12 minuter. Det var den tid det tog för P1:s nyhetsprogram Godmorgon världen att med ett närmast neurotiskt upprepningstvång halka in på sitt favorittema: islamofobin.
Bara ett par dagar har passerat sedan attacken på Charlie Hébdo och gisslandramat på koscher-varuhuset Paris, en av de allvarligaste terrorattackerna i Frankrikes historia. Här är en rad ämnen uppenbara och en rad gäster självskrivna. Man skulle kunna tala med en terroristexpert som Magnus Ranstorp eller med Säpo om risken för liknande terrordåd i Sverige. Man borde hört sig för bland den judiska gemenskapen i Sverige om man fruktar liknande terrordåd. Man borde sökt upp någon som kunde ge en initierad bild om den franska serie- och satirkulturen, gärna med intervjumaterial med franska serietecknare (något Medierna lyckades med i lördags).
Men icke. Man övergår till att tala med sina svenska korrespondenter, med svenska tecknare, man bjuder i vänsteraktivister till panelen och mitt upp i alltihopa har man en lång och gosig hemma-hos-intervju med en imam i Trollhättan som drabbades av ett vidrigt brandattentat 1993. Provinsiellt och nästan nationalistiskt så det förslår. De verkliga offren för onsdagens terrordåd kommer helt i skymundan; de nämns inte ens vid namn inledningsvis – till skillnad från flera av terroristerna.
Från moské-reportaget framgår det tydligt att det tillkom mot bakgrund av påstådda och verkliga attacker mot moskéer i mellandagarna – ett annat journalistiskt haveri som borde genomlysas mer. Men mitt under intervjun, där absolut inga kritiska frågor ställs till intervjuobjektet, nås journalisten och imamen av budet att terrorattacken inträffat i Paris.
En riktig journalist hade släppt allt han eller hon gjorde i det ögonblicket; hon hade begett sig till redaktionen för att hjälpa till med research i ett oklart läge eller kanske skyndat till Göteborg för att intervjua den judiska församlingen där. Och även om hon inte hade agerat på det sättet så skulle en publicistiskt ansvarig bedömning av reportaget vara att lägga det i burken för eventuell framtida publicering.
Så vad händer? Jo, journalisten blir i det närmaste förtjust över detta "sammanträffande" och frågar ut imamen om vad han tror konsekvenserna blir för muslimer, men förutsägbara svar. Ingen av dem uttrycker någon chock över det skedda, de gör inga försök att problematisera politisk islam i Sverige; överhuvudtaget verkar de såta tu inte hysa några starka känslor för någonting annat än just det journalisten kommit dit för att bekräfta: islamofobin, som påstås växa.
Och inte nog med att redaktionen på Godmorgon världen väljer att sända detta alster, man låter det komma direkt efter det inledande rapporten, endast 12 minuter in på programmet. Antisemitismen – ett centralt tema i attackerna – kommer helt i skymundan och nämns nästan som en eftertanke av en av de inbjudna gästerna, Per Svensson.
När man är besviken på något brukar man avsluta sina betraktelser med att säga "att ni kan bättre än så här". Men jag är inte besviken. Jag tror faktiskt inte att de kan bättre. GMV har gjort precis det som de förväntas producera: tendensiös andraklassens vänsterjournalistik.
Se även: SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar