skulle du satsa på att påverka SD ... eller Aftonbladet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar