Uppdragsgivarna

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag beundrar Alice Teodorescu och jag sällar mig således till dem som gratulerar henne till utnämningen som politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Teodorescu är (ännu) inte en tung högerskribent i samma division som Sanna Rayman, Ivar Arpi eller Johan Hakelius, men hon har ett blixtrande intellekt och en självsäkerhet som gör henne till en farlig motståndare i TV-debatter. Hon har en nästan magisk förmåga att få sina motståndare att tappa fattningen och glömma bort sina argument, och hon har sannolikt en lysande framtid som borgerlig opinionsbildare. Därför är det inte konstigt att stora delar av den svenska journalistkåren, som är gravt vänstervriden, fördömt utnämningen i skarpa ordalag. Så sent som i morse använde Po Tidholm sin plattform som krönikör på Godmorgon världen i P1 för att avlossa en bredsida mot Teodorescu, som han gav det obegripliga epitetet "ultrakonservativ".

Egentligen "borde" mediavänstern gilla Alice Teodorescu: hon är kvinna, utlandsfödd, kommer från enkla förhållanden och har jobbat sig upp av egen kraft. Med litet god vilja skulle man till och med kunna kalla henne för "rasifierad". Eller kanske är det just det som är problemet? Att hon trots dessa yttre egenskaper, som ofta framhålls som särskilt ädla, vågar stå för sina konservativa åsikter och vågar vara borgerligt kokett, på ett för många svenskar irriterande gammalmodigt sätt. Hon strider mot allt som mediavänstern håller för dyrt och heligt och hon har fräckheten att stå på sig. Dessutom hör hon till skillnad från många andra opinionsbildare inte till någon av de fina familjerna eller kretsarna. Det är ju onekligen rätt pikant att Po Tidholm, som tillhör en uppburen kultur- och journalistfamilj, tycker sig kunna ta ut svängarna i kampen mot invandrarkvinnan Alice Teodorescu. Han är ju vänster och står höjd över all misstanke. (Men tänk om rollerna hade varit ombytta?)

Jag tycker minidrevet mot Teodorescu är besynnerligt. Man måste inte hålla med henne i allt – jag gör det i alla fall inte – för att välkomna en tydlig röst i opinionsbildningen. Åtminstone om man tror på sina egna åsikter och tror att de tål granskning. Men det är väl där skon verkligen klämmer. Vänstern har förlorat tron på de egna idéernas kraft att övertyga och nu gäller det att förhindra att ytterligare en skärpt och debattsugen borgerlig opinionsbildare tar sig in i mediernas inre finrum. För tänk vad hemskt om hon lyckades etablera sig som politisk redaktör på GP; då skulle ju Godmorgon världen förr eller senare tvingas bjuda in henne till söndagspanelen där hon snabbt skulle dra undan mattan på debattörer från Dagens Arena eller Flamman. Det gäller att mota Olle i grind.

Det som är mest slående i responsen på utnämningen är att många journalister förmedlar en ilska över att de inte tillfrågats om utnämningen. Det är som om journalistkåren betraktade sig som ett medeltida skrå eller en leninistisk sekt, där man väljs in som medlem efter det att man utsatts för vederbörliga prov. Det är som om journalistkåren betraktade sig som en högre instans – de verkliga uppdragsgivarna – som har rätt att överpröva medieägarnas beslut och som har fulla befogenheter att leda in mediakonsumenternas läsvanor på invanda och ofarliga hjulspår.

Se även: Ilan Sadé